James Pradier

James Pradier
Född	Jean-Jacques Pradier[1] 23 maj 1790[2][3][4] Genève[1]
Död	4 juni 1852[5][2][3] (62 år) Ruell[1] ​eller ​Bougival
Begravd	Père-Lachaise[6][7][8]
Medborgare i	Frankrike[9][10], Republiken Genève[1], Schweiz[10] och Republiken Genève[1]
Utbildad vid	École nationale supérieure des Beaux-Arts[1] Franska akademin i Rom, 1818[11]
Sysselsättning	Skulptör[5][1][12], målare[1]
Arbetsgivare	École nationale supérieure des Beaux-Arts (1827–)[1]
Maka	Louise Pradier (g. 1833–)[1]
Partner	Juliette Drouet (1825–)[13]
Barn	Claire Pradier (f. 1826) John Pradier (f. 1836)[13]
Utmärkelser
Prix de Rome (1813)[1] Riddare av Hederslegionen (1828)[1] Officer av Hederslegionen (1834)[5][1]
Redigera Wikidata

James Pradier (egentligen från Jean-Jacques Pradier), född 23 maj 1790 i Genève, död 4 juni 1852 i Bougival, var en fransk skulptör.

Pradier kom 1810 till Paris, vann Rompriset vid akademien och reste 1813 till Rom. Efter sin återkomst verkade han i Paris, där han blev medlem av Institutet 1827. Han var en skicklig eklektiker, närmast i Canovas riktning, står högst i sina kvinnobilder, eleganta och behagfulla med utmärkt behandling av marmorn. Bland hans arbeten finns Niobid (1822) och Psyche med fjäriln (1824, båda i Louvren), Kloris, Leda, Fryne (i franska provinsmuseer), Atalanta (1850), Sapfo (1852, båda i Louvren) samt Odödligheten (ädel staty, Protestantiska kyrkogården i Nîmes). Bland hans monumentalverk är sänggudinnorna på Molièrefontänen och de tolv segergudinnor, som vaktar Napoleons grav i Invaliddomen. "I de sistnämnda nådde han en stor och hög stil och öfverträffade sig själf", skriver Georg Nordensvan i Nordisk familjebok. Andra verk av Pradier är apostlastatyerna i Madeleinekyrkan, Rousseaus staty i Genève och allegoriska figurer på en fontän i Nîmes.