Edsvägen

Edsmärra, illustration i Carl von Linnés Västgötaresa, 1746

Edsvägen var en forväg, eller landsväg, som ledde förbi Trollhättefallen i Göta älv. Den användes framför allt under 1600- och 1700-talen. Den nedre änden var då Åkerström, som ligger på västra sidan av Göta älv sex kilometer nedströms nuvarande Trollhättan. Den övre var Vassbotten, en vik till Vänern: först Brätte och senare – på grund av uppgrundning – Korseberg strax söder om nuvarande Vänersborg.

Det fanns en forväg utmed älven redan på medeltiden, och då mellan Vassbotten och söder om strömmen vid Lilla Edet, en sträcka på ungefär 50 kilometer. Först från 1607, då Lilla Edets sluss, Sveriges första sluss, blivit färdig, och vägen förkortats till Åkerström och blev 12 kilometer lång, blev den en viktig forled och en viktig inkomstkälla för traktens forbönder.

Färdigställandet av en fungerande sluss i Brinkebergskulle i Karls grav (Gustafs slussar) 1777 och Gustaf Adolfs sluss i Åkerström 1799 gjorde Edsvägen överflödig. Dess foror ersattes av segelfartyg fram till Kaveldammen i nuvarande Trollhättan och vägtransport på den två och en halv kilometer långa Antonssonska träbron ned till Åkersvass.

Edsvägen är i dag namn på den landsväg söderut i Vänersborg, som går strax öster om Vassbotten och som leder fram till Kungälvsvägen söder om Strömslund i Trollhättan, nära Skälsbo.

Linné om Edsvägen

” Edsvägen kallades en landsväg på vilken Edsbönderna körde det järnet, som kom från Vänern ävensom det åt Göteborg passerar Trollhättan, den rätta Edsvägen.

Bönderna hålla härtill en ansenlig myckenhet hästar, som dageligen till 600-tal slita vägen. Edsmärren är mestadels ett eländigt kreatur, spänt för en simpel kärra, häftad vid sadelen, som framantill har ett bröststycke såsom en sele.

Över den bortre bogen på sadelen ligger en vedja, som uppehåller kärrarmarna, över den förra bogen ligger en annan, som uppehåller en järnring med en hake, som häftas i kärrans arm. Järnstängerna läggas långs åt i kors över kärran, att de räcka så långt fram som själva märren.

Här brukas inga tömmar, utan går den den ena märren efter den andra, så att en karl ofta körer 12 à 15 kärror, medelst det han går efter och ropar eller kastar sten. Dessa märrar veta artigt att gå ut ur vägen, vilket vanan lärt dem.


„
– Carl von Linné i Västgötaresan, 1746

Källor

  • Bengt Lindström: Trollhättan 200 år, Sjöfartsverket, Norrköping 2000, ISBN 91-86502-17-4, sidorna 8-13
  • Anna-Lisa Berglund: Edsvägen, Trollhättebygdens Släktforskare-Tidningen Nr. 1/1996