Coniophanes schmidti
| Coniophanes schmidti Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
| |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Kräldjur Reptilia |
| Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
| Familj | Snokar Colubridae |
| Släkte | Coniophanes |
| Art | Coniophanes schmidti |
| Vetenskapligt namn | |
| § Coniophanes schmidti | |
| Auktor | Bailey, 1937 |
| Utbredning | |
![]() Utbredningsområde | |
| Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen | |
Coniophanes schmidti[2] är en ormart som beskrevs av Bailey 1937. Coniophanes schmidti ingår i släktet Coniophanes och familjen snokar.[3][4] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3]
Arten förekommer på Yucatánhalvön i södra Mexiko, Belize och norra Guatemala. En liten avskild population lever flera hundra kilometer västerut. Exemplar hittades i låglandet upp till 300 meter över havet. Habitatet utgörs av fuktiga och torra skogar. Coniophanes schmidti besöker även odlingsmark och mindre samhällen. Individerna håller sig nära vattenansamlingar.[1]
I begränsade områden hotas beståndet av skogsavverkningar samt svedjebruk. Hela populationen anses vara stabil. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1]
Källor
- 1 2 3 Lee, J. & Calderón Mandujano, R. 2012 Coniophanes schmidti . Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 5 augusti 2020.
- ↑ Bailey, J. R. (1937) New forms of Coniophanes Hallowell, and the status of Dromicus clavatus., Occas. Pap. Mus. Zool. Univ. Michigan 362: 1-6
- 1 2 Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (16 juli 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/coniophanes+schmidti/match/1. Läst 24 september 2012.
- ↑ Coniophanes schmidti i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.
|

