Fritiof Andersson

Fritiof Andersson är en ofta återkommande figur i Evert Taubes visdiktning. Fritiof Andersson är eller har varit sjöman, och han har även varit gaucho på sydamerikanska Pampas. Evert Taube introducerade Fritiof Andersson 1919 i visan med samma namn, som spelades in vid hans första grammofoninspelning 1921.

Anderssons livsöde återkommer även senare i Taubes diktning, och man kan genom Taubes visor följa honom genom ungdomen från Bohuslän till hans äldre dagar, med en lägenhet på Söder i "Fritiof Anderssons polka" i väntan på att få gå till sjöss, och på resor i Italien^[1] och Sydfrankrike. I visorna "Fritiof Andersson" och "Jag är fri jag har sonat" beskrivs hur han sitter i fängslad i Buenos Aires. I "Möte i monsunen" beskrivs hur han blivit sjanghajad och kidnappad.

Han är på Pampas och blir förälskad i värdshusvärdsdottern Carmencita från San Borombon i låten "Fritiof och Carmencita". De återförenas i visan "Tango i Nizza", där Fritiof berättar att hon alltid varit den ende. Där berättar Carmencita även att hon trodde han förstod att hennes avvisning i den föregående visan inte var riktig.^[2][3]

• 1919 – Fritiof Andersson. Berättelsen fortsätter i "Jag är fri, jag har sonat"
• 1929 – "Balladen om briggen "Blue Bird" av Hull". Taube anger att den berättas av Fritiof Andersson, vars far gick med i livbåten då Blue Birds besättning skulle bärgas.
• 1929 – "Fritiof Anderssons paradmarsch"
• 1929 – "Fritiof Anderssons polka"
• 1929 – "Jag är fri, jag har sonat". Fortsättning på Fritiof Andersson
• 1929 – "Karl-Alfred, Fritiof Andersson och jag"
• 1929 – "Tatuerarevalsen"
• 1936 – "Möte i monsunen"
• 1937 – "Fritiof och Carmencita". Berättelsen fortsätter i Tango i Nizza
• 1937 – "Fritiofs avsked"
• 1938 – "Fritiof i Arkadien"
• 1938 – "Tango i Nizza". Fortsättning på Fritiof och Carmencita
• 1942 – "Rosa på bal"