Biff-regeln
Biff-regeln är en grammatisk minnesregel som gäller placeringen av satsadverbial i bisatser för de nordiska språken. BIFF står för "bisats – inte före finitet", det vill säga att i bisats kommer ordet inte före det finita verbet.
Enligt regeln ska satsadverbial som inte eller verkligen placeras före det finita verbet i bisats: "Jag undrar om han inte kan komma." I huvudsats placeras satsadverbial däremot efter det finita verbet: "Han kan inte komma." Den här skillnaden i ordföljd mellan huvudsats och bisats finns i de fastlandsskandinaviska språken, svenska, norska, och danska. Regeln är valfri i färöiska, men saknas i isländska.
Historik
Varken fornnordiskan eller fornisländskan särskilde mellan satserna genom den här ordföljden.[1] De medeltida språken uppvisar endast den ordföljd där satsadverbialet har sin position efter det finita verbet och saknar den ordföljd som biff-regeln gäller.
Undantag
Anföringsverb som säga och tänka kan utlösa undantag till biff-regeln. En sats som motsvarar objekt till ett sådant verb kan alltså ha huvudsatsordföljd, som i "Han tänker att han kan inte komma", att jämföra med den ogrammatiska "han vill att han kan inte komma".[2] Detta brukar förklaras med att den anförda satsen egentligen inte är en indirekt anförd bisats, utan en direkt anförd huvudsats. I så fall fungerar inte att som bisatsinledare, utan kan tänkas motsvara ett demonstrativt pronomen.[3]
Se även
Källor
- ↑ Platzack, Christer (1998). Svenskans inre grammatik - det minimalistiska programmet. Studentlitteratur. sid. 67. ISBN 91-44-00-834-1
- ↑ Vikner, Sten (1995). Verb Movement and Expletive Subjects in the Germanic Languages. Oxford University Press. ISBN 9780195083941. https://archive.org/details/verbmovementexpl0000vikn
- ↑ Petersson, David (2014). The Highest Force Hypothesis: Subordination in Swedish. sid. 58–63