Fiat G.59

Under andra världskriget utvecklade Italien jaktflygplanet Fiat G.55 Centauro. Flygplanet var mycket modernt och omtyckt varför intresse för nyproduktion togs upp efter kriget. Fiat återupptog produktion av planet 1948 för både inhemskt bruk och export som Fiat G.55A och B avseende en- och tvåsitsigt utförande. Planen avsågs huvudsakligen som jaktskolflygplan och bar enkel beväpning i form av fyra 12,7 mm Breda-SAFAT-kulsprutor. Dessa bar den ursprungliga tyska motorn Daimler-Benz DB 605 som hade brukats under kriget, vilket skapade problem för vidare produktion av G.55 när Fiat fann sig ha kunder som ville beställa flygplanet. Existerande motorlager blev snabbt förbrukade och de motorer som fanns tillgängliga var producerade under kriget och opålitliga på grund av krigsproduktionen. Utifrån detta beslutades det att ersätta motorn med en liknande motor som fanns tillgänglig i större antal, vilket landade på Rolls-Royce Merlin.^[1]

Det motorbytta planet erhöll beteckningen G.59 och en prototyp iordningställdes under tidiga 1948. Det italienska flygvapnet följde utvecklingen och insåg själva att deras G.55 snart skulle få motorproblem varför de beställde 12 G.59A-ensitsare konverterade från deras egna flygplan. Ytterligare beställdes 16 stycken nyproducerade av blandade G.59A-ensistare och G.59B-tvåsitsare.^[1]

• 
  G.59A och B för det italienska flygvapnet.
• 
  G.59B-tvåsitsare för det italienska flygvapnet.

Syriska flygvapnet, som tidigare köpt in G.55A och B, visade intresse att även köpa in G.59 i en ordentlig jaktversion under sent 1940-tal. Eftersom tidigare G.59:or för det italienska flygvapnet huvudsakligen byggdes från krigsproducerade delar vars lager vid denna tidpunkt hade sinat, krävde produktion av nya plan för Syrien i praktiken en omstart av produktionen, vilket var ett ganska anmärkningsvärt steg i återuppbyggnaden av den italienska flygindustrin. I och med detta behövde stora delar av konstruktionen uppdateras för att kunna byggas helt på nytt. Dessa, kallade serie 2, medförde omkonstruktion av vingen för kraftigare beväpning, varav Syrien köpte 26 stycken ensitsiga jaktflygplan bestyckade med fyra vingmonterade 20 mm Hispano-Suiza HS-404/804-automatkanoner och 4 stycken tvåsitsiga skolflygplan med två vingmonterade 12,7 mm Browning Colt-kulsprutor.^[1]

Även argentinska flygvapnet, som tidigare köpt G.55A och B, spånade också på idén att anta G.59 och köpte in ett serie 2-exemplar för utvärdering men ingen ytterligare beställning följde.^[1]

Det fortsatta intresset för flygplanet uppmuntrade Fiat att bygga en serie 3-modell som skulle vara en navigationstränare. En prototyp byggdes men ingen serie beställdes.^[1] Modellen förevisades än 1956 i Fiats företagsbroschyrer.^[2]

För framtida exportintresse ersatte Fiat den krigstida förarkabinen med glaspanelhuv och full bakkropp mot en modern helglashuv och nedskuret akterparti som gav full sikt runtom flygplanet från sittbrunnen. Detta utförande kallades serie 4 och köptes in som jaktskolflygplan av det italienska flygvapnet i mindre antal: 20 stycken ensitsiga G.59 A/IV och 10 stycken tvåsitsiga G.59 B/IV, bådadera beväpnade med en 12,7 mm Browning Colt i var vinge.^[1]

Dessa erhöll smeknamnet "italienska Mustangerna" efter dess likhet med det amerikanska flygplanet P-51 Mustang och förblev i italiensk tjänst fram till 1957.^[1]

• 
  G.59 A/IV-ensitsare.
• 
  G.59 A/IV-ensitsare.
• 
  G.59 B/IV-tvåsitsare.

Hos serie 1-planen utgjordes beväpning av en 12,7 mm Breda-SAFAT-kulspruta i var vinge med 200 skott per vapen som bibehållits från tidigare G.55 A/B.^[2]

Från serie 2 omkonstruerades vingen för exportintresse så den kunde inhysa upp till fyra eldvapen (2 per vinge) av antingen 12,7 mm Browning Colt-kulsprutor, 20 mm Hispano-Suiza HS-404/804-automatkanoner eller en blandning av dessa.^[2]

Bland bomber kunde var vinge bära en bomb om 30–350 lb (13,5–160 kg).^[2] Samma upphängningspunkter kunde även bära fälltankar^[2] om 125 liter var.^[b]