Fernando Wood

Wood inledde 1831 sin karriär inom affärslivet som handlare med kunder inom sjöfarten. Den politiska karriären inledde han i Demokratiska partiet, men lyckades till en början inte bli omvald som representanthusledamot efter en mandatperiod 1841–1843. Mellan 1844 och 1847 företrädde han utrikesdepartementet som tjänsteman i New Yorks hamn med ansvar för samordning och logistik. Utrikesminister John C. Calhoun utnämnde honom till uppdraget och Calhouns 1845 tillträdda efterträdare James Buchanan gav honom fortsatt förtroende i uppdraget.^[5]

Riktigt förmögen blev Wood genom att investera i fastigheter. Dåvarande hustruns pengar hjälpte honom att få ihop ett tillräckligt startkapital för fastighetsaffärerna. Han var också inblandad i att investera pengar i guldrushen i Kalifornien, vilket ledde till en rättssak efter att en affärskumpan anklagade honom för bedrägeri.^[6]

Wood kandiderade i borgmästarvalet i New York 1850 men förlorade det valet. Han segrade i tre borgmästarval, 1854, 1856 och 1859. Han steg till borgmästarämbetet som Tammany Halls ledare men förlorade så småningom ställningarna inom organisationen. Därefter grundade han en konkurrerande maktapparat Mozart Hall för att motverka Tammany. Under amerikanska inbördeskriget hörde Wood till Copperheadfalangen, nordstatsdemokrater som var emot kriget.^[7]

New Yorks lagstiftande församling förkortade Woods andra mandatperiod till ett år. I borgmästarvalet 1857 besegrades han av en oberoende kandidat, Daniel F. Tiemann, som stöddes av en koalition av missnöjda demokrater som hade lämnat partiet, republikaner och knownothings.^[8]

I borgmästarvalet 1859 gjorde Wood comeback som oberoende kandidat med stöd av den nygrundade organisationen Mozart Hall. Han besegrade både demokraten William Frederick Havemeyer och republikanen George Opdyke. I borgmästarvalet 1861 kandiderade Wood till omval, återigen som oberoende kandidat med stöd av Mozart Hall. Demokraterna nominerade Charles Godfrey Gunther och valet vanns av republikanen Opdyke som efterträdde Wood som borgmästare. Wood gjorde ännu ett försök som oberoende kandidat med stöd av Mozart Hall i borgmästarvalet i New York 1867. Republikanernas kandidat var William A. Darling och valet vanns av demokraten John T. Hoffman som var sittande borgmästare.^[9]

Innan inbördeskrigets utbrott tog Wood sydstaternas parti och ledde en delegation som var vänligt sinnad till sydstaternas sak på Demokratiska partiets konvent inför presidentvalet i USA 1860. När sydstater började utträda ur unionen, föreslog Wood som New Yorks borgmästare att även staden New York skulle utträda ur USA för att som en stadsstat ostört kunna behålla handelsrelationerna med de utträdande slavstaterna. Bomullshandeln spelade en avgörande roll för Woods tänkande år 1861 tills inbördeskriget faktiskt bröt ut. Då ändrade han tillfälligt ståndpunkt och förhöll sig positivt till nordstaternas krigsinsats. Efter att ha förlorat sin ställning som borgmästare gjorde han comeback i kongressvalet 1862. Som representanthusledamot i slutskedet av inbördeskriget var han en framstående företrädare för de demokrater som förespråkade fred. När nordstaterna höll på att vinna kriget var Woods åsikter inte så populära och han förlorade sitt mandat i kongressvalet 1864. Han lyckades dock göra comeback en gång till i kongressvalet 1866 och vinna omval som representanthusledamot i ytterligare sju kongressval och stanna kvar i representanthuset fram till sin död år 1881. Han gravsattes på Trinity Cemetery i New York.^[10] Wood Park i Parkchester i Bronx har uppkallats efter Fernando Wood.^[11]

Lee Pace spelade Fernando Wood i Steven Spielbergs film Lincoln.^[12]