Amos Anderson

Amos Anderson, vars föräldrar var jordbrukaren Anders Johan Anderson och Alina Lindblom, växte upp i ett jordbrukarhem i byn Brokärr på västra delen av Kimitoön. Han gick folkskolan i Vreta. Han utbildade sig till merkonom vid handelsinstitutet i Åbo, där han utexaminerades 1898, och var därefter anställd 1898–1900 vid Sjöförsäkringsaktiebolaget Triton, en position han hade fått tack vare finansmannen August Ramsay.^[7] Han studerade därefter i Göttingen och London 1900–1902 och i Berlin 1904. Han arbetade sig från enkla förhållanden upp till att bli en av de mest inflytelserika industriledarna i Finland under första hälften av 1900-talet.

Anderson grundade 1905 den första försäkringstidskriften på svenska i Finland, Försäkrings Tidskrift, och året därpå tidningen Mercator. Tidskrift för Finlands näringsliv.^[7] Han var utgivare av tidskriften Mercator 1906–1946, förläggare (1908–1930) och senare utgivare (1930–1940) av Finsk Tidskrift, samt utgivare av Dagens Tidning 1911–1913. Han är främst känd som förläggare för Hufvudstadsbladet, där han varit verkställande direktör (1921–1930) och var chefredaktör 1928–36, ansvarig utgivare 1928–1946 och konstmecenat.

Anderson grundade 1909 Mercators Tryckeri Ab i Helsingfors tillsammans med kommerserådet Viktor Ek och bankdirektör J. O. Wasastjerna. Under åren 1917–1918 skapade han en stor stentryckskartell i huvudstaden genom att förvärva och fusionera sex stentryckerier med Ab F. Tilgmann, där han 1916 förvärvat aktiemajoriteten och var direktionsordförande. Under hans ledning blev Ab F. Tilgmann Nordens största stentryckeri. Anderson ägde också aktiemajoriteten i Tidnings- och Tryckeri Ab i Helsingfors, som utgav Nya Pressen fram till 1914, där han också verkade som verkställande direktör. Han var ordförande för Boktryckerikontoret 1917–1952 samt medlem av ledningen för Litografiska förbundet och Finska grafiska industrins arbetsgivareförbund, där han senare blev vice ordförande.

Anderson var aktuarie för försäkringsbolaget Teollisuus-Palo 1902–1907 och engagerade sig under hela sin karriär i styrelserna för flera banker och försäkringsbolag, bland annat som styrelsemedlem och vice ordförande i Ömsesidiga Försäkringsbolaget Kaleva samt styrelsemedlem i Försäkringsaktiebolaget Sampo i Åbo. Han invaldes också i Unionsbankens förvaltningsråd och i Ab F. Stockmanns styrelse.^[7]

Han tilldelades bergsråd titel. Han utnämndes 1945 till hedersmedlem i Finlands svenska författareförening och var hedersmedlem av Finska konstakademin, Finska konstföreningen och Konstnärsgillet. Han tilldelades också en hedersdoktorstitel av Åbo Akademi 1948.

Under inbördeskriget 1918 vistades Anderson i Stockholm där han ledde Finska finanskontoret. Hans insatser som affärsmagnat uppmärksammades i politiska kretsar och 1922 nominerades han till riksdagsmannakandidat för Svenska folkpartiet i Åbo läns södra valkrets, där han sedan blev invald. År 1924 kandiderade han med en kampanj där han kritiserade den svenska riksdagsgruppen och dess ordförande, generalsekreterare Rafael Colliander, och blev igen invald. Han satt i riksdagen till 1927, varefter han inte ställde upp för omval, och under denna tid var han medlem av bankutskottet och socialutskottet. Han kandiderade därefter bara i elektorsvalen och var elektor vid presidentvalen 1937, 1940 och 1943.

Anderson engagerade sig i slutet av 1920-talet i restaureringen av Åbo domkyrka och redan 1919 hade han gjort en stor donation för restaureringen av kyrkan i hemsocknen Kimito. I slutet av 1930-talet gjorde han en miljondonation till barnhemmet i Kimito och 1950 en stor donation till Västanfjärds folkskolor. Andra institutioner som Amos Anderson understödde med stora belopp var Åbo Akademi och Helsingfors konsthall. Anderson var också en av initiativtagarna till grundandet av stiftelsen Institutum Romanum Finlandiae 1938 och Finlands institut i Rom, Villa Lante.^[7]

Anderson var också en stor teateranhängare. Han verkade som ordförande i Nya teaterhuset Ab:s direktion, medlem av Stiftelsen för Svenska teaterns principalråd, hedersordförande i Svenska teaterföreningen i Finland och hedersmedlem av Finlands svenska skådespelarförbund. Han var själv författare och regisserade bland annat Den stora världsteatern på Dramaten i Stockholm och på Det Kongelige Teater i Köpenhamn.^[7]

Anderson var ogift och efterlämnade inga arvingar. Mona Mårtenson tillbringade under en lång följd av år somrarna tillsammans med Amos Anderson på Söderlångvik. Monastigen på Söderlångvik är namngiven efter henne.

År 1940 grundade han Föreningen Konstsamfundet, som senare bytte namn till Amos Andersons fond, som var ett samfund för kulturella ändamål. Han testamenterade sin förmögenhet till föreningen, som därmed övertog hans affärsimperium med fastigheter, förlag och museum. Hans konstsamling förvaltas av Amos Andersons konstmuseum i Helsingfors och hans lantställe Söderlångviks gård är öppet för allmänheten. År 1948 avtäcktes en relief av Anderson i Svenska teaterns foajé. Reliefen är gjord av skulptören Gunnar Elfgren.