How Great Thou Art

How Great Thou Art
Elvis How Great Thou Art text.png
Studioalbum av Elvis Presley
UtgivningUSA, februari 1967
Inspelat25–28 maj 1966,
30–31 oktober 1960,
RCA:s studio B (Nashville)
GenreGospel
Längd33:36
SkivbolagRCA Victor
ProducentFelton Jarvis, Steve Sholes
LjudteknikerJim Malloy, Bill Porter
Elvis Presley-kronologi
Spinout
(1966)
How Great Thou Art
(1967)
Double Trouble
(1967)
Singlar från How Great Thou Art
  • "His Hand in Mine" / "How Great Thou Art" (mars 1969)[1]

How Great Thou Art är ett studioalbum i gospelstil av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det är hans 28:e album och det utgavs av RCA Victor i både mono och stereo (LPM/LSP 3758) i februari 1967.[2][3]

Albumet var Elvis Presleys återkomst till gospelmusiken efter flera år som han främst hade ägnat åt film- och soundtrackinspelningar. Det var det andra av tre gospelalbum som han gav ut under sin livstid. Det första var His Hand in Mine (1960) och det tredje He Touched Me (1972). Skivan består främst av traditionella sånger med andligt motiv, samt mer samtida gospelsånger med inslag av country och soul, framförda med en bredare spännvidd än hans tidigare gospelmaterial. Titellåten How Great Thou Art är en engelsk version av den svenska andliga 1800-talshymnen "O store Gud" som skapades av Carl Gustav Boberg genom att han textsatte och bearbetade en svensk traditionell folkmelodi.[4][5] Det ger albumet en särskild koppling till Sverige och Skandinavien.

How Great Thou Art fick ett positivt mottagande. Albumet har i efterhand lyfts fram som ett centralt verk i Elvis Presleys karriär, där han för första gången på flera år återtog kreativ kontroll över sitt material och återvände till den musik som låg honom närmast hjärtat. Kritiker har beskrivit sångprestationerna som både sublima och innerliga, och menat att albumet markerar början på den konstnärliga förnyelse som skulle kulminera i hans comeback-tv-special 1968.[2][6][7] Albumet belönades också med en Grammy för Best Sacred Performance, vilket blev Elvis Presleys första Grammyvinst.[8][9]

Albumet nådde 18:e plats på Billboard 200-listan i USA,[10][11] och 17:e på den konkurrerande Cashbox-listan.[12] I Storbritannien placerade det sig som bäst på 11:e plats på UK Albums Chart.[13][14] Inledningsvis var försäljningen måttlig,[2] men albumet fortsatte att sälja under lång tid. År 2010 hade det sålt tre miljoner exemplar i USA och certifierades tre gånger platina av Recording Industry Association of America (RIAA).[15]

Albumet har därefter även givits ut i flera återutgivningar och olika versioner, bland annat en box som innehåller albumets mastertagningar i den ordning som de spelades in, samtliga Elvis bevarade inspelningar från maj–juni 1966, samt de singellåtar som spelades in vid samma tillfällen.

Bakgrund

Elvis Presleys manager, överste Tom Parker, 1969.

År 1966 hade en yngre generation artister, som The Beatles, The Rolling Stones och The Beach Boys, i stor utsträckning tagit över den tidigare ledande roll som Elvis hade haft inom popvärlden.[16][17] Försäljningen av soundtrackalbumen till hans filmer dalade och skivbolaget RCA såg på utvecklingen med oro. Bolaget kunde inte längre räkna med samma försäljningsframgångar som tidigare, om man enbart kombinerade filmmusikinspelningar med överblivna studioinspelningar.[16] Därför planerades nya studioinspelningar, men först måste inspelningarna av filmen Spinout bli klara.[18] I maj 1966 bokades tre dagar i RCA:s studio B i Nashville,[19][20] där Elvis skulle spela in ett nytt gospelalbum, två popsinglar och en ny julsång.[16] Gospelalbumet skulle bli en uppföljare till His Hand in Mine, som sedan det kom ut år 1960 hade sålt bra under fem år.[16] Inspelningarna började den 25 maj 1966.

För Elvis blev möjligheten att hemma i Graceland få arbeta med musik ett avbrott från de många inspelningarna av filmmusik.[21] Tillsammans med sina vänner Red West och Charlie Hodge experimenterade han med att sjunga, spela och spela in den musik han tyckte om, med inspiration från både country och gospel.[22] Det gav honom möjlighet att återknyta till sitt personliga musikaliska uttryck och testa arrangemang och stilar som han senare skulle använda i sina studioinspelningar.[21]

Inför inspelningarna prövade man många sånger. Det fanns ett överflöd av möjliga gospellåtar att välja mellan, och många favoriter kom från Elvis egen LP-samling och från vännernas förslag. Däremot var det svårare med popmaterialet.[20][19] Freddy Bienstock från musikförlaget Hill & Range försåg Elvis med nytt material,[19] som han dock mestadels avfärdade.[20]

Albumet, inspelningssessionen och musikerna

Chet Atkins, som inte ville arbeta under "Elvistimmar" på nätterna och föreslog att Felton Jarvis skulle ta över som producent.[23]

Elvis ville ha ett stort band med ett kraftfullt sound vid inspelningarna av sitt nya gospelalbum.[24] Han hade lyssnat mycket på den afroamerikanske gospelbassångaren Jimmy Jones i gruppen Harmonizing Four. Elvis önskade att Jones skulle delta i sessionen,[19][20] men ingen lyckades få tag på honom.[20] I stället föreslog man gruppen The Imperials med Jake Hess, som tidigare varit huvudsångare i The Statesmen; en barndomsidol till Elvis och även en av hans far Vernons favoriter.[25][19][26] Dessutom medverkade totalt elva sångare – Elvis vanliga bakgrundsgrupp The Jordanaires samt de tre kvinnliga sångarna Millie Kirkham, June Page och Dolores Edgin. Det gjorde det möjligt skapa den stora körklang som Elvis eftersträvade.[19]

Scotty Moore spelade gitarr tillsammans med kompgitarristen Chip Young från Memphis.[27][28] Övriga studiomusiker från Nashville var D. J. Fontana och Murrey "Buddy" Harman på trummor och slagverk, Bob Moore på bas samt Homer "Boots" Randolph på saxofon. Floyd Cramer spelade piano under hela sessionen, med David Briggs på orgel och piano den andra dagen. Under den första och tredje inspelningsdagen spelade Henry Slaughter från The Imperials piano och orgel, och Charlie McCoy medverkade alternerade på bas, munspel och gitarr.[29][30][31][28] Uppsättningen förstärktes av Pete Drake på steelgitarr och saxofonisten Rufus Long.[27]

Producenten Felton Jarvis och Elvis Presley i RCA:s studio B i Nashville den 10 september 1967.[32]

Eftersom sessionen var viktig både för Elvis och för andra inblandade var många närvarande i studion: Harry Jenkins från New York som RCA:s representant, Freddy Bienstock och Lamar Fike från musikförlaget Hill & Range, samt Tom Diskin som hade Tom Parkers mandat att företräda managementsintressena. Också ljudteknikern Jim Malloy var ny för en Elvis-inspelning.[33][33] Den största förändringen var dock producentbytet – den 30-årige Felton Jarvis tog över efter Steve Sholes och Chet Atkins.[34][33] Chet Atkins, som inte trivdes med nattarbete, hade själv föreslagit Jarvis som sin efterträdare.[23] Felton Jarvis, som var stor beundrare av Elvis, kom in i arbetet med entusiasm och fungerade som medproducent.[34] För Elvis var det första gången sedan han lämnat Sun Records 1955 som någon annan ansvarade för ljudbilden och samtidigt förstod hans musik.[35] Jarvis, som ogillade den mixning som förekommit tidigare på Elvis musik där rösten höjts och bandets musik sänkts, ville skapa mer nerv i inspelningarna.[24]

Den TV-special som Elvis spelade in för NBC 1968 kallas oftast "Comeback Special", åsyftande Elvis återkomst på musikscenen.[36] Men författare som Brown och Eder har påpekat att hans konstnärliga återfödelse började två år tidigare och manifesterades genom just How Great Thou Art-sessionen.[36][37][38] De privata inspelningarna från samma tid visar att Elvis prövade nya stilar, idéer och ljud hemma.[36]

How Great Thou Art organiserades på liknande sätt som albumet Something for Everybody. De flesta långsamma spåren låg på första sidan och de mer fartfyllda på den andra.[39][35] Albumet gav Elvis hans första Grammy.[36][40][9] Det sålde måttligt inledningsvis men fortsatte att sälja stadigt över lång tid.[2][41]

Komposition, stil och texter

Golden Gate Quartet, vars inspelning av "Run On" från 1947 var en förebild för Elvis Presleys version av låten.[42][27][43]

"Run On" (även känd som "God's Gonna Cut You Down") är en traditionell amerikansk folksång med rötter i den afroamerikanska spiritualtraditionen.[24][43] Den första kända inspelningen gjordes av Landfordaires 1943, följd av Golden Gate Quartets version 1947.[43] Elvis arbete i studion började den 25 maj 1966 vid halv sju på kvällen.[29] Som alltid värmde han upp genom att sjunga gospel med hela gruppen,[27] och först långt efter klockan tio började man på allvar arbeta med den första låten, "Run On".[24][27][42]

Låten är ett snabbt och energiskt nummer i jubileetraditionen, en stil bland afroamerikanska gospelkvartetter under 1900-talets första hälft,[27] med en gradvis ökande intensitet.[35] Inspelningen inleddes stillsamt med Floyd Cramers pianospel, därefter de manliga bakgrundssångarnas låga "hmmm", varefter Elvis anslöt.[27] Inspelningen är fylld av glädje och energi,[27] med ett arrangemang som har starka inslag av samtida rock.[35][44] Elvis version bygger på Golden Gate Quartets inspelning,[42][27][43] med en lätt svängande och elegant karaktär,[24] men utmärker sig från denna genom ett hårdare och mer "kantig" ljudbild.[42]

Elvis ville ha ett stort sound,[24] vilket han fick med hela kompgruppen på elektriska instrument och alla elva bakgrundssångarna.[27] Jämfört med traditionell gospelmusik var det en uppdatering till en tuffare, mer kraftfull stil som var olik all annan religiös musik som Elvis hade spelat in tidigare.[27] Framför allt smälte The Imperials och The Jordanaires röster samman med Elvis sång på ett naturligt och sömlöst sätt.[35] Musiken innehåller även små slagverks- och rytmekon som liknade de i "Viva Las Vegas".[45]

Skivans titelnummer, "How Great Thou Art", är en bearbetning av en svensk folkmelodi och andlig sång, "O store Gud" som fick sin ursprungliga text av predikanten Carl Gustav Boberg i slutet av 1800-talet.[4][5] Sången fick en engelsk text av missionären Stuart K. Hine i slutet av 1940-talet.[20][46][47][48]

Carl Gustaf Boberg, som genom sin bearbetning och text till en svensk folkmelodi skapade O store Gud, förlagan till How Great Thou Art.[4][5]

"How Great Thou Art" hade spelats in av många artister,[35] men Elvis baserade sin version på den av Sons of the Pioneers (som hans vän Charlie Hodge introducerade honom till) och på den av The Statesments (som han var bekant med sedan tidigare).[27][39][35][25] Elvis hade arbetat med låten hela våren tillsammans med sina vänner Charlie Hodge och Red West.[4] Han hade övat på alla Statesmen Quartets fyra stämmor för att förstå låten fullt ut, från basen till tenoren i låtens operaliknande klimax, och behärskade den därför fullständigt.[27][40] Det blev också tydligt i studion när han under repetitionerna instruerade sångarna om hur han ville att den storslagna inledningen skulle utformas.[27] Egentligen hade han velat spela in den med en kör, men valde i stället att dubblera den manliga bakgrundssången med The Jordanaires och The Imperials och därtill kvinnliga sångerskor.[40]

Från Statesmens inspelning lånade Elvis arpeggiofiguren som ligger till grund för versen.[39] Elvis version var långsammare med en lätt sväng i refrängen,[39] jämfört med Statesments mer andäktiga och ljusare tolkning[25] (som gjordes efter att Jake Hess hade lämnat gruppen för att bilda The Imperials[25][27]). Det lägre tempot accentuerade låtens andlighet och gjorde det möjligt att utveckla den till en kraftfull hymn[27] som steg mot ett sångmässigt crescendo.[4][49] Elvis röst framstår som fylligare och kraftfullare än tidigare, vilket blev kännetecknande för hans sångstil under 1970-talet,[39] och han framförde låten med uppriktighet och hängivenhet.[27][4] Det blev sessionernas signaturlåt, albumets titellåt och en höjdpunkt i Elvis inspelningskarriär.[27][50][39][40]

Elvis hade med den på sin spellista under liveshowerna på 1970-talet, där den kom att bli något av en höjdpunkt och den gospellåt han oftast framförde.[35] Vid liveframförandena ökade han gradvis intensiteten,[35] och avslutade låten med en utdragen och markerad final.[50] En sådan version fanns med på livealbumet Elvis Recorded Live on Stage in Memphis 1974, och gav honom hans tredje Grammy och andra för "How Great Thou Art".[40][51][52][53][54] I likhet med albumet från 1967 (där "How Great Thou Art" var huvud- och titellåt) vann han i kategorin "Best Inspirational Performance (Non-Classical)", en kategori som 1968 gick under namnet "Best Sacred Performance".[55][54][48]

Charles Albert Tindley, som var den egentliga upphovsmannen till både "Stand by Me"[46] och "By and By".[56]

"Stand by Me" – inte att förväxla med Ben E. Kings hitlåt från 1961 med samma namn[57] – är en grundsten i den afroamerikanska gospeltraditionen.[4] Hymnen skrevs 1905 av metodistpredikanten Charles Albert Tindley,[46][58] men eftersom hans sånger tidigt kom att spridas i kyrkliga sammanhang utan entydiga copyrightuppgifter[56] krediteras den på Elvis Presleys album som traditionell, arrangerad av Elvis Presley.[20]

Det är en av albumets enklaste sånger där Elvis ackompanjeras enbart av piano.[57] Arrangemanget bygger på att Elvis sjunger en vers som avslutas med orden "Stand by me", vilka sedan besvaras av kören.[57] Under inspelningen bad Elvis att belysningen i studion skulle dämpas för att skapa en mer intim stämning. Det fick dock till följd att han hade svårt att läsa textbladet, som han behövde eftersom låten var ny för honom.[46] Detta, tillsammans med svårigheten att hitta rätt känsla, gjorde att han funderade på att byta till en annan sång.[4][46] Då ingrep producenten Felton Jarvis som uppmuntrade Elvis att fortsätta. På den elfte tagningen kunde Elvis slutföra inspelningen med en nästan avskalad tolkning.[4][46]

Sången är högtidlig och andaktsfull,[59] en vädjan från hjärtat om tålamod och mod,[57] där Elvis tolkning framhäver dess teman av sårbarhet och övergivenhet.[59]

"Where No One Stands Alone", av den amerikanske gospelkompositören och baptistpastorn Mosie Lister,[20][60] var nästa låt som spelades in. Låten hade varit en hit för The Ink Spots 1951. År 1955 släppte The Statesmen en version av låten,[46] där Jake Hess – som nu var en av medlemmarna i Elvis bakgrundskör – sjöng huvudstämman.[4]

The Ink Spots, som hade haft en hit med "Where No One Stands Alone" 1951.[46]

Elvis visste hur krävande inspelningen skulle bli för hans del,[46] eftersom låten låg på gränsen för hans röstomfång vid denna tid.[4][35] Han inledde därför med att säga till Felton Jarvis och teknikerna att han ville ha mer kraft från bakgrundssångarna.[46] Han fick arbeta hårt med de högsta tonerna och slutförde, efter hjälp av tenorsångaren Charlie Hodges den sista delen av låten i en separat tagning.[46][35] Sången inleds lågmält[35] och byggs upp till ett storslaget avslut, som dessutom upprepas för förstärkt effekt.[46] Elvis framför låten med känsla och, liksom i "Stand by Me", visar han en mer sårbar sida.[42] Han framförde den live åtminstone en gång, 1977.[42] År 2018 utkom låten som duett mellan Elvis och hans dotter Lisa Marie Presley.[a]

"So High" var en traditionell afroamerikansk spiritual,[26][65] och den låt av bassångaren Jimmy Jones som Elvis helst ville spela in.[66] Efter att ha inlett nästa dygns session med "Love Letters"[30] återvände man först efter midnatt till gospelalbumet och "So High".[67] Elvis hade önskat att Jimmy Jones skulle delta under inspelningarna, men Tom Parkers assistent Tom Diskin hade inte lyckats få tag på honom.[67] I stället följde Elvis det jubilee-arrangemang som Jones hade gjort i en inspelning från 1965[68] – en fyrstämmig gospelstil som grupper som Golden Gate Quartet hade utvecklat.[69][59][70] För att efterlikna Jones framförande sjöng Elvis låten i ett lägre tonläge än sitt vanliga.[71]

Det var ett fartfyllt och livligt nummer.[70][59][65] Buddy Harman drev tempot framåt med sina vispar i en stil som påminde om rockabilly, och D. J. Fontana ökade låtens intensitet på tamburin.[69] Det som framför allt präglade inspelningen var dock samspelet mellan Elvis och kören, där handklappningarna förstärkte den gospeltypiska karaktären.[69] Låten utmärker sig som ett av albumets mer energiska spår, där gospelmusiken stod i centrum.[59]

"Farther Along" är en traditionell sydstatsgospellåt med osäkert ursprung.[69][65][26] Det var en annan av Elvis favoritlåtar med Jimmy Jones i Harmonizing Fours version.[69] Ändå följer han inte deras mer livliga arrangemang[70] utan framför sången i ett långsammare och mer återhållet tempo, med en lätt countryprägel.[70][65][69] Elvis sjunger med dämpad röst och enkel frasering[59][70] och korta partier a cappella, där all musik och andra röster tystnar.[59] "Farther Along" var en av de låtar som han sjöng tillsammans med Carl Perkins, Jerry Lee Lewis och Johnny Cash under den så kallade Million Dollar Quartet-jamsessionen i december 1956.[72][73]

"By and By" var ännu en låt skriven av Charles Albert Tindley,[56] men som på albumet bara angavs som traditionell, arrangerad av Elvis Presley.[26] Med svensk text av Ivar Lindestad är den känd som "Ovan där". Detta var ytterligare en snabb låt i jubilee-stil och, trots den religiösa texten, hade den en nästan rockig känsla[69] med rytmiska inslag och frasering som påminner om rock'n'roll.[42]

Man experimenterade med olika ljud i inspelningen.[42] Trummor och tamburin placerades högt i mixen,[69] Scotty Moore och Chip Young spelade gitarr med distorsion,[35] och steelgitarristen Peter Drake använde fuzz-teknik.[69][35] Även om Elvis tidigare hade använt distorsion på inspelningar som "Slowly But Surely" 1963, hade ljudet här en mer aggressiv karraktär[35] och antydde den utveckling där rock och gospel senare skulle smälta samman och bli mer allmänt accepterat.[35] Inspelningen präglas av livfull energi och tydligt engagemang.[35][42]

"In the Garden" skrevs av C. Austin Miles 1912.[74][26][70][75] Det är en långsam, allvarstyngd kyrklig hymn,[70] men räknas också som en klassiker inom gospelgenren[65][44] och påminner i stil om "Farther Along".[70] Den första kompletta tagningen blev också den som användes på skivan.[69][70] Inspelningen har en långsam och högtidlig ton, och Elvis framförande ligger nära den traditionella kyrkliga hymnformen.[59][70][44]

Elvis Presley i ett reklamfoto från 1968 för filmen The Trouble with Girls.

"Beyond the Reef": Därmed var klockan sex på morgonen och passet var tänkt att avslutas. Men innan dess satte sig Elvis vid pianot och ackompanjerades av basisten Bob Moore och steelgitarristen Pete Drake, medan han själv tillsammans med Red West och Charlie Hodge sjöng stämsång på "Beyond the Reef".[69] Red West sjöng lead, Elvis Presley andratenor och Charlie Hodge hög tenor[65] på denna lugna ballad med tydliga hawaiianska drag.[57][67] Det sågs som en informell inspelning, inte avsedd för att ges ut.[69][b]

"Somebody Bigger Than You and I", av Hy Heath, Sonny Burke och Johnny Lange,[26][78] hade tidigare spelats in av många artister, däribland The Ink Spots och The Statesmen.[69] Även om Elvis var bekant med flera av dessa inspelningar, var det åter Jimmy Jones version med djup basröst som blev hans utgångspunkt.[69] Han försökte därför sjunga i Jones tonart,[69] i ett ovanligt lågt tonläge för honom på skiva.[70][59][44] När han inte riktigt förmådde kontrollera de allra djupaste tonerna, beslutade man att höja tonarten något.[69] Arrangemanget gav sången en trioltakt,[70] och när bakgrundssångarna sjöng fel i de sista takterna av den slutliga tagningen spelade man in slutet på nytt och infogade det.[69] "Somebody Bigger Than You and I" är mer av en poporienterad inspirationssång – ungefär som "I Believe" som Elvis spelade in 1957[70] – med en text som uttrycker ödmjukhet och tröst.[59]

"Without Him", av Mylon LeFevre, blev nästa låt som spelades in.[26][31] Den spelades in på förslag av Jake Hess (som hade spelat in den med The Statesmen 1963) efter att man först hade provat ett antal andra låtar.[79] "Without Him" är en långsam ballad i tretakt med kyrklig prägel.[59][80] Arrangemanget liknade i hög grad The Statesmens version.[70] Elvis framförande är dock mer återhållsamt, inleds med versen i stället för med refrängen, och har en annan instrumentering med orgel och piano.[70][44] Låten innebar ännu en sångmässig utmaning för Elvis, men vid tagning 14 nådde man en stabil version.[80]

Den amerikanska gospelkvartetten The Imperials 2010. Armond Morales (längst till höger) var då den ende kvarvarande medlemmen från den uppsättning som sjöng med Elvis på How Great Thou Art.

"If the Lord Wasn't Walking by My Side" hade relativt nyligen utkommit i en inspelning av The Imperials,[81] vars pianist Henry Slaughter hade skrivit låten.[26][80][82] Det var en snabb låt med väckelsekaraktär,[81][80][83] som framfördes på ett sätt som erinrade om den lättsamma sidan av The Statesmens gospelstil.[35] Elvis framförde den nästan som en duett med Jake Hess, och han bad att Hess röst skulle placeras högt i mixen.[80][35][81] Samtidigt som Elvis sjunger med ett återhållsamt tonläge finns där också element av rock'n'roll-frasering, och sången understöds av Henry Slaughters orgelspel,[42] vilket gav låten ett modernare uttryck än vad som var brukligt inom gospel vid den tiden.[35]

"Where Could I Go But to the Lord" blev den sista låten som spelades in till gospelalbumet klockan fyra på morgonen den 28 maj.[80][26][31] Den skrevs av James B. Coats[26] och publicerades 1940. Den första inspelningen är troligen från 1945 med The Harmoneers Quartet. Den versionen blev snabbt en gospelklassiker som spelades in av många artister, däribland Harmonizing Four med Jimmy Jones 1957.[84][80] Elvis kände väl till den – han och hans far Vernon sjöng den ofta hemma.[80][84] Inspelningen framfördes i ett långsamt, bluespräglat tempo, med såväl manliga som kvinnliga bakgrundssångare, Floyd Cramers jazziga pianospel och fingerknäppningar[80][59][84] med rytmiska inslag som ger låten rörelse.[42] Den färdigställdes på två tagningar[80] och innehåller element av både blues[42] och soul.[80]

"Where Could I Go But to the Lord" är ett tydligt exempel på hur Elvis Presley suddade ut gränserna mellan musikgenrer.[42][84] Han återupplivade låten i ett snabbare tempo i sin tv-special från 1968,[42] där den utgjorde Elvis öppningsnummer i gospelmedleyt[85] följt av "Up Above My Head" och "Saved"[86][87] – och där den fick illustrera hur gränserna mellan rock, blues och gospel kan vara nästan osynliga.[59][84]

Därmed var klockan fem på morgonen och det sista bokade passet avslutades. Men fortfarande behövdes julsingeln och några ytterligare poplåtar spelas in, och därför bokades ett nytt pass in till kvällen.[80][81] Många av musikerna var förhindrade att delta på grund av andra åtaganden, så gruppen decimerades och nya musiker anslöt.[80] Endast två låtar, "Come What May" och "Fools Fall in Love", kom att spelas in vid detta tillfälle.[26][88][89]

"Crying in the Chapel", skriven av Artie Glenn,[90][91] spelades in av Elvis under His Hand in Mine-sessionen den 31 oktober 1960 i RCA:s studio B i Nashville.[92] Låten hade först spelats in av Artie Glenns son, den tonårige countrysångaren Darrell Glenn.[93][94] År 1953 nådde hans version topp 10 på Billboards singellista.[95][96] Efter singelns stora framgång spelade en rad andra artister in låten, däribland June Valli, Ella Fitzgerald,[95] The Statesmen[93] och R&B-gruppen The Orioles, vars tolkning även den blev mycket framgångsrik.[95][96][93]

Elvis inspelning av låten togs inte med på His Hand in Mine-albumet.[97] Det kan ha berott på att den med sin något mer popbetonade karaktär[98] stack ut från resten av albumets låtar.[96][98] Men eftersom det på inspelningsloggen till den enda kompletta tagningen av tre noterades "ingen master", är det troligaste att Elvis inte ansåg inspelningen vara bra nog för utgivning[93][99][98][100] – att den inte nådde upp till The Orioles rhythm and blues-version.[101]

Den kom dock slutligen att ges ut som singel 1965,[99][98] vid en tid då skivbolaget RCA, i brist på nytt kommersiellt gångbart material, sökte i sina arkiv.[93][102] Tillsammans med "I Believe in the Man in the Sky",[103] en annan låt från samma inspelningstillfälle, nådde den tredje plats på singellistan i USA[102][104][105][97] och förstaplatsen i Storbritannien[106][107] – Elvis femtonde singeletta där.[108] Singeln sålde i över en miljon exemplar i USA.[109][102] "Crying in the Chapel" blev Elvis största hit från slutet av 1963 fram till våren 1969,[59][98] och hans första miljonförsäljare sedan "Return to Sender" 1962.[110]

"Crying in the Chapel" lades till som ett avslutande bonusspår på How Great Thou Art-albumet.[98][111] Elvis var inspirerad av The Orioles inspelning, som också stod förebild för hans egen tolkning.[112] I jämförelse med övriga inspelade låtar under sessionen var detta mer av en poplåt med ett inspirerande budskap – på samma sätt som "I Believe" hade varit under inspelningen 1957.[98] Elvis framförde denna ballad med en mängd subtila nyanser,[59] som anknyter till kyrklig sångtradition och ger R&B-klassikern en tydlig gospelprägel.[113] Elvis sånginsats är återhållsam och nyanserad,[98][112] medan The Jordanaires framträdande stämsång tillför ytterligare en dimension till tolkningen.[59]

Utgivning och marknadsföring

Albumets placeringar

Albumet How Great Thou Art gick in på plats 147 på den amerikanska albumlistan Billboard 200 den 25 mars 1967.[11][114][10] Efter nio veckor på listan, den 20 maj 1967, nådde det plats 18,[115] vilket blev dess högsta placering.[10][116][2] under de 29 veckor det låg på listan.[10][11][117]

På Cashbox noterades albumet första gången också den 25 mars 1967, på plats 92 på tidningens bästsäljarlista, som vid tiden listade 100 album.[12][118] Efter åtta veckor på listan, den 13 maj 1967¸ nådde det plats 17, där det stannade i två veckor.[119] Det blev dess högsta placering under de 18 veckor det låg på listan.[12] I Storbritannien nådde albumet plats 11 på UK Albums Chart, och stannade på listan i 14 veckor.[13]

Försäljning

Reklamannons för How Great Thou Art i musiktidskriften Cashbox.

När albumet How Great Thou Art gavs ut i februari 1967, sålde det under sin tid på försäljningslistorna 200 000 exemplar.[2] Försäljningen fortsatte därefter jämnt och stadigt under lång tid.[2][41] Den 16 februari 1968 certifierades det som guldskiva av Recording Industry Association of America (RIAA) för en försäljning av en halv miljon exemplar. Den 27 mars 1992 certifierades det både platina och 2 × platina för försäljning av två miljoner exemplar, och den 13 oktober 3 × platina för en försäljning av tre miljoner exemplar i USA.[15]

I mars 1969 gav RCA ut en påsksingel med "His Hand in Mine" från 1960 års gospelalbum och titelspåret från How Great Thou Art. Singeln sålde i endast 25 000 exemplar och var främst tänkt som en säsongsbetonad utgåva och uttryck för tro snarare än en kommersiell satsning.[120]

Senare utgåvor av albumet

Albumet How Great Thou Art gavs ursprungligen ut på LP i februari 1967.[3] I augusti 1988 kom den första CD-utgåvan, kompletterad med bonusspåret "Peace in the Valley", som inte ingick på originalalbumet.[121][122][123] I mars 2008 släpptes en remastrad Legacy-utgåva av albumet på CD, med tre bonusspår: "You'll Never Walk Alone", "Who Am I?" och "We Call on Him".[124][125][126]

I juni 2010 gavs albumet ut på Follow That Dream-etiketten i en utökad 2-CD-version med samma låtar som på originalalbumet, några bonusspår från samma period samt ett stort antal alternativa, ofta ofullständiga tagningar.[127][128] I augusti 2023 följdes detta av The How Great Thou Art Sessions på fem CD:ar, också på Follow That Dream. Denna omfattande box presenterar albumets mastertagningar i ursprunglig ordning, samtliga bevarade sessionstagningar från maj–juni 1966 samt de singellåtar som spelades in vid samma tillfällen.[129]

Albumets låtar har även återutgivits på ett stort antal samlingsalbum tillsammans med andra gospellåtar, huvudsakligen från His Hand in Mine och He Touched Me. The Definitive Gospel Album (juni 1987), på CD och dubbel-LP, inkluderar sex spår från How Great Thou Art.[130] På Amazing Grace – His Greatest Sacred Performances (2 CD, juli 1994) återfinns alla albumets låtar, med undantag för 1960 års "Crying in the Chapel", som musikaliskt är mer av en popballad med andlig text än renodlad gospel.[131] The Elvis Presley Collection – Gospel (2 CD, september 1998) innehåller åtta spår från albumet.[132] På Take My Hand – Elvis Presley Gospel Favourites (CD, november 1999) återfinns sju av albumets låtar.[133] På Peace in the Valley – The Complete Gospel Recordings (3 CD, september 2000) återfinns samtliga albumets 13 låtar.[134] I Ultimate Gospel (CD, 2004) ingår sex av de 13 låtarna från How Great Thou Art.[135] Samlingsboxen I Believe – The Gospel Masters (4 CD, mars 2009) inkluderar alla låtar från originalalbumet.[136] Tre av låtarna återfinns på An Evening Prayer (CD, januari 2010)[137] och sex på Where No One Stands Alone (CD, augusti 2018).[61]

Mottagande

 Professionella recensioner
Publikation Betyg
Allmusic [138]
MusicHound Rock [139]
Encyclopedia of Popular Music [140]
New Rolling Stone Record Guide [6]   
The Rough Guide to Elvis [7]   
Record Mirror [141]
"New Rolling Stone Album Guide" [142]
Reconsider Baby [143]

Albumet togs överlag emot med goda recensioner vid utgivningen.[2][57] Elvis Presleys manager Tom Parker marknadsförde det ytterligare genom ett 30 minuter långt radioprogram som sändes palmsöndagen 1967 på 276 stationer. Inför sändningen skrev Vernon Scott i Redlands Daily Facts att programmet skulle visa att "Elvis fortfarande lever och sjunger bättre än någonsin".[c][57]

Billboard Magazine beskrev albumet som "utmärkt"[en 1] och förutspådde att det skulle sälja i nivå med ett popalbum, trots gospelinriktningen.[144] Cashbox Magazine framhöll Elvis innerliga tolkningar av låtar som "How Great Thou Art", "Somebody Bigger Than You and I" och "If the Lord Wasn't Walking by My Side" och menade att skivan särskilt skulle tilltala gospelpubliken.[145]

I musiktidskriften Record Mirror skrev de brittiska musikjournalisterna Norman Jopling och Peter Jones att albumet var fängslande men svårplacerat i gospelfacket. De betonade blandningen av stilar, från popballader och rockigare inslag till country-piano, handklapp och okyrkliga körarrangemang – samt Elvis utdragna, melodiska frasering som visar på den "anmärkningsvärda innerlighet som lyser igenom i varje fras".[en 2] De ansåg att Elvis var ett superproffs i allt han tog sig för och att den kommersiellt starkaste låten var "Crying in the Chapel".[141]

Musikkritikern Dave Marsh, som beskrev Elvis sånginsatser som sublima och innerliga.[6]

Även i dagspressen uppmärksammades albumet, ofta med en positiv ton. Chick Ober skrev i St. Petersburg Times att Elvis "med betydande framgång vänder sina sångtalanger till andliga sånger",[en 3][146] medan Barbara Funkhouser i El Paso Times noterade att Elvis har förändrat sin framtoning och blivit mjukare och mer tilltalande.[147] Joseph S. Wells i Courier-Post tyckte att hymnerna på förstasidan var väl tolkade men att Elvis inte lyckades lika bra med de spirituals som förekommer på albumets andrasida. Ändå fann han albumet som helhet trevligt.[148] Jack Ellis i The News Journal kallade det "Elvis helt enkelt i sitt mest mångsidiga esse",[en 4][149] medan Frank Arganbright i Journal & Courier lyfte fram hans starka sånginsatser.[150]

Senare kritiker har också lyft fram albumet som ett centralt verk i Elvis karriär. Musikkritikern Dave Marsh beskrev i The New Rolling Stone Record Guide Elvis sånginsatser som både sublima och innerliga, och han menade att de som tvivlar på hans religiösa övertygelse inte kan ha hört gospelalbumen.[6] Den brittiske författaren och musikskribenten Paul Simpson skrev att Elvis comeback på musikscenen inte började med '68 Comeback Special utan faktiskt med How Great Thou Art. Det var första gången på länge som han återtog kontrollen över inspelningarna – vad han ville spela in, hur det skulle låta och vilka han ville samarbeta med. Simpson menar att hela albumet kräver att höras och att det är ett än mer tillfredsställande album än Elvis föregående gospelalbum His Hand in Mine.[7]

Musikjournalisten och rockkritikern David McGee, verksam på Rolling Stone, ansåg att albumet är ett starkt vittnesmål om Elvis djupa och bestående tro på Gud. Han menade att Elvis som "med viss rätt kan anses vara den främste vita gospelsångaren under sin tid"[en 5] fick ett kraftigt stöd i sången från The Imperials. Detta gällde särskilt i dramatiska låtar som "Somebody Bigger Than You and I" och "Where Could I Go But to the Lord". How Great Thou Art hade enligt McGee ett fylligare ljud än sin föregångare His Hand in Mine tack vare större ensemble, och hade ett mer poppräglat uttryck.[151]

I Allmusic skrev den amerikanske musikjournalisten John Bush att albumets två sidor visade två olika sidor av gospelmusiken – den första med en högtidlig stillsamt kyrklig prägel och den andra mer livfull, med snabbare tempon och ett svängigt pianospel, likt de sångmöten i Memphis som Elvis växte upp med. Han ansåg att Elvis sjöng särskilt kraftfullt och innerligt på den första sidan, medan han på den andra – som Bush i motsats till Joseph S. Wells menade var mycket mer spännande – ger intryck av att leende leda kvartetten i låtar som "So High" och "By and By".[138]

Låtlistor

How Great Thou Art

1967, originalutgåva, LP

Sida 1[152]
Nr TitelKompositörInspelningsdatum[3] Längd
1. How Great Thou Art  Stuart K. Hine, baserat på en svensk text av Carl Boberg25 maj 1966 2:58
2. In the Garden  C. Austin Miles27 maj 1966 3:07
3. Somebody Bigger Than You and I  Hy Heath, Sonny Burke, Johnny Lange27 maj 1966 2:23
4. Farther Along  Traditionell; arrangerad av Elvis Presley27 maj 1966 4:02
5. Stand by Me  Traditionell; arrangerad av Elvis Presley26 maj 1966 2:26
6. Without Him  Mylon LeFevre27 maj 1966 2:26
Sida 2[152]
Nr TitelKompositörInspelningsdatum[3] Längd
1. So High  Traditionell; arrangerad av Elvis Presley27 maj 1966 1:55
2. Where Could I Go But to the Lord  James B. Coats28 maj 1966 3:33
3. By and By  Traditionell; arrangerad av Elvis Presley27 maj 1966 1:49
4. If the Lord Wasn't Walking by My Side  Henry Slaughter28 maj 1966 1:35
5. Run On  Traditionell; arrangerad av Elvis Presley25 maj 1966 2:20
6. Where No One Stands Alone  Mosie Lister26 maj 1966 2:40
7. Crying in the Chapel  Artie Glenn31 oktober 1960 2:22
Total längd:
33:36

1988, CD-utgåva

Cd 1[122][123]
Nr TitelKompositörInspelningsdatum[121] Längd
1. Spåren 1–13 är desamma som på originalutgåvan     33:36
14. Peace in the Valley  Thomas A. Dorsey13 januari 1957 3:20
Total längd:
36:56

2008, Legacy-utgåva

Cd 1[126][125]
Nr TitelKompositörInspelningsdatum[124] Längd
1. Spåren 1–13 är desamma som på originalutgåvan
Bonus Tracks  
   34:28
14. You'll Never Walk Alone  Oscar Hammerstein II, Richard Rodgers11 september 1967 2:44
15. We Call on Him  Ben Weisman, Fred Karger, Sid Wayne11 september 1967 2:33
16. Who Am I?  Rusty Goodman22 februari 1969 3:19
Total längd:
43:04

2010, FTD-utgåva

CD 1[128][153][127] CD 2[128][153][127]
         The Original Album – Side 1
Nr Titel Längd
1. How Great Thou Art   3:02
2. In the Garden   3:11
3. Somebody Bigger Than You and I   2:27
4. Farther Along   4:06
5. Stand by Me   2:29
6. Without Him
Side 2  
2:32
7. So High   1:59
8. Where Could I Go but to the Lord   3:38
9. By and By   1:52
10. If the Lord Wasn't Walking by My Side   1:38
11. Run On   2:23
12. Where No One Stands Alone   2:44
13. Crying in the Chapel
Bonus Songs  
2:28
14. You'll Never Walk Alone   2:46
15. We Call on Him   2:34
16. If Every Day Was Like Christmas
First Takes  
2:57
17. How Great Thou Art (takes 1 & 2) 3:31
18. Somebody Bigger Than You and I (takes 1,3,11) 4:31
19. Stand by Me (takes 1 & 2) 2:55
20. Without Him (take 1) 3:04
21. So High (take 1) 2:16
22. By and By (take 4) 1:53
23. If the Lord Wasn't Walking by My Side (take 1) 1:53
24. Run On (takes 1 & 2) 4:51
25. Where No One Stands Alone (takes 1 & 4 spliced) 3:07
26. You'll Never Walk Alone (take 1) 5:35
27. We Call on Him (takes 1 & 2) 2:55
Total längd:
79:17[153]
         May 1966 Sessions
Nr Titel Längd
1. Run On (takes 3–6) 5:01
2. Stand by Me (takes 5–7) 3:43
3. Stand by Me (takes 9 & 10) 4:19
4. Where No One Stands Alone (takes 2, 3 & wp 1) 4:42
5. Where No One Stands Alone (wp takes 2, 3 & 5) 2:22
6. So High (takes 2 & 3) 2:21
7. Farther Along (takes 1 & 2) 3:57
8. By and By (takes 1, 2, 3, 4 (fs), 5 & 7) 4:28
9. By and By (takes 8 & 9) 2:33
10. In the Garden (takes 1–3) 5:03
11. Somebody Bigger Than You and I (take 12) 2:42
12. Somebody Bigger Than You and I (takes 14 (fs), 15 & wp 5) 4:39
13. Without Him (takes 4 & 8) 2:49
14. Without Him (takes 11, 13 & 14) 4:35
15. If the Lord Wasn't Walking by My Side (takes 2–4) 3:04
16. If the Lord Wasn't Walking by My Side (take 6)
June 1966 Sessions  
1:49
17. If Every Day Was Like Christmas (takes 1 & 2, undubbed master)
September 1967 Sessions  
3:27
18. We Call on Him (takes 4 & 5) 3:11
19. We Call on Him (take 7) 2:48
20. We Call on Him (take 8) 2:36
21. You'll Never Walk Alone (take 2) 3:54
22. You'll Never Walk Alone (takes 3, 4, 6 & 8) 4:47
Total längd:
78:50[153]

2023, The How Great Thou Art Sessions (FTD), 5 CD

CD 1[154][155] CD 2[154][155] CD 3[154][155]
         The Album
Nr Titel Längd
1. How Great Thou Art   03:02
2. In the Garden   03:12
3. Somebody Bigger Than You and I   02:27
4. Farther Along   04:07
5. Stand by Me   02:29
6. Without Him   02:32
7. So High   01:59
8. Where Could I Go But to the Lord   03:38
9. By and By   01:52
10. If the Lord Wasn't Walking by My Side   01:39
11. Run On   02:24
12. Where No One Stands Alone
June 8, 1966 Single  
02:48
13. Love Letters   02:53
14. Come What May
October 24, 1966 "Spinout" Bonus Songs  
02:02
15. Tomorrow Is a Long Time   05:24
16. Down in the Alley   02:52
17. I'll Remember You
November 15, 1966 Single A-Side  
02:46
18. If Every Day Was Like Christmas
January 10, 1967 Single  
02:58
19. Indescribably Blue   02:50
20. Fools Fall in Love
Unused Recording  
02:08
21. Beyond the Reef (original overdubbed master) 03:11
Total längd:
59:13

Nr Titel Längd
1. Run On (takes 1–2) 04:52
2. Run On (takes 3–6) 05:29
3. Run On (take 7/M) 02:36
4. How Great Thou Art (takes 1–2) 03:44
5. How Great Thou Art (takes 3–4/M) 04:19
6. Stand by Me (takes 1–2) 03:05
7. Stand by Me (takes 3–7) 06:06
8. Stand by Me (takes 8–10) 05:53
9. Stand by Me (take 11/M) 02:43
10. Where No One Stands Alone (take 1) 03:28
11. Where No One Stands Alone (takes 2–3) 03:10
12. Where No One Stands Alone (take 4) 02:56
13. Where No One Stands Alone (work parts 1–4) 05:03
14. Where No One Stands Alone (work part 5) 01:06
15. Where No One Stands Alone (work part 6) 01:41
16. Where No One Stands Alone (splice of takes 4 & 1/M) 02:47
Total längd:
58:58

Nr Titel Längd
1. Down in the Alley (take 1) 03:27
2. Down in the Alley (takes 2–6) 07:25
3. Down in the Alley (takes 7–9/M) 06:08
4. Tomorrow Is a Long Time (takes 1–2) 06:17
5. Tomorrow Is a Long Time (take 3/M) 05:41
6. Love Letters (takes 1–2) 03:28
7. Love Letters (takes 3–7) 05:48
8. Love Letters (take 8) 03:18
9. Love Letters (take 9/M) 03:12
10. So High (take 1) 02:16
11. So High (takes 2–3) 02:20
12. So High (take 4/M) 02:13
13. Farther Along (takes 1–2) 03:58
14. Farther Along (splice of take 3 and one line from take 2/M) 04:16
15. By and By (takes 1–4) 06:16
16. By and By (takes 5–9) 04:13
17. By and By (takes 10/M) 02:08
Total längd:
72:24
CD 4[154][155] CD 5[154][155]
Nr Titel Längd
1. In the Garden (takes 1–3/M) 05:15
2. Beyond the Reef (takes 1–2/M – Undubbed Master) 05:44
3. Somebody Bigger Than You and I (takes 1–8) 08:00
4. Somebody Bigger Than You and I (takes 9–11) 03:39
5. Somebody Bigger Than You and I (take 12) 02:46
6. Somebody Bigger Than You and I (takes 13–15) 04:01
7. Somebody Bigger Than You and I (take 16) 02:48
8. Somebody Bigger Than You and I (work parts 1–4) 04:47
9. Somebody Bigger Than You and I (work part 5) 01:25
10. Somebody Bigger Than You and I (work part 6) 01:38
11. Somebody Bigger Than You and I (splice of take 16 and work part 6/M) 02:29
12. Without Him (take 1) 03:07
13. Without Him (takes 2–8) 08:10
14. Without Him (takes 9–14) 05:27
15. Without Him (take 15/M) 02:31
16. If the Lord Wasn't Walking by My Side (take 1) 01:51
17. If the Lord Wasn't Walking by My Side (takes 2–4) 04:05
18. If the Lord Wasn't Walking by My Side (take 5/M) 01:49
19. If the Lord Wasn't Walking by My Side (take 6) 01:55
20. Where Could I Go But to the Lord (takes 1–2/M) 04:25
Total längd:
74:52
Nr Titel Längd
1. Come What May (takes 1–2) 04:33
2. Come What May (takes 3–4) 02:31
3. Come What May (takes 5–6) 02:59
4. Come What May (take 7) 02:53
5. Come What May (take 8/M) 02:20
6. Fools Fall in Love (takes 1–4) 03:50
7. Fools Fall in Love (take 5/M) 02:54
8. Indescribably Blue (instrumental track take 7 and work parts 1–2) 06:13
9. I'll Remember You (instrumental track takes 17–19/M) 05:26
10. If Every Day Was Like Christmas (instrumental track takes 5–8 & 9/M) 04:59
11. Indescribably Blue (vocal overdub take 1 to instrumental track 7 and work part 1) 02:58
12. Indescribably Blue (vocal overdub take 2 to instrumental track 7 and work part 1/M) 02:58
13. I'll Remember You (vocal overdub take 1 to instrumental track 19) 04:17
14. I'll Remember You (vocal overdub take 2 to instrumental track 19) 04:23
15. I'll Remember You (vocal overdub take 3 to instrumental track 19) 04:12
16. I'll Remember You (splice of vocal overdub takes 1 and 3 to instrumental track 19 unedited/M) 04:09
17. If Every Day Was Like Christmas (vocal overdub take 1 - 2/M to instrumental track 9 undubbed/M) 03:31
Total längd:
64:06

Medverkande

Uppgifterna är hämtade från Keith Flynn och Ernst Jørgensen och avser inspelningar gjorda i RCA:s studio B i Nashville, Tennessee, den 25–28 maj 1966[29][30][31][28] och den 30–31 oktober 1960, för "Crying in the Chapel".[156][157]

RCA Studio B, 25–28 maj 1966

  • Elvis Presley – sång.
  • Scotty Moore – gitarr.
  • Chip Young – gitarr.
  • Bob Moore – bas.
  • D. J. Fontana – trummor.
  • Murrey "Buddy" Harman – trummor och pukor.
  • Floyd Cramer – piano.
  • Homer "Boots" Randolph – saxofon.
  • Rufus Long – saxofon.
  • Peter Drake – hawaiigitarr.
  • Henry Slaughter (från The Imperials) – piano och orgel, men inte vid inspelningarna av "So High", "Farther Along", "By and By" och "In the Garden".
  • Charlie McCoy – bas, munspel, gitarr; inte närvarande vid inspelningarna av "So High", "Farther Along", "By and By" och "In the Garden".
  • David Briggs – piano och orgel vid inspelningarna av "So High", "Farther Along", "By and By" och "In the Garden".
  • The Jordanaires (Gordon Stoker, Neal Matthews, Hoyt Hawkins och Ray Walker) – bakgrundssång.
  • The Imperials (Armond Morales, Jake Hess, Gary McSpadden, Sherrill "Shaun" Nielsen och Henry Slaughter, när han inte spelade klaviatur) – bakgrundssång.
  • Millie Kirkham, June Page och Dolores Edgin – bakgrundssång.
  • Felton Jarvis – producent.
  • Jim Malloy – ljudtekniker.

RCA Studio B, 30–31 oktober 1960
("Crying in the Chapel")








Topplistor

Veckolistor

Veckolistor med topplaceringar för
How Great Thou Art (1967)
Lista (1967) Högsta
position
Storbritannien (UK Albums Chart)[13][14] 11
USA (Cashbox Top 100 Albums)[12] 17
USA (Billboard 200)[10][11][14] 18

Utmärkelser

Utmärkelser för How Great Thou Art
År Organisation Pris Resultat Ref.
1968
Grammy Award 1968 Best Sacred Performance Vann [14][8]
1968
Grammy Award 1968 Best Engineered Album (Non-Classical) Nominerad [158]

Certifikat

How Great Thou Art (1967)
Område Certifiering Försäljning
USA (RIAA)[15] 3 × platina 3 000 000

Referenser

Anmärkningar

  1. ↑ Den 10 augusti 2018, mer än 40 år efter Elvis Presleys död, gavs låten ut i en ny version som duett mellan Elvis och hans dotter Lisa Marie Presley på albumet Where No One Stands Alone[61] (RCA/Legacy).[62] Elvis sångspår hämtades från inspelningen i maj 1966, medan Lisa Marie lade till en ny stämma. Inspelningen kompletterades med ny instrumentering samt körpålägg av sångare som tidigare hade samarbetat med Elvis. På albumet medverkade bland andra Darlene Love och Cissy Houston, Terry Blackwood, Armond Morales och Jim Murray från The Imperials samt Bill Baize, Ed Hill, Donnie Sumner och Larry Strickland från The Stamps Quartet. Musikvideon till duetten publicerades två dagar innan albumet utkom,[62] vilket nådde plats 22 på Billboard 200[63] och toppade listan Top Christian Albums.[64]
  2. ↑ I augusti 1980, efter Elvis död, gavs "Beyond the Reef" ut i boxen Elvis Aron Presley i en version med pålägg.[57][76][67] Den odubbade versionen släpptes första gången 1993 på boxen Elvis: From Nashville to Memphis: The Essential 60's Masters, Vol. 1.[77]
  3. ↑ Vernon Scott, "Elvis Presley Plans Special Program", Redlands Daily Facts, 13 mars 1967, s. 14.[57]

Noter

  1. ↑ Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 257.
  2. 1 2 3 4 5 6 7 8 Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 227.
  3. 1 2 3 4 Flynn, Discography (1960s): How Great Thou Art (LP) 1967.
  4. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 Guralnick 2000, sid. 231.
  5. 1 2 3 Worth & Tamerius 1988, sid. 397.
  6. 1 2 3 4 Marsh 1983, sid. 396.
  7. 1 2 3 Simpson 2004, sid. 129.
  8. 1 2 Doll 2009, sid. 179.
  9. 1 2 Awards & Shows, Best Sacred Performance.
  10. 1 2 3 4 5 Billboard, Billboard 200: How Great Thou Art #18.
  11. 1 2 3 4 Whitburn 2001, sid. 692.
  12. 1 2 3 4 Hoffmann, Albert & Hoffmann 1988, sid. 296.
  13. 1 2 3 Official Charts, Albums Chart: How Great Thou Art #11.
  14. 1 2 3 4 Rees 1991, sid. 404.
  15. 1 2 3 RIAA, How Great Thou Art (Album).
  16. 1 2 3 4 Jorgensen 1998, sid. 203.
  17. ↑ Ponce de Leon 2007, sid. 154.
  18. ↑ Jorgensen 1998, sid. 203–204.
  19. 1 2 3 4 5 6 Guralnick 2000, sid. 227.
  20. 1 2 3 4 5 6 7 8 Jorgensen 1998, sid. 208.
  21. 1 2 Jorgensen 1998, sid. 204.
  22. ↑ Brown 2017, sid. 214.
  23. 1 2 Guralnick 2000, sid. 228.
  24. 1 2 3 4 5 6 Guralnick 2000, sid. 230.
  25. 1 2 3 4 Duffett 2018, sid. 199.
  26. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 Jorgensen 1998, sid. 209.
  27. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 Jorgensen 1998, sid. 212.
  28. 1 2 3 Jorgensen 1998, sid. 208–209.
  29. 1 2 3 Flynn, Recording Sessions 1963–1966: May 25/26 1966.
  30. 1 2 3 Flynn, Recording Sessions 1963–1966: May 26/27 1966.
  31. 1 2 3 4 Flynn, Recording Sessions 1963–1966: May 27/28 1966.
  32. ↑ Flynn, Recording Sessions (1967–1969): September 10/11 1967.
  33. 1 2 3 Jorgensen 1998, sid. 211.
  34. 1 2 Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 217.
  35. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 Eder 2013, sid. 185.
  36. 1 2 3 4 Brown 2017, sid. 213.
  37. ↑ Eder 2013, sid. 184.
  38. ↑ Brown 2017, sid. 192.
  39. 1 2 3 4 5 6 Brown 2017, sid. 215.
  40. 1 2 3 4 5 Duffett 2018, sid. 200.
  41. 1 2 Jorgensen 1998, sid. 233.
  42. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 Brown 2017, sid. 217.
  43. 1 2 3 4 Duffett 2018, sid. 59.
  44. 1 2 3 4 5 Matthew-Walker 1983, sid. 69.
  45. ↑ Duffett 2018, sid. 60.
  46. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 Jorgensen 1998, sid. 213.
  47. ↑ Duffett 2018, sid. 198.
  48. 1 2 Doll 2009, sid. 319.
  49. ↑ Matthew-Walker 1983, sid. 68.
  50. 1 2 Duffett 2018, sid. 197.
  51. ↑ Eder 2013, sid. 296.
  52. ↑ Brown 2017, sid. 343.
  53. ↑ Brown 2017, sid. 397.
  54. 1 2 Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 338.
  55. ↑ Jorgensen 1998, sid. 381.
  56. 1 2 3 Malone 2003, sid. 77.
  57. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Brown 2017, sid. 218.
  58. ↑ Worth & Tamerius 1988, sid. 471.
  59. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 Eder 2013, sid. 186.
  60. ↑ Worth & Tamerius 1988, sid. 498.
  61. 1 2 Flynn, Discography (2015–2018): Where No One Stands Alone (CD) 2018.
  62. 1 2 Sony Music 2018, Where No One Stands Alone.
  63. ↑ Billboard, Billboard 200: Where No One Stands Alone #22.
  64. ↑ Billboard, Top Christian Albums: Where No One Stands Alone #1.
  65. 1 2 3 4 5 6 Guralnick 2000, sid. 234.
  66. ↑ Jorgensen 1998, sid. 214–215.
  67. 1 2 3 4 Jorgensen 1998, sid. 214.
  68. ↑ Discogs, Jimmy Jones – Lead Me On / So High (1965).
  69. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 Jorgensen 1998, sid. 215.
  70. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 Brown 2017, sid. 216.
  71. ↑ Brown 2017, sid. 216–217.
  72. ↑ Jorgensen 1998, sid. 68–71.
  73. ↑ Brown 2017, sid. 75.
  74. ↑ Lindsay 2003, sid. 46.
  75. ↑ Worth & Tamerius 1988, sid. 414.
  76. ↑ Flynn, Discography (1980s): Elvis Aron Presley (8 LP Box) 1980.
  77. ↑ Jorgensen 1998, sid. 210.
  78. ↑ Worth & Tamerius 1988, sid. 469.
  79. ↑ Jorgensen 1998, sid. 215–216.
  80. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 Jorgensen 1998, sid. 216.
  81. 1 2 3 4 Guralnick 2000, sid. 235.
  82. ↑ Worth & Tamerius 1988, sid. 408.
  83. ↑ Matthew-Walker 1983, sid. 68–69.
  84. 1 2 3 4 5 Duffett 2018, sid. 16.
  85. ↑ Duffett 2018, sid. 17.
  86. ↑ Brown 2017, sid. 243.
  87. ↑ Eder 2013, sid. 216–217.
  88. ↑ Flynn, Recording Sessions 1963–1966: May 28 1966.
  89. ↑ Brown 2017, sid. 219.
  90. ↑ Jorgensen 1998, sid. 139.
  91. ↑ Collins 2005, sid. 198.
  92. ↑ Flynn, Recording Sessions (1960–1962): October 30/31 1960.
  93. 1 2 3 4 5 Jorgensen 1998, sid. 142.
  94. ↑ Eder 2013, sid. 179.
  95. 1 2 3 Collins 2005, sid. 199.
  96. 1 2 3 Leigh 2017, sid. 150.
  97. 1 2 Gaar 2014, sid. 93.
  98. 1 2 3 4 5 6 7 8 Brown 2017, sid. 138.
  99. 1 2 Flynn, Recording Sessions (1960–1962): October 30/31 1960 – Notes.
  100. ↑ Guralnick 2000, sid. 672.
  101. ↑ Guralnick 2000, sid. 207.
  102. 1 2 3 Jorgensen 1998, sid. 200.
  103. ↑ Collins 2005, sid. 201.
  104. ↑ Billboard, Crying in the Chapel #3.
  105. ↑ Whitburn 2013, sid. 672.
  106. ↑ Official Charts, Crying in the Chapel #1.
  107. ↑ Coryton & Murrells 1990, sid. 115.
  108. ↑ Collins 2005, sid. 201–202.
  109. ↑ RIAA, Crying in the Chapel.
  110. ↑ Guralnick 2000, sid. 206–207.
  111. ↑ Eder 2013, sid. 187.
  112. 1 2 Collins 2005, sid. 200.
  113. ↑ Collins 2005, sid. 199–200.
  114. ↑ Billboard Magazine, Billboard Top LP's, March 25, 1967, s. 41.
  115. ↑ Billboard Magazine, Billboard Top LP's, May 20, 1967, s. 40.
  116. ↑ AllMusic 2012, Awards.
  117. ↑ Worth & Tamerius 1988, sid. 539–540.
  118. ↑ Cashbox, Top 100 Albums, March 25, 1967, s. 49.
  119. ↑ Cashbox, Top 100 Albums May 13 1967, s. 51.
  120. ↑ Guralnick & Jorgensen 1999, sid. 256.
  121. 1 2 Flynn, Discography (1980s): How Great Thou Art (CD) 1988.
  122. 1 2 Discogs, How Great Thou Art, US (1988).
  123. 1 2 Krueger, How Great Thou Art 1988.
  124. 1 2 Flynn, Discography (2005–2008): How Great Thou Art (CD) 2008.
  125. 1 2 Discogs, How Great Thou Art, Legacy US (2008).
  126. 1 2 Krueger, How Great Thou Art 2008.
  127. 1 2 3 Discogs, How Great Thou Art, FTD Records Europe (2010).
  128. 1 2 3 Flynn, FTD Discography (2009–2012): How Great Thou Art (2xCD) 2010.
  129. ↑ Flynn, FTD Discography (2020–2024): How Great Thou Art (5xCD) 2023.
  130. ↑ Flynn, Discography (1980s): The Definitive Gospel Album (Double LP) 1987.
  131. ↑ Flynn, Discography (1990–1995): Amazing Grace – His Greatest Sacred Performances (2xCD) 1994.
  132. ↑ Flynn, Discography (1996–1999): The Elvis Presley Collection – Gospel (Time Life – 2xCD) 1998.
  133. ↑ Flynn, Discography (1996–1999): Take My Hand – Elvis Presley Gospel Favourites (CD) 1999.
  134. ↑ Flynn, Discography (2000–2004): Peace In The Valley – The Complete Gospel Recordings (3xCD) 2000.
  135. ↑ Flynn, Discography (2000–2004): Ultimate Gospel (CD) 2004.
  136. ↑ Flynn, Discography (2009–2010): I Believe – The Gospel Masters (CD) 2009.
  137. ↑ Flynn, Discography (2009–2010): An Evening Prayer (CD) 2010.
  138. 1 2 Bush, How Great Thou Art Review.
  139. ↑ Knopper 1999, sid. 892.
  140. ↑ Larkin, Colin 2006, sid. 630 (vol. 6).
  141. 1 2 3 Jopling & Jones 1967, sid. 8.
  142. ↑ McGee 2004, sid. 647.
  143. ↑ Brown 2017, sid. 390.
  144. 1 2 Billboard Magazine, Reviews, March 25, 1967, s. 76.
  145. ↑ Cashbox, Album Reviews, Pop Picks, March 18, 1967, s. 34.
  146. 1 2 Ober 1967, sid. 26.
  147. ↑ Funkhouser 1967, sid. 74.
  148. ↑ Wells 1967, sid. 48.
  149. 1 2 Ellis 1967, sid. 31.
  150. ↑ Arganbright 1967, sid. 28.
  151. 1 2 McGee 2004, sid. 650.
  152. 1 2 Discogs, How Great Thou Art, US (1967).
  153. 1 2 3 4 Krueger, How Great Thou Art (FTD) 2010.
  154. 1 2 3 4 5 Krueger, The How Great Thou Art Sessions (FTD) 2023.
  155. 1 2 3 4 5 Discogs, How Great Thou Art Sessions, FTD Records Europe (2023).
  156. ↑ Flynn, Recording Sessions 1960–1962: October 30/31 1960.
  157. ↑ Jorgensen 1998, sid. 138–139.
  158. ↑ Awards & Shows, Best Engineered Recording.

Citat på engelska

  1. ↑ "It's great".[144]
  2. ↑ "this remarkable sincerity shining through from every phrase."[141]
  3. ↑ "Elvis Presley turns his vocal talents to songs of inspiration with considerable success".[146]
  4. ↑ "it's simply Elvis at his versatile best."[149]
  5. ↑ "Arguably the greatest white gospel singer of his time".[151]

Källor