Isabella II av Spanien

Isabella II
Isabella II 1860.
Regeringstid 29 september 1833 – 30 september 1868
Företrädare Ferdinand VII av Spanien
Efterträdare Amadeus I av Spanien
Gemål Frans av Assisi
Barn Ferdinand av Spanien
Isabella av Spanien
Maria Christina av Spanien
Alfons XII av Spanien
Maria de la Concepcion av Spanien
Maria del Pilar av Spanien
Maria de la Paz av Spanien
Fransisco de Assis av Spanien
Eulalia av Spanien
Personnamn María Isabel Luisa de Borbón y Borbón-Dos Sicilias
Ätt Bourbon
Far Ferdinand VII av Spanien
Mor Maria Kristina av Bägge Sicilierna
Född 10 oktober 1830
Madrid, Spanien
Religion Katolicism
Namnteckning
Död 9 april 1904 (73 år)
Paris, Frankrike
Begravd El Escorial, Spanien


Isabella II av Spanien (Isabel II, María Isabel Luisa de Borbón y Borbón-Dos Sicilias), född 10 oktober 1830 i Madrid, död 9 april 1904 i Paris, var regerande drottning av Spanien mellan 1833 och 1868.[1]

Hennes far lät återinföra kvinnlig tronföljd i Spanien för att hon skulle kunna efterträda honom. Hon tillträdde tronen vid tre års ålder under sin mors förmyndarskap. Under hennes mors regeringstid påbörjade Spanien utvecklingen mot en konstitutionell monarki genom 1834 års konstitution. Hennes trontillträde utlöste två tronföljdskrig: med hennes farbror Don Carlos, hertig av Molina under Första carlistkriget (1833-39), och med hennes kusin Don Carlos, greve av Montemolin under andra carlistkriget (1847-49).

Isabella II förklarades myndig av Cortes vid 13 års ålder. Hennes regeringstid ska ha präglats av hovintriger, gunstlingsvälde och militära konspirationer. Hennes olyckliga äktenskap med en påstått homosexuell make gjorde att ho ryktades ha kärleksaffärer, vilket underminerade hennes position. 1868 avsattes hon i en militärkupp och flydde till Frankrike. Hon förklarades avsatt i sin frånvaro och abdikerade 1870 till förmån för sin son, som 1874 accepterades som kung av spanjorerna. Hon avled i Frankrike.

Tidigt liv

Isabella II var den äldsta av två döttrar till Ferdinand VII av Spanien och dennes fjärde hustru och tillika systerdotter Maria Christina av Bägge Sicilierna.[1]

Eftersom Ferdinand VII:s tre första äktenskap var barnlösa och hans fjärde gemål endast födde döttrar, vidtog han åtgärder för att återinföra kvinnlig tronföljd i Spanien. Ferdinand VII upphävde i mars 1830 den tronföljdsordning från 1713 som föreskrev att kvinnor endast fick ärva om inga manliga släktingar fanns, och återinförde Spaniens ursprungliga tronföljdslag, där kvinnor fick ärva, genom den pragmatiska sanktionen från 1830, som utropade hans äldsta dotter Isabella till tronarvinge istället för den äldsta av hans yngre bröder, Don Carlos, hertig av Molina.

I oktober 1832, på det kungliga palatset Palacio Real de La Granja de San Ildefonso, och lidande av en allvarlig sjukdom, hade Ferdinand VII i hemlighet och under tvång undertecknat ett dekret som ogiltigförklarade den pragmatiska sanktionen. Han gjorde därmed sin bror Don Carlos till tronföljare framför sin dotter. Hans svägerska, Isabellas moster Luisa Carlotta av Bägge Sicilierna, ingrep dock genast och såg till att Ferdinand ångrade sig. Hon förstörde dokumentet, och när Ferdinand tillfrisknat lät han bekräfta sin dotter som sin tronarvinge och sin hustru som regent under hennes minderårighet.

Den 20 juni 1833 svors hon in som prinsessa av Asturien i den kungliga kyrkan San Jerónimo i Madrid.

Regering som barn

Efter sin fars död 29 september 1833 tillträdde Isabella tronen vid tre års ålder med sin mor Maria Christina som förmyndarregent under hennes minderårighet.[1]

Isabellas rätt till tronen ifrågasattes av hennes farbror Don Carlos, hertig av Molina, som inte godkände kvinnlig tronföljd och därför ansåg sig vara Spaniens rättmätige monark. Hans krav på tronen utlöste Första carlistkriget (1833-39). Don Carlos fick stöd av det klerikala partiet. Maria Christina såg därför till att få stöd av det liberala partiet genom att utfärda en liberal konstitutionell författning år 1834.

Stödet för Maria Kristina underminerades av att hon skaffade sig en älskare, Munoz, som antogs ha inflytande över politiken. Ryktet att hon också hade gift sig med honom i hemlighet minskade stödet för henne ytterligare eftersom hon enligt lagen bara kunde vara regent så länge hon förblev änka. År 1840 tilltvingade sig en ledare för det liberala partiet, general Baldomero Espartero, makten och blev diktator. Espartero tvingade Isabellas mor Maria Christina att avstå från regentskapet och lämna Spanien. Isabella hamnade därför i praktiken under Esparertos förmynderskap.

Esparerto blev ställföreträdande regent i hennes mors ställe, och utnämnde den minderåriga drottningens lärare och överhovmästarinna. Hennes lärare Argüelles har anklagats för att ha försummat hennes bildning på Esparteros uppdrag, medan hennes överhovmästarinna Juana María de la Vega Martínez såg till att avlägsna alla medlemmar av personalen som misstänktes för att vara allierade med hennes mor eller oppositionen.[2]

7 oktober 1841 försökte en grupp rebeller bryta sig in i kungliga palatset i Madrid för att kidnappa Isabella på hennes mors uppdrag. Systrarna barrikaderades in i sina rum av sina hovdamer medan striden pågick inne i palatset, tills rebellerna slutligen besegrades.[3]

Regering som vuxen

Tillträde och politik

År 1843 störtades Espartero genom en militärrevolt och flydde utomlands. Espartero tvingades avgå på grund av bombardemanget av Barcelona 1842, vilket resulterade i förlusten av hans politiska stöd. Från och med den dagen utövade den provisoriska regeringen i praktiken regentskapet tills Cortes återupptogs och beslutade att tidigarelägga drottningens myndiggörande med ett år, vilket hade planerats till när hon fyllde fjorton. En anledning till detta steg var att det ansågs oklokt att återinsätta hennes mor som regent, och att någon annan, så som en till general, antogs bli impopulär: att myndigförklara monarken löste problemet med att ingen trovärdig ställföreträdande regent fanns att välja på.[4]

Isabella II förklarades vuxen och myndig att själva överta regeringen vid tretton års ålder och revoltledaren, general Ramón Narváez, övertog posten som regeringschef. 8 november 1843, förklarades Isabella II myndig med 193 röster mot 16. Två dagar senare svor Isabel II att upprätthålla konstitutionen i en högtidlig session inför Cortes. Isabella välkomnade sin mor tillbaka till Spanien, gav henne i samband med det tillstånd att gifta sig med sin älskare och sambo Munoz, som också fick en titel, utan att förlora sin egen kungliga status, och närvarade sedan vid deras officiella bröllop.

Politik

Vid sitt trontillträde beskrevs Isabella som mycket obildad och med ett visst ovårdat sätt, då hennes utbildning och uppfostran hade försummats, men med en viss medfödd intelligens, en stark vilja, och en självsäker men arrogant personlighet.[5] Till det yttre beskrevs hon som söt och majestätisk, även om hennes syster ansågs vara vackrare. Hon hade en nära relation till sin syster, och sökte henne ofta med blicken i offentliga sammanhang.

Isabella II regerade under en övergångsperiod i Spanien där monarkin avstod mer politisk makt till parlamentet, men ständigt hindrade medborgarnas deltagande i regeringsfrågor. I kampen för demokratiska friheter var hennes regeringstid ett misslyckande; institutionerna förvrängdes också och valkorruption spred sig. Inget parti som organiserade ett val förlorade under denna period. Eventuella förändringar som inträffade berodde på inblandning från en militärkast som bytte regeringar genom pronunciamientos eller statskupper av ett eller annat slag. Enligt författare som Jesús Cruz skulle Isabella II:s regeringstid kunna kategoriseras som en av de mest korrupta i spansk historia.

Influerad av sina ministrar och hovets religiösa "kamarillan" (huvudsakligen bestående av fader Antonio María Claret, hennes biktfader, fader Fulgencio, hennes mans biktfader, och Sor Patrocinio), blandade sig drottningen ofta i nationens politik, vilket gjorde henne impopulär bland politiker och slutligen ledde till hennes fall genom att bana väg för revolutionen 1868. Detta berodde till stor del på episoder som Sankt Daniels natt (10 april 1865): i en tid av enorm ekonomisk kris beordrade drottningen, vars personliga generositet var otvivelaktig, att tillgångar från det kungliga arvet skulle säljas för att hjälpa nationen; Den republikanske ledaren, Emilio Castelar, förklarade i tidningsartikeln med titeln Egenskapen att Isabel II, tyngd av skulder, i verkligheten reserverade 25 % av intäkterna från försäljningen av tillgångar som till största delen inte tillhörde henne, utan nationen; Regeringen beordrade att Castelar skulle avskedas och uteslutas som universitetsprofessor, vilket också ledde till att rektorn för Centraluniversitetet avgick; studentdemonstrationerna till stöd för de avgående kulminerade den 10 april med den erfarna civilgarden på gatan: elva döda och 193 sårade, inklusive äldre, kvinnor och barn bland åskådarna.

Under Isabella II:s regeringstid moderniserades Spanien avsevärt tack vare byggandet av ett flertal järnvägslinjer, varav den första på halvön var den som förband Mataró med Barcelona. Skapandet av järnvägsnätet berikade många medlemmar av den härskande klassen, såsom drottningens egen mor, Maria Cristina, och markisen av Salamanca, en bankir från Malaga som inte bara, med kronans och parlamentets samtycke, erhöll en hel rad eftergifter (129 miljoner i subventioner 1853-1854), utan också, samtidigt, sålde linjen Madrid - Aranjuez till regeringen för mer än 60 miljoner och sedan leasade tillbaka den till dem, utan föregående budgivning, för en och en halv miljon per år, vilket han aldrig betalade.

Den spekulativa frenesin hade föga att göra med landets verklighet. Järnvägsinfrastrukturen som byggdes upp fram till 1856 bestod endast av linjen Barcelona-Mataró (1848), linjen Madrid-Aranjuez (som trots allt var en privat verksamhet för markisen av Salamanca), linjen Gijón-Langreo (en privat verksamhet för hertigen av Riánsares , make till drottning Maria Cristina) och linjen Valencia-Játiva. Dessutom tvingade Spaniens svåra terräng fram antagandet av en annan spårvidd än den europeiska standarden, och utvecklingen av ett vägnät för att underlätta åtkomsten till stationerna övergavs. Detta, i kombination med höga tågpriser, ledde snabbt till förluster i verksamheten. Viktiga hydrauliska arbeten genomfördes också, såsom Canal de Isabel II, som främjades av ministrarna Juan Bravo Murillo och Manuel Alonso Martínez.

Isabella II förde en reaktionär politik med stöd av katolska kyrkan. Genom ett konkordat med påven år 1851 fastslogs att katolicismen var den enda tillåtna religionen, och skolorna och censuren ställdes under kyrkans kontroll. Från 1865 blev pressen föremål för hård kontroll, och politiska föreningar förbjöds.

Isabella II återöppnade de universitet som stängts av hennes far, men utbildningslandskapet under hennes regeringstid var också dystert: år 1855 fanns det 6 000 byar i Spanien utan skola; år 1858 fanns det bara 53 gymnasieskolor med cirka 10 000 elever (fem gånger färre än i Frankrike, med hälften så stor befolkning); och det fanns bara 6 104 studenter vid Spaniens tio universitet ( Oviedo och Salamanca hade 100 studenter vardera fördelat på sina fyra fakulteter); mer än hälften (3 472) studerade juridik. De kulturella resurserna var mycket dåliga: år 1859 fanns det 56 offentliga bibliotek i Spanien, den enda tillgången till böcker för de flesta av dess invånare. Bilbaobiblioteket hade bara 854 tryckta volymer; Santander, 610; Segovia, 194; och Huelva, 60.

De enda förbättringar som försöktes göra inom undervisningen, såsom de som gjordes av den lärargrupp som bildades kring Julián Sanz del Río, inspirerad av Krausismen, tolererades inte: den nykatolska reaktion som påven Pius IX: s kursplan representerade ledde till att ministern Manuel Orovio Echagüe (1867) satte hinder i vägen för den akademiska friheten och krävde demonstrationer av trohet till drottningen, vilket slutade med att professorerna uteslöts från universitetet.

Utrikespolitiken under Isabella II: s regeringstid var särskilt turbulent under den liberala unionens "långa regering" (1858-1863). I Nordafrika annekterades marockanska territorier som Ifni och Tetouan under Afrikakriget .

Privatliv

Giftermål

Trots sin religiösa politik anses monarken personligen ha fört ett vidlyftigt privatliv. När Isabella II var sexton år gammal arrangerade regeringen ett äktenskap för henne med hennes kusin, Infante Francisco de Asís de Borbón, hertig av Cádiz. Hennes och hennes systers äktenskap hade varit föremål för politiska påtryckningar och diskussioner i hela Europa. Hennes syster var hennes arvinge, och de båda systrarnas äktenskap utgjorde ett diplomatiskt problem som länge diskuterades i Europa under namnet "De Spanska Äktenskapen". Storbritannien, som stödde Progresista-partiet, och Frankrike, som stödde Moderadores-partiet, spelade båda en aktiv roll genom sina ambassadörer. Britterna kunde inte acceptera en fransk prins som brudgum åt Isabella, och kunde endast göra det åt hennes syster ifall Isabella gifte sig först.

År 1845 fick Isabella sin menstruation och förklarades därför officiellt giftasvuxen. Isabella, som vid denna tid beskrivs som livlig och temperamentsfull och dansade mycket, uttryckte upprepade gånger för sin mor att hon ville gifta sig så snart som möjligt.[6] Huvudkandidaterna var Isabellas morbror prins av Neapel (greven av Trapani); hennes kusin, sonen till hennes farbror Don Carlos; någon av de två sönerna till hennes moster: Don Francisco eller hans bror Don Enrique; eller prins Leopold av Sachsen-Coburg.[7] Greven av Trapan hade stöd av både Maria Kristina, britterna och fransmännen, men han var inte särskilt ivrig själv, och den allmänna spanska opinionen ogillade idén. Sonen till hennes farbror Don Carlos valdes bort då hans far inte ville gå med på giftermålet såvida inte Isabella abdikerade till sin makes förmån. Britterna stödde Leopold av Sachsen-Coburg, men fransmännen kunde inte acceptera honom. Britterna stödde Don Enrique, men denne var starkt allierad med Progresista-partiet och hade öppet sagt att han skulle överta makten om han gifte sig med drottningen, och valdes därför bort av både drottningen och hennes mor.[8] Francisco de Asís valdes till slut ut därför att han bedömdes vara passiv, lätthanterlig och ointresserad av att lägga sig i politiken, och vid det laget var den enda återstående kandidaten. Isabella samtyckte motvilligt under påtryckningar från sin mor och styvfar, och så fort hon sagt ja, möjliggjordes också genast bröllopet mellan hennes syster och den franska prinsen, vilket skulle äga rum samtidigt. [9]

Bröllopet ägde rum den 10 oktober 1846 i tronsalen i det kungliga palatset i Madrid, samma dag som Isabel fyllde 16 år. Det var ett dubbelt bröllop, eftersom hennes syster, infantan Luisa Fernanda de Borbón, samtidigt gifte sig med prins Antoine d'Orléans, hertig av Montpensier och yngste son till Louis Philippe I av Frankrike. Paret fick officiellt tolv barn. Det förekom spekulationer om att hennes make var homosexuell. Följaktligen ryktades Isabella ha haft älskare, och hennes make erkänna hennes barn med andra män som sina. Dessa rykten underminerade hennes position.

Äktenskap

Äktenskapet mellan Isabella II och Francisco de Asis var olyckligt från början. Francisco gjorde sig direkt impopulär hos sin hustru och svärmor med sitt misslyckade försök att begära inflytande över statsangelägenheterna. Ett samtida vittne bedömde att Isabella inte hatade eller ogillade Francisco, men däremot ringaktade och föraktade honom.[10] Även om den unga drottningen motvilligt hade gått med på det arrangerade äktenskapet, skaffade hon sig snart en älskare. Hon antydde senare att hennes make var homosexuell, inte hade fullbordat äktenskapet, och att han hade burit mer spets än henne på bröllopsnatten. Bara några månader efter bröllopet cirkulerade rykten om att hon föredrog general Francisco Serrano Domínguez framför sin man. Francisco de Asis var mindre bekymrad över Isabellas utomäktenskapliga affär i sig än över hennes fullständiga brist på försök att dölja den för allmänheten. Isabella umgicks och flirtade öppet med Serrano, besökte honom på ett rum i baksidan av en exklusiv restaurang, och konstaterades snart vara gravid. Anledningen uppges ha varit att Isabella, som varit monark så långt tillbaka som hon kunde minnas, ansåg att hon i egenskap av härskare inte behövde rätta sig efter samma regler som andra och inte borde behöva dölja att hon önskade få något hon önskade, och därför inte såg anledning till varför det borde vara annorlunda i det här fallet.[11] Serrano influerade vem Isabella utnämnde till ministrar, började jämfördes med drottning Maria Lovisas gunstling Manuel Godoy, och supplikanter samlades på hans rum.[12] Han fick också stöd av den brittiska ambassadören Bulwer, som hoppades att han var progresista och därför engelskvänlig. Allmänheten uppges ha sympatiserat med Isabellas otrohet eftersom man utgick från att Francisco inte var förmögen att ha samlag. Isabellas anhängare uppmuntrade henne att ta ut skilsmässa med argumentet att Francisco var impotent och äktenskapet var ofullbordat, medan Franciscos uppmanade honom att döda sin hustrus älskare.[13]

Hennes privatliv ledde till en politisk kris eftersom den hotade att äventyra monarkins rykte. Dessutom var regeringen orolig för Serrano, som Isabella hade beskrivit som en "stilig general", på grund av hans uppenbara preferens för progressiva. Maria Christina var också bestört över sin dotters privatliv och reste till Paris i mars 1847. Anledningen var att Francisco lämnat det kungliga palatset och förklarat att han inte tänkte återvända förrän hans svärmor lämnade landet. Våren 1847 drog Francisco de Asis konsekvenserna av sin frus affär genom att inte följa henne till det kungliga palatset i Aranjuez, utan istället stanna på El Pardo-palatset, medan Isabella umgicks öppet med Serrano. Den påvliga nuntien medlade mellan paret. Francisco förklarade att han var medveten om att äktenskapet var arrangerat och att det inte fanns någon ömsesidig kärlek mellan makarna, och att han därför var fullt beredd att acceptera att Isabella hade en "favorit" så länge hon var diskret, men att Serrano hade förolämpat honom, han inte kunde acceptera att hon var så öppen med att ha en älskare, och att hans villkor för att officiellt återvända till äktenskapet var att hon sköte sina kärleksaffärer utåt diskret, och att Serrano förvisades.[14]

Under påtryckningar från general Ramón María Narváez och den påvliga nuntien försonades Isabella slutligen officiellt med sin make i oktober 1847; hennes känslor för Serrano hade vid det laget svalnat, samtidigt som en skilsmässa med argumentet att äktenskapet var ofullbordat inte längre var möjligt, eftersom Isabella var gravid.[15] Ungefär samtidigt återvände drottningmodern, som hade förts tillbaka av Narváez, också till Madrid. Serrano fick ett stort avgångsvederlag och förflyttades till Granada som generalkapten, medan Isabellas make välkomnades med hedersbetygelser av Isabella tillbaka till det kungliga slottet i Madrid; ett konsekvens av affären Serrano var att Isabella i fortsättningen visa mer diskretion i sina kärleksaffärer, och att hennes älskare alltid betedde sig med respekt mot hennes make.[16]

Medan Isabella i allmänhet överlät politiken på sin premiärminister Navaez, ägnade hon sig själv åt ett intensivt nöjesliv. Hon beskrivs som orädd och obekymrat njutningslysten, och tog för sig av god mat, vackra kläder och kärleksaffärer och lät ofta underhålla sig av artister från Operan: pressen antydde att Spaniens säkerhet var i fara och att dess öde berodde på att drottningen potentiellt lät scenartister och soldater få inflytande över statsaffärerna enbart på grund av om de var vackra att se på. [17] Hon besökte offentliga maskeradbaler utan försiktighetsåtgärder, red vid ett tillfälle hem genom stadens gator utan att identifiera sig inför stadsvakten och skrattade då de sköt ett varningsskott efter henne, och kunde under ett ministersammanträde brista ut i skratt åt något helt orelaterat till de ämnen som diskuterades.[18] I allmänhet behöll dock Isabella länge sin personliga popularitet bland allmänheten, och hölls utanför de intensiva politiska strider som ledde till flera kupper och kuppförsök under hennes regeringstid, då Spanien alltmer övergick till en konstitutionell monarki, där monarken kunde lämnas ifred med sitt privatliv.

Strax efter att Serrano fått avsked uppgavs Isabella ha tagit operasångaren Mirall som älskare, då han kommit tillbaka från slottet efter ett möte med henne klockan sex på morgonen efter att ha tillbringat natten med henne, och han blev då förvisad från Madrid av premiärminister Navaez.[19] Därefter försökte Isabellas nästa älskare markis de Bedmar att få Navaez avsatt, vilket resulterade i att Navaez landsförvisade honom; Bedmar återvände i hemlighet till Madrid och gömde sig på slottet i ett hemligt rum bredvid drottningen, som inte gick med på att utlämna honom förrän efter medling av hennes mor.[20] Vid ungefär samma tid fick Francisco Isabella att gå med på att utnämna en ny regering enligt Sor Patricios tycke, kallad "Den Upplysta ministären", sedan han hade hotat henne med att annars vägra ta på sig faderskapet för de barn hon fick med sina älskare.[21] Isabella gick med på det, men sände samtidigt en varning till Navaez, som snart var tillbaka till makten, och förklarade för honom att hon hade blivit hotad av sin make.

Offentlig bild

Även om drottningen införde politiska återhållsamheter förblev hon ovillig att underkasta sig hovets etikett i hjärtefrågor . Även långt in i sina senare år fortsatte hon att gå på baler och banketter med sina olika älskare. Inledningsvis favoriserade hon stiliga unga officerare och hovmän som, liksom Serrano, tjänade ekonomiskt på sina relationer med drottningen. Isabella tog åtminstone hänsyn till regeringens önskemål genom att välja favoriter som sympatiserade med Moderados. Hennes offentliga kärleksliv, som diskuterades flitigt i oppositionspressen, vidmakthöll den äktenskapliga krisen och gav ytterligare mat till politisk kontrovers.

Avsättning och exil

År 1868 utnämnde Isabella sin påstådde älskare, Carlos Marfori, till minister. Detta utlöste en öppen konflikt mot hennes regering. Den 18 september 1868 skickade amiral Tapete ut en revolutionär appell som fick de liberala generalerna inom armén att sluta upp bakom honom. Strider uppstod och nästan alla kungliga trupper gick över till revoltörerna. Den 29 september 1868 flydde Isabella till Frankrike. Kuppmakarna i Spanien förklarade henne avsatt i sin frånvaro. Isabella II abdikerade år 1870 formellt till förmån för sin son, den framtida Alfons XII av Spanien.[1]

I maj 1869 sammanträdde Cortes för att välja en ny monark. Denna tronföljdsfråga utlöste fransk-tyska kriget 1870–1871. År 1870 valdes den italienske kungens näst äldste son till kung av Spanien under namnet Amadeus I av Spanien. Denne lade ned kronan 1873, då han kände sig trött och isolerad på grund av främlingshat. Carlisterna revolterade igen och Ferdinands bror, don Carlos, som vägrat erkänna Isabellas arvsrätt till tronen, förklarade sig som konung.

En militärkupp ägde sedan rum, som gjorde marskalk Francisco Serrano y Domínguez till diktator. Det uppstod då en grupp generaler som var besvikna på republiken. Dessa tog kontakt med den avsatta Isabellas son och erbjöd honom tronen. Han accepterade och i december 1874 utropades han till kung under namnet Alfons XII av Spanien.

Isabella II avled i Frankrike 1904.

Familj

Isabella gifte sig i Madrid den 10 oktober 1846 med sin dubbelkusin Frans av Assisi (1822–1902). Ryktet gjorde dock gällande att flera av barnen hade andra biologiska fäder.

  1. Ferdinand av Spanien (född och död 1850)
  2. Isabella av Spanien (1851–1931), gift med Gaetano av Bägge Sicilierna (1846–1871)
  3. Maria Christina av Spanien (född och död 1854)
  4. Alfons XII av Spanien (1857–1885)
  5. Maria de la Concepcion av Spanien (1859–1861)
  6. Maria del Pilar av Spanien (1861–1879)
  7. Maria de la Paz av Spanien (1862–1946) gift med Ludvig Ferdinand av Bayern (1859–1949)
  8. Fransisco de Assis av Spanien (född och död 1863)
  9. Eulalia av Spanien (1864–1958), gift med Antoine av Bourbon-Orléans (1866–1930)

Antavla

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
8. Karl III av Spanien
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
4. Karl IV av Spanien
(samma som 14.)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
9. Maria Amalia av Sachsen
 
 
 
 
 
 
 
 
2. Ferdinand VII av Spanien
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
10. Filip av Parma
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
5. Maria Lovisa av Parma
(samma som 15.)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
11. Louise-Élisabeth av Frankrike
 
 
 
1. Isabella II av Spanien
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
12. Ferdinand I av Bägge Sicilierna
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
6. Frans I av Bägge Sicilierna
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
13. Maria Karolina av Österrike
 
 
 
 
 
 
 
 
3. Maria Christina av Bägge Sicilierna
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
14. Samma som 4.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
7. Maria Isabella av Spanien
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
15. Samma som 5.
 
 
 

Utmärkelser

[Redigera Wikidata]

Bildgalleri

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från spanskspråkiga Wikipedia, Isabel II de España, 4 november 2011.

Noter

  1. 1 2 3 4 ”Isabella II”. 1911 Encyclopædia Britannica Volume 14. https://en.wikisource.org/wiki/1911_Encyclop%C3%A6dia_Britannica/Isabella_II. Läst 23 januari 2017.
  2. ↑ De Polnay, P. (1962). Queen of Spain, Isabel II.. Storbritannien: Hollis & Carter. s.
  3. ↑ De Polnay, P. (1962). Queen of Spain, Isabel II.. Storbritannien: Hollis & Carter. s.
  4. ↑ De Polnay, P. (1962). Queen of Spain, Isabel II.. Storbritannien: Hollis & Carter. s.
  5. ↑ De Polnay, P. (1962). Queen of Spain, Isabel II.. Storbritannien: Hollis & Carter. s.
  6. ↑ De Polnay, P. (1962). Queen of Spain, Isabel II.. Storbritannien: Hollis & Carter. s.
  7. ↑ De Polnay, P. (1962). Queen of Spain, Isabel II.. Storbritannien: Hollis & Carter. s.
  8. ↑ De Polnay, P. (1962). Queen of Spain, Isabel II.. Storbritannien: Hollis & Carter. s.
  9. ↑ De Polnay, P. (1962). Queen of Spain, Isabel II.. Storbritannien: Hollis & Carter. s.
  10. ↑ De Polnay, P. (1962). Queen of Spain, Isabel II.. Storbritannien: Hollis & Carter. s.
  11. ↑ De Polnay, P. (1962). Queen of Spain, Isabel II.. Storbritannien: Hollis & Carter. s.
  12. ↑ De Polnay, P. (1962). Queen of Spain, Isabel II.. Storbritannien: Hollis & Carter. s.
  13. ↑ De Polnay, P. (1962). Queen of Spain, Isabel II.. Storbritannien: Hollis & Carter. s.
  14. ↑ De Polnay, P. (1962). Queen of Spain, Isabel II.. Storbritannien: Hollis & Carter. s. 126
  15. ↑ De Polnay, P. (1962). Queen of Spain, Isabel II.. Storbritannien: Hollis & Carter. s. 127-29
  16. ↑ De Polnay, P. (1962). Queen of Spain, Isabel II.. Storbritannien: Hollis & Carter. s. 127-29
  17. ↑ De Polnay, P. (1962). Queen of Spain, Isabel II.. Storbritannien: Hollis & Carter. s. 131-132
  18. ↑ De Polnay, P. (1962). Queen of Spain, Isabel II.. Storbritannien: Hollis & Carter. s. 131-132
  19. ↑ De Polnay, P. (1962). Queen of Spain, Isabel II.. Storbritannien: Hollis & Carter. s. 130-131
  20. ↑ De Polnay, P. (1962). Queen of Spain, Isabel II.. Storbritannien: Hollis & Carter. s. 139
  21. ↑ De Polnay, P. (1962). Queen of Spain, Isabel II.. Storbritannien: Hollis & Carter. s. 139-40

Allmänna källor

Externa länkar