Geophis damiani
| Geophis damiani Status i världen: Akut hotad[1] | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Kräldjur Reptilia |
| Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
| Familj | Snokar Colubridae |
| Släkte | Geophis |
| Art | Geophis damiani |
| Vetenskapligt namn | |
| § Geophis damiani | |
| Auktor | Wilson, McCranie & Williams, 1998 |
| Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen | |
Geophis damiani[2] är en ormart som beskrevs av Wilson, McCranie och Williams 1998. Geophis damiani ingår i släktet Geophis och familjen snokar.[3][4] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3]
Arten är endast känd från en bergstrakt i nordvästra Honduras. Exemplar hittades mellan 1680 och 1750 meter över havet. Denna orm lever i molnskogar eller i andra fuktiga skogar som troligtvis behöver vara ursprungliga. Individerna gräver i lövskiktet och de gömmer sig under trädstammar som ligger på marken eller under annan bråte.[1]
Beståndet hotas av intensivt skogsbruk samt av skogarnas omvandling till jordbruksmark. Populationen minskar och utbredningsområdet är mycket begränsat. IUCN listar arten som akut hotad (CR).[1]
Källor
- 1 2 3 Wilson, L.D., Townsend, J.H. & Luque, I. 2013 Geophis damiani . Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 16 september 2020.
- ↑ Wilson,L.D.; McCranie,J.R. & Williams,K.L. (1998) A new species of Geophis of the sieboldi group (Reptilia: Squamata: Colubridae) from northern Honduras., Proc. Biol. Soc. Wash. 111: 410-417
- 1 2 Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (14 juli 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/geophis+damiani/match/1. Läst 24 september 2012.
- ↑ Geophis damiani i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.
|