Fjodor Heiden

Fjodor Heiden
Född	27 september 1821[1][2] Sveaborg
Död	31 augusti 1900[1] (78 år) Pusjkin
Begravd	Alexander Nevskij-klostret
Medborgare i	Kejsardömet Ryssland
Utbildad vid	Pagekåren
Sysselsättning	Militär, politiker
Befattning
Medlem av Riksrådet Generalguvernör över Finland (1881–1898)
Maka	Jelizaveta Heiden[3]
Barn	Alexandra Rausch von Traubenberg Nikolaj Heiden (f. 1856) Alexandr Heiden (f. 1859) Dimitrij Heiden (f. 1862) Marija Sjeremeteva (f. 1864)[4]
Föräldrar	Lodewijk van Heiden[4] Anne-Marie Akeleye[4]
Utmärkelser
Andreasorden med briljanter[5] Storkors av Dannebrogorden[5] Storkors av Frälsarens orden[5] Första graden av Lejon- och solorden[5] Storkorset av Röda örns orden[5] Storkors av Leopoldorden[5] Storkors av Sankt Olavs orden[5] Takovoorden[5] Första graden av Danilo I:s orden[5] Huset Bukharas orden[5] Vendiska kronans husorden[5] Medalj för undertryckandet av revolutionen i Ungern och Transsylvanien[5] Tugraorden[5] Sankt Annas orden, tredje klass med krans[5] Sankt Vladimirs orden, tredje klassen med svärd[5] Sankt Vladimirs orden, fjärde klassen med svärd och band[5] Sankt Vladimirs orden, andra klassen med svärd[5] Sankt Vladimirs orden, första klassen med svärd[5] Sankt Stanislausorden, första klassen[5] Sankt Alexander Nevskij-orden med diamanter[5] Georgsorden, fjärde klass[5] Vita örnens orden[5] Sankt Annas orden, andra klass[5] Sankt Annas orden, första klass med kejsarkrona och svärd[5] Medalj till minne av Krimkriget[5]
Redigera Wikidata

Fjodor Logginovitj Heiden (ryska: Фёдор Логинович Гейден), född 27 september 1821 i Sveaborg, död 31 augusti 1900 i Tsarskoje Selo, var greve, rysk general av infanteriet (1866) och Finlands generalguvernör 1881–1897.^[6]

Heiden tillhörde en grevlig ätt från Nederländerna – namnet skrivs även Heyden – som hade nått en framträdande ställning i Ryssland. Hans far, amiralen och militärguvernören i Reval greve Ludwig Heyden, tjänstgjorde som officer på Sveaborg, där Fjodor föddes. Modern hette Anna Marie Akeleye. Heiden fick sin tidigaste utbildning i pageskolan i S:t Petersburg och inledde sin officersbana i Preobrazjenska livgardesregementet. Han avlade examen vid Nikolajevska generalstabsakademin och nådde berömmelse i synnerhet under fälttågen i Kaukasien 1845–1847. Det tog honom 15 år att nå generalmajors rang och 26 år att bli general av infanteriet. År 1854 gifte han sig med hovdamen grevinnan Jelizaveta Zubova.^[7]

Redan på 1860-talet kom han i kontakt med finländska angelägenheter som ordförande i en kommitté rörande transport av personer förvisade till Sibirien. Heiden var generalstabens chef innan han 1881 efterträdde Nikolaj Adlerberg som generalguvernör för Storfurstendömet Finland, som Alexander III:s egen kandidat. Han utformade sin styrningslinje i sekreta promemorior i början av ämbetsperioden. Linjen var uttalat slavofil och syftade till att gynna den finsktalande befolkningen, som han betraktade som ryssarnas "naturliga bundsförvanter", på bekostnad av svenskarna.^[7] Han stödde fennomanerna i den pågående språkstriden i Finland, och genom hans stöd insattes Yrjö Koskinen i senaten.^[8] Men han stödde även förryskningen när ryska nationalister började sin attack på Finlands autonomi på 1880-talet.^[7]

Under ämbetsperioden genomfördes flera reformer, bland dem delegering av ärenden från kejsaren till senaten, motionsrätt för ständerna samt sammankallande av lantdagen vart tredje år. Heiden planerade även ett utvidgande av tryckfriheten, men detta avvisades i S:t Petersburg.^[7]

Ett kejserligt reskript som Heiden utverkade angående kodifikation av Finlands lagar ledde till upprättandet av lagberedningen och kodifikationskommittén för grundlagarna. Arbetet i den sistnämnda ledde slutligen till februarimanifestet 1899, vilket i efterhand har lett till att reskriptet ibland betraktats som ett angrepp mot Finlands grundlagar – något som dock inte var Heidens avsikt.^[7]

Han spelade en framträdande roll i färdigställandet av postmanifestet 1890, och under krisperioden 1888–1891 verkade han som medlare mellan finska och ryska intressen. Han ledde en kommission med ryska sakkunniga där motstående förslag om grundlagarnas ställning behandlades, men de ryska kraven hårdnade successivt under processens gång.^[7]

Heiden hade tillsammans med ministerstatssekreterare Casimir Ehrnrooth övertalat kejsaren att stadfästa den nya strafflagen, som därefter suspenderades sedan allvarliga brister påvisats. Ehrnrooth tvingades avgå till följd av detta, medan Heiden klarade sig lindrigare undan.^[7]

Under de sista åren av sin ämbetsperiod minskade Heidens inflytande påtagligt. Hans ändringsförslag beaktades i allt mindre utsträckning, och han avgick 1897 varefter han utnämndes till medlem av riksrådet.^[6][7]

•  Andreasorden med briljanter^[5]
•  Storkors av Dannebrogorden^[5]
•  Storkors av Frälsarens orden^[5]
•  Första graden av Lejon- och solorden^[5]
•  Storkorset av Röda örns orden^[5]
•  Storkors av Leopoldorden^[5]
•  Storkors av Sankt Olavs orden^[5]
•  Takovoorden^[5]
•  Första graden av Danilo I:s orden^[5]
•  Huset Bukharas orden^[5]
•  Vendiska kronans husorden^[5]
•  Medalj för undertryckandet av revolutionen i Ungern och Transsylvanien^[5]
•  Tugraorden^[5]
•  Sankt Annas orden, tredje klass med krans^[5]
•  Sankt Vladimirs orden, tredje klassen med svärd^[5]
•  Sankt Vladimirs orden, fjärde klassen med svärd och band^[5]
•  Sankt Vladimirs orden, andra klassen med svärd^[5]
•  Sankt Vladimirs orden, första klassen med svärd^[5]
•  Sankt Stanislausorden, första klassen^[5]
•  Sankt Alexander Nevskij-orden med diamanter^[5]
•  Georgsorden, fjärde klass^[5]
•  Vita örnens orden^[5]
•  Sankt Annas orden, andra klass^[5]
•  Sankt Annas orden, första klass med kejsarkrona och svärd^[5]
• Medalj till minne av Krimkriget^[5]

[Redigera Wikidata]

• ”Heiden, Fjodor Logginovitj”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-4695-1416928957301