Aarno Karimo

Karimos föräldrar var jordbrukaren Sanfrid Hasselqvist och Ida Matilda Forsblom på Alahovi gård vid Argusjärvi i Parikkala. Han bar släktnamnet Hasselqvist fram till 1906.^[6] Han gifte sig 1914 med Aino Lindqvist.^[6]

Han studerade vid Konstföreningens ritskola och höll sin första utställning 1907. Därefter kompletterade han sin konstnärliga utbildning för Akseli Gallen-Kallela och studerade två år i S:t Petersburg. Han blev sedan tecknare vid tidningen Karjala i Viborg, där han också målade porträtt och skrev artiklar för tidningens kultursidor.^[6]

Under inbördeskriget tjänstgjorde Karimo som kanonjär på den vita sidan vid den karelska fronten 1918. Kriget innebar ett psykologiskt och konstnärligt genombrott för honom, och frihetskampen präglade därefter hans litterära och konstnärliga skapande. I början av 1919 utnämndes han till chef för Viborgs skyddskårsdistrikt, landets största gränsdistrikt, ett uppdrag han innehade till 1925.^[6] Han var initiativtagare till skyddskårernas distriktssystem och deltog i flera av skyddskårens reglementskommittéer.^[6] Vid sidan av detta engagerade han sig i de finska frändefolkens frihetskamper och deltog i Estlands, Vitahavskarelens, Olonetskarelens och Ingermanlands frihetskamper. År 1923 kallades han som expert till Ungern, Polen och Lettland för att utreda organiseringen av frivilligt försvarsarbete.^[6]

Karimo var grundare och planerare av skyddskårernas veckotidning Hakkapeliitta och dess förste chefredaktör från 1926.^[6] Han ritade också tidskriftens fyrfärgsomslag, vilket var ovanligt vid denna tid.^[6] Efter drygt ett år lämnade han chefredaktörsposten och verkade en kort tid som avdelningschef på generalstaben, varefter han blev fri författare och konstnär.^[6]

Han gav vingar åt sina visioner också i sitt skönlitterära författarskap. I framtidsromanen Kohtalon kolmas hetki (1926) beskriver författaren ett framtida krig mot arvfienden Ryssland med den moderna science fiction-litteraturens alla effekter. Hans mest uppmärksammade och mest sålda arbete var Kumpujen yöstä (4 bd, 1929–32, 2. uppl. 3 bd, 1958–59), i vilket han i text och bild skildrade Finlands historia från hedenhös till 1918. Allt var predestinerat, den uppnådda självständigheten var inget annat än en historisk nödvändighet. De illvilliga svenskarna och ryssarna hade omedvetet väckt folket ur dess nationella dvala och eggat det att bli ett av Europas ledande krigarfolk.

Karimo gjorde flera oljemålningar med motiv från inbördeskriget. Staten köpte målningarna, som redan på 1920-talet betraktades som nationalegendom och i dag ingår i Nationalmuseets och Krigsmuseets samlingar.^[6] Han utförde också en stor tavla med motiv från Delaware för Finlandsinstitutet i Hancock i Förenta staterna samt ett tredelat monumentalt skulpturverk till böndernas ära, som 1935 placerades i byarna Rautu, Pyhäjärvi och Metsäpirtti på Karelska näset.^[6]

Under vinterkriget anlitades Karimo för försvarsarbete: han ritade mobiliseringskungörelserna hösten 1939 och bidrog med planscher avsedda att upprätthålla försvarsviljan. Vinterkrigets minnesmedalj 1940 gjordes efter hans förlaga, liksom många andra utmärkelsetecken och exlibris.^[6] I början av fortsättningskriget var han chef för Högkvarterets byrå för utmärkelsetecken och utformade bland annat Mannerheimkorset.^[6] Efter kriget planerade han förtjänstkorsen och medaljerna för Finlands idrott.^[6]

Under sina sista år ägnade sig Karimo åt att illustrera nationaleposet Kalevala — ett arbete han tog sig an när det politiska klimatet efter fortsättningskriget inte längre var gynnsamt för hans fosterländska konstnärskap.^[6] Han avled 1952 under arbetet, men hade då slutfört färgplanscherna och största delen av vinjetterna. Konstnären Hugo Otava (1889–1967) fullbordade arbetet efter Karimos riktlinjer, och den första upplagan av Kuva-Kalevala med cirka 2 500 illustrationer publicerades 1959.^[6]