Gullfisk
| Typ B och Typ E | |
Gullfisk som veteranspårvagn framför Oslo rådhus | |
| Även kallad | Gullfisk |
|---|---|
| Fordonstyp | Spårvagn |
| Tillverkningsår | 1937–1939 |
| Byggt antal | 46 |
| Tillverkare | |
| Operatörer | Oslo Sporveier, Bærumsbanen |
| Tekniska fakta | |
| Sittplatser | 44 |
| Ståplatser | 48 |
| Längd | 15,4 meter |
| Bredd | 2,5 meter |
| Vikt | 15,0 ton |
| Spårvidd | Normalspår (1 435 mm) |
| Axelföljd | Bo'Bo' |
| Axelavstånd | 1 850 millimeter |
| Drivhjulsdiameter | 680 millimeter |
| Största tillåtna hastighet | 65 kilometer/timme |
| Effekt | 148 kW |
Gullfisk var smeknamnet för spårvagnarna i serierna Typ B och Typ E i Oslo. Namnet kommer från den speciella strömlinjeformen med ett slags svans. Spårvagnarna byggdes i 46 exemplar av Strømmens Værksted i Skedsmo och på Skabo Jernbanevognfabrik i Oslo mellan 1937 och 1939. Typ B användes i stadstrafiken och på förortsbanorna till Kjelsås, Kolsås, Østensjø och på Ekebergsbanen, medan Typ E var renodlade stadsspårvagnar. Dessa spårvagnsmodeller var de första spårvagnarna i Oslo som hade karosser av aluminium och var de första spårvagnarna i gatutrafik i Norge med boggier. Fram till 1964 var de också snabbare än andra spårvagnar och förortståg i Norge.
Gullfisken togs ur trafik 1985.
Bildgalleri
Gullfisk på Stortorvet,1937
Gullfisk på Kjelsåsbanen, 1937
Interiör av en Gullfisk, 1937
Bevarade vagnar
- Prototyp 163 (Sporveismuseet)
- E1 166 (Sporveismuseet)
- E1 170 (Sporveismuseet)
- E1 183 (Bevarad som veteranspårvagn hos Oslo Sporveier)
- B1 185 (Bevarad som arbetsvagn 298 på Mannaminne i Nordingrå)[1]
- B1 196 (Sporveismuseet)
- B1 198 (Bevarad av spårvägsbolaget i Kōchi i Japan - ombyggd till 1 067 mm spårvidd)
- B1 199 (Sporveismuseet)

Källor
Noter
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Gullfisk.
