Harald Hornborg

Birger Harald Hornborg, född 16 februari 1890 i Helsingfors, död 10 juli 1976 i Karis, var en finlandssvensk författare. Han var son till kamreraren Albrecht Hornborg, 1846-1926, och hans andra hustru Alma Maria,1853-1932,[1] och yngre bror till Eirik och Torsten Hornborg.[2]
Biografi
Hornborg tog examen från Nya svenska samskolan i Helsingfors år 1909 och började arbeta vid Nylands Brigad. Han fortsatte sina studier vid historiska och språkvetenskapliga institutionen vid filosofiska fakulteten vid Helsingfors universitet från 1909 till 1915.[3]
Hornborg var bland de första studenterna som värvades till jägarrörelsen[4] och år 1915 blev han en av de första att ta sig an pfadfinderkursen i Tyskland. Han anlände till lägret den 2 mars 1915 och tilldelades enhetens andra kompani. Han blev senare en del av den 27 Preussiska Jägarbataljonens andra kompani. [4] Han deltog i striderna under första världskriget på den tyska östfronten vid Missefloden, Rigabukten och Lielupen.Den 12 juli 1917 överfördes han till bataljonens förstärkningsenhet, varifrån han förflyttades till det finska kontoret i Berlin som litterär assistent. Hornborg var tvungen att stanna kvar i Berlin när bataljonen avreste till Finland på grund av sin sjukdom, och efter att ha tillfrisknat utnämndes han till kansler för den finska ambassaden i Berlin den 15 mars 1918, en position han innehade ända till 1920. Hornborg blev jägarlöjtnant 1918 och kapten 1940. [1]

Hornborg avlade filosofie kandidatexamen 1925 och filosofie magisterexamen 1927. Under mellankrigsåren verkade han som tjänsteman vid utrikesministeriet från 1920 till 1931, 1931-34 som andre direktör vid Holger Schildts förlag och 1935-40 som tjänsteman vid Träförädlingsindustrins arbetsgivarförbund.[3]
Under vinterkriget tjänstgjorde Hornborg vid högkvarteret för Helsingfors militärdistrikt och etablerade bland annat en kommunikationsstation i Helsingfors järnvägsstation, vars syfte var att upprätthålla kontakten mellan högkvarteret och regeringen. Efter denna position tjänstgjorde han som adjutant åt kommendören för militärdistriktet. När fortsättningskriget bröt ut lämnade han det arbete han hade utfört som författare under vapenstilleståndet och återvände till arbetet som adjutant åt kommendören för Helsingfors militärdistrikt, från vilket han demobiliserades 1942, varefter han fortsatte sitt arbete som författare.[5][6]
År 1948 blev han forskarledamot i Svenska Genealogiska Samfundet.[1]
Hornborg gifte sig 1921 med Anna Irene Wiitanen, med vem han hade två barn och som han skilde sig från 1937. Han gifte sig andra gången med Aino Towast 1937.[3]
Författarskap
Hornborg skrev en serie humoristiska romaner om de påhittade tyska furstendömena Flüstringen och Bühlingen. Den första kom ut 1928, med namnet Herr von Loewenecks kamp.[7] Hornborg författade även flera romaner i finländsk 1700- och 1800-talsmiljö, t.ex. romanserien om Hakenskiölds. De fann sin väg (1965) handlar om 27:e preussiska jägarbataljonen och är ett stycke självupplevd historia. [2] I sitt författarskap strävade han efter att troget återge tidsandan med korrekt skildring av miljöer, beteenden och tänkesätt.[1]
Hornborg tilldelades Pohjoismainen romaanipalkinto 1938, Längmanska kulturfondens författarpris 1956 och Lybeckpriset 1967.[8][3]
Bibliografi (urval)
- Herr von Loewenecks kamp, 1928.
- Martin Türkheimer och huset Sonnenburgs hemligheter, 1929.
- Madame d'Ébére, 1930.
- Patron Illbergs ungdomsdårskap, 1931.
- Hakenskiölds på Sveaborg, 1932.
- Hakenskiölds på Illerstad, 1933.
- Greve Alexeis son, 1934.
- Hertigen revolterar, 1935.
- Bühlingen i uppror, 1936.
- Farväl Flüstringen, 1937.
- Förgätna öden, 1937.
- Ödemarksprästen, 1938.
- Ödemarksjungfrun, 1939.
- De glömda fäderna, 1940.
- Flykten till ödemarken, 1940.
- Den okände karolinen, 1942.
- Det mörknar över Illerstad, 1943.
- Syndafloden, 1944.
- Bröderna Berghjelm, 1945.
- Galne Berghjelmen, 1946.
- Kammarjunkaren på Lintunen, 1947.
- Den vita hästen, 1950.
- Kattgrevinnan, 1951.
- Joachim vid skijevägen, 1952.
- Ensam herre, 1953.
- Studenten som försvann, 1954.
- Utanför arenan, 1959
- De fann sin väg : pfadfindernas historia, 1965
- Konspiratören Johann Reinhold Patkul, 1945.
Källor
- Publikationer från försvarsministeriets militärhistoriska kontor IV, Suomen jääkärien elämäkerrasto, WSOY Helsingfors 1938.
- Publikationer från Iinstitutionen för krigsvetenskap XIV, Suomen jääkärien elämäkerrasto 1975, Vasa 1975.
- 1 2 3 4 ”Genos”. Genealogiska samfundet i Finland. Arkiverad från originalet den 26 september 2019. https://web.archive.org/web/20190926072018/https://www.genealogia.fi/genos-old/47/47_84.htm. Läst 26 september 2019.
- 1 2 ”Uppslagsverket Finland”. Svenska folkskolans vänner. https://uppslagsverket.fi/sv/sok/view-103684-HornborgHarald. Läst 26 september 2019.
- 1 2 3 4 ”Hornborg, Birger Harald”. Finlands författare 1917–1944. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura och Svenska litteratursällskapet i Finland. 1981. sid. 120–122. ISBN 951-717-238-9
- 1 2 ”Jägarrörelsen”. Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/artikel/2007/10/24/jagarrorelsen?page=1. Läst 26 september 2019.
- ↑ Suomen jääkärien elämäkerrasto 1938
- ↑ Suomen jääkärien elämäkerrasto 1975
- ↑ Harald Hornborg (1928). Herr von Loewenecks kamp (1). Stockholm: Schildts Förlags Ab. Libris 1331963
- ↑ ”Alla finlandssvenska författarpristagare sedan 1952 • Stiftelsen Längmanska kulturfonden”. www.langmanska.se. https://www.langmanska.se/priser/alla-finlandssvenska-forfattarpristagare-sedan-1952/. Läst 19 november 2025.