Charles Mangin

Charles Mangin
Charles Mangin, 1921.
Född6 juli 1866[1][2][3]
Sarrebourg[4], Frankrike
Död12 maj 1925[5][3][6] (58 år)
Paris[7]
BegravdCaveau des gouverneurs
Medborgare iFrankrike
Utbildad vidÉcole spéciale militaire de Saint-Cyr
Lycée Hoche
SysselsättningMilitär, officer[8]
BarnHenri Mangin (f. 1907)
Louis Eugène Mangin (f. 1912)
Stanislas Mangin (f. 1917)
Utmärkelser
Prix Montyon (1911)
Franska Akademiens stora pris (1925)
Minnesmedalj för kriget 1914–1918
Distinguished Service Medal
Storofficer av Sankt Mauritius och Sankt Lazarusorden
Companion av Bathorden
Médaille militaire
Frankrikes kolonialmedalj
Interallierade segermedaljen 1914–1918
Croix de guerre 1914–1918 (Frankrike)
Parrain de promotion de l'École spéciale militaire de Saint-Cyr
Storkors av Hederslegionen
Namnteckning
Redigera Wikidata

Charles Marie Emmanuel Mangin, född den 6 juli 1866 i Sarrebourg, död den 12 maj 1925 i Paris, var en fransk militär och författare.

Mangin, som blev officer vid marininfanteriet 1888, deltog i krigen i Senegal 1889-92 och i Sudan 1893-94 samt i Marchands expedition till övre Nilen (Fashoda) 1896-98, tjänstgjorde 1901-04 i Tonkin och 1906-08 samt 1910, då han befordrades till överste, i Franska Västafrika. Förflyttad till Marocko 1912, utförde han där, som befälhavare över franska stridskrafterna i södra delen av landet, 1912-13 ett framgångsrikt fälttåg mot de stammar, som inte ville erkänna franskt välde. År 1913 blev han brigadgeneral. Under första världskriget förde han först 8:e infanteribrigaden, men blev redan den 30 augusti 1914 chef för 5:e infanterifördelningen, som han förde vid Marne och Aisne samt, med stor utmärkelse, i Artois (Lorettoslaget) maj-juni 1915 och därefter vid Somme. I maj 1916 återerövrade han Fort de Douaumont vid Verdun, varefter han blev divisionsgeneral och chef för 2:a armékåren (på samma front). På hösten samma år ledde han det stora motanfallet, som återställde franska fronten norr om Verdun. I december samma år chef för 6:e armén, förde han denna under offensiven vid Chemin des Dames i april 1917. Då det vunna resultatet (Vailly, Fort de Condé, Moulin de Laffaux) inte ansågs stå i rimligt förhållande till de betydande förlusterna, blev han, på tillskyndan av Painlevé, entledigad från sitt armébefäl och försattes i augusti samma år i disponibilitet. Sedan Clemenceau blivit konseljpresident, inkallades Mangin i december samma år åter i tjänst, blev chef för 9:e armékåren och, i juni 1918, chef för 10:e armén. Med denna utförde han, jämte general Degoutte med 6:e armén, under andra slaget vid Marne, i juli samma år, från skogsområdet vid Villers-Cotterêts det flankanfall, som avgjorde slaget till fransmännens fördel. Efter vapenstilleståndet förde han armébefäl vid Rhen till i oktober 1919. År 1920 blev han medlem av Conseil supérieur de la guerre och generalinspektör för kolonialtrupperna. Mangin verkade energiskt för användning av färgade hjälptrupper även på en europeisk krigsskådeplats och anses vara den egentlige skaparen av Frankrikes "svarta armé". I nämnda syfte utgav han 1910 Force noire. Han skrev dessutom Comment finit la guerre (1920), som utgör en översikt ur strategisk synpunkt av första världskrigets förlopp.

Källor

Noter

  1. ↑ Léonoredatabasen, Frankrikes kulturministerium, Léonore-ID: LH//1716/39, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ↑ SNAC Ark-ID: w6ns359w, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. 1 2 Find a Grave, Find A Grave-ID: 7313, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ↑ Gemeinsame Normdatei, läst: 15 december 2014.[källa från Wikidata]
  5. ↑ SNAC, SNAC Ark-ID: w6ns359w, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  6. ↑ GeneaStar, GeneaStar person-ID: mangin.[källa från Wikidata]
  7. ↑ Gemeinsame Normdatei, läst: 31 december 2014.[källa från Wikidata]
  8. ↑ Gemeinsame Normdatei, Deutsche Nationalbibliotheks katalog-id-nummer: 1190610077749153-1, läst: 20 april 2026.[källa från Wikidata]

Tryckta källor