Harg

Harg eller horg (uttal: /harj, hårj/, fornsvenska: hargher, horgher, fornnordiska: hǫrgʀ; danska: hørg, norska: horg, isländska: hörgur; anglosaxiska: hearg, fornhögtyska: harug) är ett gammalt germanskt ord med betydelsen kultplats, offeraltare, främst i form av ett stenröse eller annan hopad stensättning, därav också en allmännare betydelse av sten eller stenhög (harg,[1] horg,[1] hörg,[2] härg,[3] i platsnamn även hórv[1]),[4] även uppvisad som sjömärke och i norskan även som bergspets.[1][5] Formen harge (harrge, illharge, stenharge) finns även med betydelsen stenig plats.[1]

Ordet har använts ganska brett om heliga platser. Det anglosaxiska: hearg (även hearh) finns belagt med betydelsen hedniskt tempel och avgudabild (gudastaty),[5] och det fornhögtyska: harug (haruc, haruch) finns belagt med betydelsen helig skog, helgedom, offerställe.[5][1] Jämförbar betydelse till helig skog finns även belagt i några sydsvenska bygdemål: hórge (/hórje/) – "en tät bevuxen skogsdunge av ung skog" (språkprov: "Där va en hórge", där var så tät ungskog att jag ej kom fram), men det kan även härledas ur en bibetydelse för "mängd, hop, skara, samling av något" (språkprov: "En hórge mä blomster. En hórge mä bär.", en samling blommor, en samling bär).[1] I Norskan finns formen horg även i betydelsen "mängd, hop, flock" om människor och djur, varav betydelsen kan härstamma från att människor i forntiden samlades vid horgar.[1]

Även i samiskan finns rotordet, snarast med grundbetydelsen höjd (terräng):

Platser

Ordet förekommer ensamt eller som del i ortnamn.[6]

Ordet harg förekommer även i förvrängd form i vissa ortnamn:

Noter

  1. 1 2 3 4 5 6 7 8 harg i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867)
  2. ↑ Axel Falkman (1877). ”Ortnamnen i Skåne”. sid. 56. https://books.google.com/books?id=SoRAAAAAIAAJ&pg=PA56&lpg=PA56&dq=H%C3%B6rg+stenh%C3%B6g&source=bl&ots=sZ_ROzhQ1X&sig=ACfU3U2fxuSKgH-j2arcZRvouHkeLbpgrA&hl=en&sa=X&ved=2ahUKEwjv0I6Io7TpAhU2mnIEHdXAB8cQ6AEwA3oECAkQAQ#v=onepage&q=H%C3%B6rg%20stenh%C3%B6g&f=false. Läst 14 maj 2020.
  3. ↑ Steve Lando (sid=535). ”Eurasiens språkfamiljer II: En fordomlig histori”. https://books.google.com/books?id=nSTFDgAAQBAJ&pg=PA535&lpg=PA535&dq=%22h%C3%A4rg%22+stenh%C3%B6g&source=bl&ots=xKjofTWPfx&sig=ACfU3U0j4yA1Q_yMvV5g3H4tGHY3_o1hmQ&hl=en&sa=X&ved=2ahUKEwjy6LvSuLTpAhVKmXIEHXwxDn4Q6AEwAHoECAoQAQ#v=onepage&q=%22h%C3%A4rg%22%20stenh%C3%B6g&f=false. Läst 14 maj 2020.
  4. ↑ Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 667.
  5. 1 2 3 Svenska Akademiens ordbok: horg
  6. ↑ Oscar Montelius (1905). Lifvet i Sverige under hednatiden. Stockholm: P.A. Norstedt & söners förlag. sid. 155

Externa länkar