Edvard Westermarck

Westermarck avlade studenten vid Svenska normallyceum i Helsingfors år 1881. Han inledde sina studier samma år vid Helsingfors universitet. Till att börja med läste han estetik, litteratur och historia, men han skrev sin magisteravhandling i filosofi och 1889 disputerade han. Under studietiden kom han i beröring med de religionskritiska, naturalistiska och evolutionistiska idéer som rörde sig i tiden, bland annat genom den i förtid bortgångne forskaren Hjalmar Neiglick. Läsningen av Herbert Spencer och Charles Darwin gav viktiga impulser. Westermarck deltog i diskussionerna på Filosofiska föreningen, som filosofiprofessorn Thiodolf Rein hade grundat, och fick där impulsen till sitt arbete om de moraliska idéernas utveckling. Rein och en stor del av det akademiska etablissemanget var starkt influerade av den tysk-idealistiska traditionen, men Westermarck kände sig främmande för dess abstrakta stil och spekulativa metoder och drogs i stället till den brittiska traditionen inom filosofin.^[7]

År 1904 utnämndes Westermarck till lektor i sociologi vid London School of Economics, och 1907 befordrades han till professor i samma ämne. Han behöll denna tjänst till 1930. Han var den förste som höll föreläsningar om sociologi i England – och likaså i Norden.

Westermarck sökte också professuren i filosofi vid Helsingfors universitet, som hade blivit vakant efter Rein. Både historisk-filologiska sektionen och konsistoriet satte honom i första förslagsrummet, men tillförordnade vicekanslern J. R. Danielson-Kalmari ingrep, tydligen av språkpolitiska skäl, och utnämnde i stället den finsksinnade Arvi Grotenfelt. Man beslöt då att uppdela filosofiämnet i teoretisk och praktisk filosofi. År 1906 kallades Westermarck till professor i det senare ämnet, som vid sidan av moral- och samhällsfilosofi också inkluderade sociologi. Genom en överenskommelse kunde han fortsätta att parallellt sköta professuren i London och också vistas i Marocko under en del av året.

År 1918 grundades Åbo Akademi, och Westermarck kallades till professor i filosofi. Han valdes också till akademins första rektor och presiderade över den högtidliga öppningen 11–12 oktober 1919. Westermarck lämnade Helsingforsprofessuren men behöll sin tjänst i London. Rektoratet övergick redan 1921 till matematikprofessorn Severin Johansson; bakom bytet låg oenighet om akademins linje, där Westermarck ville utveckla ett högklassigt forskningsuniversitet medan Johansson stöddes av en falang som framhävde yrkesutbildningen. Under Westermarcks frånvaro sköttes professuren av Rolf Lagerborg. År 1932 avgick Westermarck från tjänsten.^[7]

Westermarck avled i Tenala den 3 september 1939, två dagar efter tyskarnas inmarsch i Polen. Enligt hans levnadstecknare Rolf Lagerborg var det krigsutbrottet som bröt hans livsvilja.^[7]

Westermarcks forskningsintressen kan delvis ha påverkats av hans förmodat homosexuella läggning. Han ville söka en förklaring till den blygsel och diskretion som omger människans sexualitet och kom härigenom att intressera sig för förhållandet mellan könen och dess historiska utveckling. Intresset resulterade i doktorsavhandlingen The Origin of Human Marriage, med vilken han disputerade 1889, och som han kort därefter utvidgade till arbetet The History of Human Marriage.^[7]

Westermarck drev tesen att den mänskliga sexualitetens urform var det monogama äktenskapet, inte promiskuitet, vilket man allmänt trodde vid denna tid. Han framhöll monogamin som äktenskapets grundform och vederlägger den förhärskande teorin om äktenskapets ursprung ur ett stadium av polygami. Han menade också att barn som vuxit upp nära varandra naturligt utvecklar en motvilja mot att ha sexuella relationer sinsemellan — detta har fått namnet Westermarckeffekten^(en).^[7]

Westermarck var influerad av Darwin och ansåg att man borde sträva att ge direkta biologiska förklaringar av mänskliga beteendemönster. Iakttagelser från djurriket skulle användas som bevismaterial. I dessa avseenden hade hans tankar likheter med de sociobiologiska och evolutionspsykologiska strömningar som hundra år senare blev förhärskande inom beteendevetenskaperna.^[7]

Två engelska förlag erbjöd sig att ge ut äktenskapshistorien, och den utkom 1891 på Macmillan med ett förord av den brittiske biologen Alfred Russel Wallace. Arbetet utkom i fem upplagor mellan 1891 och 1925 och översattes helt eller delvis till åtta språk; en svensk version utkom 1893.^[7]

Härefter grep sig Westermarck an med sitt tvåbandsverk The Origin and Development of the Moral Ideas (1906 och 1908, svensk översättning Moralens uppkomst och utveckling, 1916). Målet var att ge en naturhistorisk förklaring av människans moraliska tänkande. Enligt Westermarck baserar sig moralomdömen på känslor av vedergällning, antingen positiva (tacksamhet) eller negativa (vrede), men där egenintresset försvunnit. Enligt Westermarck har dessa reaktionsformer ett biologiskt överlevnadsvärde, eftersom de bidrar till samhällets fortbestånd. Arbetets huvudsakliga vetenskapliga inspiratör var Darwin, den filosofiska inspirationen kom från de skotska 1700-talsfilosoferna David Hume och Adam Smith.^[7]

Tanken att moralomdömena har sin grund i individens känslor innebär en form av subjektivism: moralen anses inte ha någon objektiv giltighet. Dessa tankar utvecklades vidare i Ethical Relativity (1932), Westermarcks mest renodlat filosofiska arbete.^[7]

Under 1890-talet gjorde Westermarck flera resor, och 1898 besökte han Marocko. Han blev omedelbart intagen av landet och köpte vid ett senare besök ett hus i Tanger. Han skulle komma att vistas i Marocko i flera perioder under återstoden av sitt liv. Westermarcks antropologiska forskning fick härigenom en ny inriktning. Han började bedriva fältstudier och insåg värdet av att på djupet tränga in i ett enskilt samhälle och lära sig dess språk. Forskningen resulterade bland annat i Marriage Ceremonies in Morocco (1914), Ritual and Belief in Morocco I–II (1926) och Wit and Wisdom in Morocco (1930). En populärare framställning gavs i Sex år i Marocko (1918).^[7]

Mycket av Westermarcks livsverk om äktenskap är en löpande kritik av Sigmund Freud. Han har också skrivit en granskning av den psykoanalytiska teorin, Freuds teori om Oedipuskomplexen i sociologisk belysning (1934). Max Scharnberg skriver i The Non-Authentic Nature of Freud's Observations (1993) att Westermarcks kritik står sig än idag,^[8] och att boken kunde förtjäna en engelskspråkig nyupplaga. Westermarcks sista bok var en uppgörelse med Oidipuskomplexet. Han erkände att människor hyste avsky för äktenskap och könsumgänge inom kärnfamiljen (incest). Icke desto mindre menade han att risken var liten, eftersom människor som växer upp tillsammans brukar vara sexuellt ointresserade av varandra. Nyhetens behag var ett krav för att väcka erotiska känslor. Därmed punkterade han rädslan för syskonincest, ett fenomen som väckte stor ångest.^[9]

• Ihanus, Juhani (1990). Kadonneet alkuperät. Edvard Westermarckin sosiopsykologinen ajattelu. Helsinki.
• Rolf Lagerborg (1951), Om Edvard Westermarck och verken från hans verkstad under hans tolv sista år 1927-39 / av Rolf Lagerborg, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113526958, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022507 
• Lagerspetz, Olli & Suolinna, Kirsti (2014). Edward Westermarck. Intellectual Networks, Philosophy and Social Anthropology. Helsinki: The Finnish Society of Science and Letters.
• Eds. Lagerspetz, Olli, Jan Antfolk, Ylva Gustafsson & Camilla Kronqvist (2016). Evolution, Human Behaviour and Morality. The Legacy of Westermarck. London: Routledge.
• Pipatti, Otto (2011). "Edvard Westermarcks moraalisosiologia", Sosiologia 48:3, 238-252.
• Pipatti, Otto (2019). Morality Made Visible. Edward Westermarck's Moral and Social Theory. London, New York: Routledge.
• Stroup, Timothy (1982). Westermarck's Ethics. Åbo: Åbo Akademi.
• Timosaari, Niina (2017). Edvard Westermarck. Totuuden etsijä. Helsinki: Gaudeamus.