Fenni

Fenni är en antik beteckning på ett folkslag i Nordeuropa. I senare forskning har termen tolkats som en referens till samer eller finnar, men identiteten anses av vissa forskare inte gå att fastställa med säkerhet.[1][2][3] Termen kan även ha fungerat som ett vidare, sammanfattande begrepp som omfattade flera folkgrupper som författarna uppfattade som likartade.[1][4] Allmän referenslitteratur ger en blandad bild: vissa verk anger enbart samerna medan andra framhåller att identifikationen är osäker.[5][6][7][4]

Ordet används först av Tacitus (cirka 98 e.Kr) i skriften Germania som beskriver fennerna som ett fattigt, vapenlöst jägarfolk utan fasta bostäder (se citat nedan). Flera forskare har utifrån detta menat att Tacitus fenner snarare var samer än östersjöfinnar, bland annat eftersom Tacitus skildrar hur både kvinnor och män deltog i jakten och delade bytet, ett drag som återkommer i senare skildringar av järnålderns samer specifikt. Andra invänder att jordbruket kanske ännu inte var den huvudsakliga näringen bland östersjöfinsktalande vid den här tiden, varför beskrivningen inte heller entydigt utesluter dem.[8] Det har också föreslagits att Tacitus och Ptolemaios syftade på en bredare grupp folkslag som kan ha innefattat samerna, eftersom samiska och östersjöfinska språk kan ha förefallit mer lika varandra för utomstående forskare vid den här tiden.[4]

Senare nämner Klaudios Ptolemaios (100-talet e.Kr.) folkslaget phinnoi, en form av samma namn.[2] Den särskilda beteckningen skridfinnar (skrithifinni, 'skidande finnar') uppträder först i yngre källor, tidigast hos Prokopios (500-talet e.Kr.).[9] Namnet härleds från det norröna uttrycket skriða á skium ('att åka skidor') och återspeglar hur samerna i norrönt tänkande förknippades nära med skidåkning.[4]

Beteckningen finne återkommer genomgående i den fornnordiska litteraturen som beteckning på samerna. Termen sammanföll dock delvis med "finländare", som avsåg invånarna i Finland. Den användningen förekommer redan i Olav den heliges saga från första hälften av 1200-talet.[1] De antika författarna Tacitus och Ptolemaios antas ha återgett samma germanska beteckning. Tacitus skrev den på latin (fenni), Ptolemaios på grekiska (phinnoi).[1]

Ordet "finne" tros ha med verbet finna att göra. Det ursprungliga innehållet har gissats vara "vandrare", "nomad" eller "spårfinnare", "jägare".[1] Finna-härledningen räknas som den mest hållbara av flera föreslagna förklaringar, men den mer preciserade glossan "spårfinnare, jägare" är en senare tolkning av det bredare "vandrare, nomad", och har också ifrågasatts som en förhållandevis modern läsning av det norröna ordet.[10] Enligt en förklaring till glossan "spårfinnare, jägare" kan benämningen ha uppstått genom att samerna i högre grad än sina grannfolk levde av jakt, fiske och insamling snarare än jordbruk.[11] Denna kontrast har dock ifrågasatts, eftersom även östersjöfinnarnas förfäder länge livnärde sig till stor del på jakt och fiske.[8]

I svenskan skedde dock en förskjutning. Svenskarna började i stället kalla samerna för lappar, möjligen under vikingatiden (800–1050 e.Kr.). Därefter kom finne och Finland för dem att avse Finlands finskspråkiga befolkning och dess hemland.[6] På norska har beteckningen finn historiskt använts för same, men ordet har sedan tidigt 1900-tal successivt ersatts av same och betraktas i dag som ett föråldrat, ofta nedsättande uttryck, precis som lapp i modern svenska.[4][12]

Tacitus beskrivning av fenni i N.E. Hammarstedts översättning:

” Hos fennerna råder en häpnadsväckande vildhet och en ohygglig torftighet. De äga icke vapen, icke hästar, icke ens boningar. Till föda använda de vilda örter, till dräkt djurhudar, till bädd marken. Sitt enda hopp sätta de till sina pilar, vilka de i brist på järn spetsa med ben. Och detta samma jagtsätt utgör näringsfång ej mindre för kvinnor än för män, ty de förra följa vart det än bär och eftertrakta även de delaktighet i bytet. Barnen hava ingen annan tillflykt undan vilda djur och oväder än i skygd av ett slags flätning av grenar. Hit återvända ock de vuxna, och här hava de gamla sitt tillhåll. Men lyckligare finna de denna lott än att gå och pusta vid åkerarbete, möda sig med husbygge och med spänning och oro sörja för egen och annans egendom. Obekymrade i sitt förhållande till människorna, obekymrade i sitt förhållande till gudarna hava de nått vad som är svårast att nå, i det att icke ens det att åstunda för dem är något behov. „
– Tacitus, [13]

Arkeologiska fynd och experimentella skjutförsök med rekonstruerade benpilspetsar av den typ Tacitus beskriver visar att sådana spetsar hade goda prestandaegenskaper, jämförbara med spetsar av kvarts och järn. Det har tolkats som att valet av ben som material snarare var praktiskt betingat än ett rent uttryck för fattigdom.[14]

Se även

Källor

  1. 1 2 3 4 5 Hansen, Lars Ivar; Olsen Bjørnar (2004) (på norska). Samenes historie fram till 1750. Oslo: Cappelen. sid. 47–48. Libris 9507419. ISBN 82-02-19672-8
  2. 1 2 Grünthal, Riho (1997) (på finska). Livvistä liiviin: itämerensuomalaiset etnonyymit. Castrenianumin toimitteita 51. Helsingfors: Suomalais-ugrilainen laitos, Suomalais-Ugrilainen Seura. sid. 44
  3. ↑ Whitaker, Ian (1980). ”Tacitus' "Fenni" and Ptolemy's "Phinnoi"”. The Classical Journal (Classical Association of the Middle West and South) 75 (3): sid. 215–224.
  4. 1 2 3 4 5 Mikkel Berg-Nordlie. ”finner (samer)”. Store norske leksikon. https://snl.no/finner_-_samer. Läst 8 juli 2026.
  5. ↑ Frängsmyr Tore, red (1993). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Bd 1, [A-Gästg]. Höganäs: Bra böcker. Libris 1610871. ISBN 91-7133-187-5
  6. 1 2 Christian Carpelan. ”Finnar”. Uppslagsverket Finland. https://uppslagsverket.fi/sv/sok/view-170045-Finnar. Läst 8 juli 2026.
  7. ↑ ”Fenni”. Nationalencyklopedin. NE Nationalencyklopedin AB. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/fenni. Läst 8 juli 2026.
  8. 1 2 Grünthal, Riho (1997) (på finska). Livvistä liiviin: itämerensuomalaiset etnonyymit. Castrenianumin toimitteita 51. Helsingfors: Suomalais-ugrilainen laitos, Suomalais-Ugrilainen Seura. sid. 42–44
  9. ↑ Grünthal, Riho (1997) (på finska). Livvistä liiviin: itämerensuomalaiset etnonyymit. Castrenianumin toimitteita 51. Helsingfors: Suomalais-ugrilainen laitos, Suomalais-Ugrilainen Seura. sid. 43
  10. ↑ Grünthal, Riho (1997) (på finska). Livvistä liiviin: itämerensuomalaiset etnonyymit. Castrenianumin toimitteita 51. Helsingfors: Suomalais-ugrilainen laitos, Suomalais-Ugrilainen Seura. sid. 49–50
  11. ↑ Mikkel Berg-Nordlie, Else Mundal. ”samene i jernalderen”. Store norske leksikon. https://snl.no/samene_i_jernalderen. Läst 8 juli 2026.
  12. ↑ ”lapp – SAOL”. Svenska Akademiens ordböcker. https://svenska.se/?activeTab=saol&q=lapp. Läst 8 juli 2026.
  13. ↑ Tacitus. ”Germania kapitel 46”. http://cornelius.tacitus.nu/rom/germania/46.htm. Läst 17 juli 2016.
  14. ↑ Ikäheimo, Janne P.; Joona, Juha-Pekka; Hietala, Mikko (2004). ”Wretchedly poor, but amazingly practical: Archaeological and experimental evidence on the bone arrowheads of the Fenni”. Acta Borealia 21 (1): sid. 3–20. doi:10.1080/08003830410001840.
Denna artikel är utgiven av Wikipedia. Texten är tillgänglig under Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0 om inget annat anges. Ytterligare villkor kan gälla för mediefilerna.