Biff-regeln

Biff-regeln är en grammatisk minnesregel som gäller placeringen av satsadverbial i bisatser för de nordiska språken. BIFF står för "bisats – inte före finitet", det vill säga att i bisats kommer ordet inte före det finita verbet.

Enligt regeln ska satsadverbial som inte eller verkligen placeras före det finita verbet i bisats: "Jag undrar om han inte kan komma." I huvudsats placeras satsadverbial däremot efter det finita verbet: "Han kan inte komma." Den här skillnaden i ordföljd mellan huvudsats och bisats finns i de fastlandsskandinaviska språken, svenska, norska, och danska. Regeln är valfri i färöiska, men saknas i isländska.

Varken fornnordiskan eller fornisländskan särskilde mellan satserna genom den här ordföljden.^[1] De medeltida språken uppvisar endast den ordföljd där satsadverbialet har sin position efter det finita verbet och saknar den ordföljd som biff-regeln gäller.

Anföringsverb som säga och tänka kan utlösa undantag till biff-regeln. En sats som motsvarar objekt till ett sådant verb kan alltså ha huvudsatsordföljd, som i "Han tänker att han kan inte komma", att jämföra med den ogrammatiska "han vill att han kan inte komma".^[2] Detta brukar förklaras med att den anförda satsen egentligen inte är en indirekt anförd bisats, utan en direkt anförd huvudsats. I så fall fungerar inte att som bisatsinledare, utan kan tänkas motsvara ett demonstrativt pronomen.^[3]

• Sats