Charles Pritchard

Charles Pritchard
Född29 februari 1808[1][2]
Shropshire
Död28 maj 1893[1][2] (85 år)
Oxford, England
NationalitetStorbritannien
Medborgare iFörenade kungariket Storbritannien och Irland
Utbildad vidSt John's College, Cambridge
Merchant Taylors' School
SysselsättningAstronom[3]
ArbetsgivareOxfords universitet
BarnCharles Pritchard (f. 1837)
Utmärkelser
Royal Astronomical Societys guldmedalj (1886)
Royal Medal (1892)
Fellow of the Royal Society
Redigera Wikidata

Charles Pritchard, född 29 februari 1808 i Alberbury,  Shropshire, England, död 29 maj 1893 i Oxford, var en engelsk astronom, präst och utbildningsreformator. Han grundade Clapham Grammar School år 1834 och införde naturvetenskap i läroplanen. Ett kapell uppfördes år 1846.[4]

Biografi

Charles var fjärde son till William Pritchard, en misslyckad fabrikör och flyttade till London där han gick på Merchant Taylor's School och Poplar Academy där han undervisades av den progressive pedagogen John Stock. Pritchard beskrev senare sina studier som bestående av "en systematisk undervisningskurs relaterad till fysiska fenomen".[5] Vid sexton års ålder skrevs han in som sizar vid St John's College, Cambridge där han tog examen 1830 som fjärde wrangler.[6] År 1832 valdes han in som ledamot av sitt college, och året därpå prästvigdes han och blev chef för en privatskola i Stockwell. Från 1834 till 1862 var han rektor för Clapham grammar school. Han drog sig sedan tillbaka till Freshwater, Isle of Wight och engagerade sig aktivt i Royal Astronomical Societys angelägenheter, vars hederssekreterare han blev 1862 och president 1866.[7]

Hans karriär som professionell astronom började 1870, då han valdes till saviliansk professor i astronomi vid Oxfords universitet där han ledde uppförandet av det nya universitetsobservatoriet. På hans begäran beslutade universitetet att bygga ett fint ekvatorialteleskop för undervisning av hans klass och för forskningsändamål, ett projekt som, som ett resultat av Warren de la Rues generösa gåva av instrument från hans privata observatorium i Cranford, utvidgades till inrättandet av det nya universitetsobservatoriet. På De la Rues inrådan började Pritchard sin karriär där med att bestämma månens fysiska libration, eller dess axels nutation.[8]

År 1882 påbörjade Pritchard en systematisk studie av stjärnfotometri. För detta ändamål använde han ett instrument känt som "kilfotometern", med vilket han mätte den relativa ljusstyrkan hos 2 784 stjärnor mellan Nordpolen och cirka -10° deklination. Resultaten publicerades 1885 i hans Uranometria Nova Oxoniensis, a photometric determination of the magnitudes of all stars visible to the naked eye from the pole to 10° SD, och deras betydelse erkändes genom att han 1886, tillsammans med professor Pickering, tilldelades guldmedaljen från Royal Astronomical Society.[8]

Han bestämde sig sedan för att experimentera med att tillämpa fotografi för att bestämma stjärnparallax. I syfte att testa metodens kapacitet tog han som exempel för sin första rapport den välkända stjärnan 61 Cygni, och hans resultat överensstämde så väl med de som tidigare uppnåtts att han påbörjade systematiska mätningar av parallaxerna hos stjärnor av andra magnituden och publicerade resultatet i tredje och fjärde volymen av Publications of the Oxford University Observatory. Även om vissa dolda fel försämrade auktoriteten hos slutsatserna om parallaxerna, räknas detta arbete som ett värdefullt bidrag till astronomin, eftersom det visade möjligheten att använda fotografi i sådana känsliga undersökningar.[8]

När en internationell kartläggning av himlen föreslogs tilldelades han zonen mellan 25° och 31° nordlig deklination, och vid tiden för hans död hade vissa framsteg gjorts med att registrera dess inkluderade stjärnor. Pritchard blev ledamot av New College, Oxford, år 1883, och hedersledamot av St John's College, Cambridge, år 1886. Han valdes till ledamot av Royal Society år 1840, och 1892 tilldelades han en av de kungliga medaljerna för sitt arbete med fotometri och stjärnparallax.[8]

Arbeten

Utmärkelser och erkännanden

Pritchard tilldelades Royal Astronomical Societys guldmedalj 1886 och Royal Medal 1892.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Charles Pritchard, 12 mars 2025.
  • Pritchard, Charles i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1915)
  • Proc. Roy. Soc. liv. 3
  • Astr. and Astrophysics, xii. 592
  • J. Foster, Oxford Men and their Colleges, p. 206
  • Hist. Register of the Univ. of Oxford, p. 95
  • The Times (30 maj 1893)
  • C. J. Robinson's Register of Merchant Taylors' School, ii. 210
  • Charles Pritchard, D.D., Memoirs of his Life, by Ada Pritchard (London, 1897).[9]

Noter

  1. 1 2 SNAC, SNAC Ark-ID: w6vh7r3v, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. 1 2 Dalibor Brozović & Tomislav Ladan, Hrvatska enciklopedija, lexikografiska institutet Miroslav Krleža, 1999, Hrvatska enciklopedija-ID: 50470.[källa från Wikidata]
  3. ↑ Gemeinsame Normdatei, Deutsche Nationalbibliotheks katalog-id-nummer: 11769746X7749153-1, läst: 20 april 2026.[källa från Wikidata]
  4. ↑ A. W. D. Larkum, A Natural Calling: Life, Letters and Diaries of Charles Darwin and William, p. 264
  5. ↑ Toman, John (17 juli 2011). ”Francis Kilvert and Charles Pritchard Clapham Connections”. Clapham Society. Arkiverad från originalet den 28 februari 2015. https://web.archive.org/web/20150228070820/http://www.claphamsociety.com/Articles/article8.html. Läst 16 maj 2014.
  6. ↑ "Pritchard, Charles (PRTT825C)". A Cambridge Alumni Database. University of Cambridge.
  7. ↑ Chisholm 1911, sid. 369–370.
  8. 1 2 3 4 Chisholm 1911, sid. 370.
  9. ↑ ”Review: Charles Pritchard, D.D., F.R.S., late Savilian Professor of Astronomy in the University of Oxford. Memoirs of his Life compiled by his Daughter”. The Athenæum (3611): sid. 51–52. 2 januari 1897. https://babel.hathitrust.org/cgi/pt?id=iau.31858029267667;view=1up;seq=47.

Externa länkar

  • Awarding of RAS gold medal
  • Stephen, Leslie, ed. (1888). "Pritchard, Charles" . Dictionary of National Biography. Vol. 16. London: Smith, Elder & Co. pp. 403–406.