Julikrisen

Samtliga stormakter (Österrike-Ungern, Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Ryssland och Italien) tog beslut som bidrog till att julikrisen uppstod och utvecklades till det som kom att bli första världskriget. En uppfattning som delades av alla stormakter var att ett stort framtida europeiskt krig var oundvikligt. Idén om det oundvikliga kriget låg till grund för de flesta besluten som stormakterna tog innan kriget, en tid som präglades av internationella spänningar, misstro mellan stater och en omfattande kapprustning.^[5]

Även om kriget i efterhand ter sig ofrånkomligt, så hade stormakterna vid en rad tillfällen före 1914 medlat mellan varandra och hållit fredskonferenser för att lösa ut olika internationella konflikter. Förhandling, snarare än konflikt, var det sedvanliga sättet att lösa spänningar mellan Europas större stater. Samtidigt var det vanligt att mindre stater krigade mot varandra - i vissa fall även mot någon av stormakterna. Relationerna mellan stormakterna hade alltså i juni 1914 en historia av ett flertal "undvikna krig". En anledning till detta var det rådande allianssystemet med Ententen på ena sidan och Trippelalliansen på den andra sidan.^[6] Systemet fungerade i de flesta fall avskräckande, vilket upprätthöll freden. Regeringarna i Wien och Berlin hade dock i juni 1914 tröttnat på konferenser och förhandling, något som förändrade situationen.^[5]

Österrike-Ungern ansåg att situationen på Balkan utgjorde ett hot mot dubbelmonarkins sammanhållning. Under andra halvan av 1800-talet hade såväl det framväxande Italien som det ryska kejsardömet utökat sina territorier på Balkan och närliggande områden på bekostnad av österrikiskt inflytande.^[7] Österrike-Ungern hade formellt annekterat Bosnien-Herzegovina, vilket ledde till Bosnienkrisen 1908–1909, och i södra delarna av dubbelmonarkin (norra delen av Balkan) fanns därför en stor slavisk befolkning, som inkluderade serber som bodde i Bosnien.^{[källa behövs]}

Serbiens intensiva expansion under det tidiga 1900-talet (inte minst under Balkankrigen 1912-13) tycktes indikera att Österrike-Ungern kunde komma att tappa ännu mer makt och landområden på Balkan. För att skydda dubbelmonarkin började landets militärledning att diskutera ett snabbt krig där man hoppades kunna krossa den serbiska expansionen. Kejsar Frans Josef ville helst undvika ett krig, men skotten i Sarajevo och den tyska blancochecken i juli 1914, ändrade kejsarens inställning till ett krig.^[7]

En månad före skotten i Sarajevo hade det österrikisk-ungerska regeringen beslutat inleda en diplomatisk offensiv för att motverka Rysslands planer att skapa ett nytt förbund av Balkanstater under ryskt beskydd.^[8] Dessa planer ansågs direkt riktade mot Österrike-Ungerns position på Balkan, och Rysslands sändebud i Belgrad, Hartwig, förde förhandlingar om detta. Österrike-Ungerns målsättning var att i samarbete med Tyskland dels sätta tryck på Rumänien att öppet deklarera att man stod på Trippelalliansens sida (Tyskland, Österrike-Ungern och Italien), och dels förmå Bulgarien att också ansluta sig. Skulle man lyckas med åtminstone det ena av dessa två mål så skulle Serbien stå mer isolerat, vilket skulle underminera den propaganda för ett Storserbien som bedrevs i de södra delarna av Österrike-Ungerns territorium.^{[källa behövs]}

Vid tillfället för skotten i Sarajevo fanns ett memorandum framtaget som innehöll denna handlingsplan, och som var avsett att lämnas över till Tyskland för att få deras stöd.^[8]

Mordet gav starka reaktioner i en rad länder i Europa. I Storbritannien utlyste kung George V en veckas sorg vid hovet, medan tsar Nikolaj II av Ryssland och den ryske utrikesministern förmedlade sina kondoleanser till Österrikes ledning. Kejsar Vilhelm II uttryckte även han en stark sorg över dödsfallet, särskilt då det fanns nära band mellan honom och Franz Ferdinand, vilken bara några veckor före mordet hade besökt Vilhelm.^[5]

Den officiella responsen på mordet i Wien uttryckte kraftig vrede och indignation över attentatet i Sarajevo. Samtidigt var det många i den österrikiska politiska eliten som hade en annan inställning till det som skett. Opinionen om Franz Ferdinand hade varit delad, där tyskarna inom dubbelmonarkin hade tyckt att han var för mycket av en slavofil, slaverna tyckte han var för tyskvänlig och ungrarna att Ferdinand var partisk till förmån för den österrikiska delen av landet. Ferdinand hade dessutom länge motsatt sig en "uppgörelse" med Serbien, något som många i regeringen länge velat genomföra. När ärkehertigen inte längre var i livet öppnades nya möjligheter för de militära "hökarna" i Ballhausplatz i Wien (Österrikes federala kanslers arbetsplats) att genomföra sina tidigare planer.^[5]

Wien var platsen där planerna på ett avgränsat krig mellan Österrike-Ungern och Serbien först tog sin form, inte minst efter mordet på Frans Ferdinand. Inte minst Franz Conrad von Hötzendorf, Österrike-Ungerns generalstabschef, välkomnade möjligheten för att göra upp militärt med Serbien, något han hade velat göra redan under Bosnienkrisen 1908-09. För att fullt ut kunna genomföra ett krig med Serbien behövdes dock stöd från Tyskland. Fram till Österrike-Ungerns ultimatum 23 juli till Serbien så skedde den huvudsakliga diplomatin mellan Österrike och Tyskland, övriga stormakters möjlighet att påverka utvecklingen kom först i slutet av månaden.^[5]

Dagen efter mordet på Franz Ferdinand (den 29 juni) hade generalstabschefen Conrad ett möte med Österrike-Ungerns utrikesminister Leopold von Berchtold i vilket Conrad krävde ett krig mot Serbien som reaktion på det som skett. Stabschefen var övertygad om att regeringen i Belgrad var ansvariga för mordet och ville se en mobilisering mot Serbien. Berchtold avvisade kraven på krig och förespråkade mildare villkor, t.ex. att polischefen skulle avsättas. Utrikesministern höll samtidigt med Conrad om att situationen var en chans för Österrike att "lösa den serbiska frågan", men gick inte med på militär mobilisering.^[5]

För att undersöka Tysklands inställning till ett krig hölls ett möte med den tyske ambassadören i Wien: Heinrich von Tschirschky. Ambassadören var dock inte benägen att stödja ett krig. von Tschirschky skickade en rapport till Berlin där han redogjorde hur han manade Österrike-Ungern till återhållsamhet mot Serbien.^[5]

När kejsar Wilhelm II tog emot rapporten den 2 juli fick han dock ett raseriutbrott och menade att ambassadören i Wien gått utanför sitt mandat genom att lägga sig i den österrikiska hållningen gentemot Serbien. I marginalerna på dokumentet skrev Wilhelm att "Serberna måste ordnas, och det mycket snart!". Kejsarens reaktion byggde troligen både på hans känslor inför att en nära vän mördats, men också tanken på att mord av kungliga var ett avskyvärt brott som behövde straffas. Anteckningarna på dokumentet blev ett godkännande från Wilhelm till utrikesdepartementet och ambassadör von Tschirschky att släppa den tidigare försiktiga politiken. Den nya vändningen innebar att Tyskland fortsatt skulle komma att enbart uppmuntra Österrike-Ungerns agerande.^[5]

Även den österrikiska utrikesministern Berchtold uppmuntrande så småningom till en väpnad konflikt med Serbien. Detta gjorde Berchtold trots kraftiga varningar från den ungerske ministerpresidenten István Tisza. Berchtold använde som argument att den serbiska propagandan var skuld till mordet och att den serbiska regeringen åtminstone var indirekt medansvarig. Fortsatt serbisk propaganda och skapandet av det ryskunderstödda Balkanförbundet skulle därför förhindras genom endera en militär straffexpedition eller genom serbiska eftergifter. Risken för att Ryssland skulle dras in i ett sådant krig ansåg Berchtold vara acceptabel, förutsatt att han kunde få garantier om stöd från Tyskland för sitt agerande.^[8]

Det redan framtagna memorandumet försågs med ett tillägg och skickades 4 juli till Berlin, tillsammans med ett handbrev från kejsare Frans Josef, där han framförde det lämpliga i att "eliminera Serbien som politisk maktfaktor på Balkan".^[8] Alexander Hoyos, som var chef de cabinet i utrikesdepartementet, skickades också till Berlin, eftersom Berchtold inte litade på att den österrikiske ambassadören Szőgyény skulle klara av uppgiften på egen hand.

Memorandumet och handbrevet presenterades för Tysklands kejsare Vilhelm II i Potsdam 5 juli, vilket var dagen innan han åkte på sin sedvanliga sommarresa till Norge.^[8] Vilhelm II var positiv till att stödja Österrike-Ungern och svar lämnades dels muntligen samma dag, 5 juli, av Vilhelm II och rikskansler Theobald von Bethmann Hollweg till den österrikisk-ungerske ambassadören Szőgyény, dels 6 juli i en instruktion per till den tyske ambassadören i Wien, Tschirschky, och slutligen 14 juli i ett handbrev från Vilhelm II till Frans Josef. Det tyska svaret innehöll stöd till den nya politiken i Bulgarien, men däremot att man avböjde att ta ställning i frågan om konflikten med Serbien, eftersom man inte ansåg sig besitta kompetens att avgöra frågan.^[8] Vad gällde risken för krig med Ryssland lade man till att Tyskland troget skulle stå på Österrike-Ungerns sida i enlighet med sina alliansplikter och gammal vänskap.

Sammantaget innebar detta att Österrike-Ungern hade fått en så kallad "blancocheck" att agera hårt mot Serbien, och att de kunde räkna med tyskt stöd även om deras agerande skulle innebära krig med Ryssland.

Berchtold hade nu fått fria händer, och 7 juli beslutade det österrikisk-ungerska ministerrådet att inleda landets diplomatiska aktion mot Serbien.^[8] Tisza hade motsatt sig att omedelbart gå till militär offensiv, och avrådde även från att framföra krav som var omöjliga för Serbien att gå med på. Berchtold var dock fortsatt inriktad på att driva en krigslinje, även sedan undersökningar på plats i Sarajevo (som genomfördes av sektionsrådet Wiesner) hade indikerar att den serbiska regeringen inte kunde antas ha känt till mordförberedelserna eller att attentatsmännen hade försetts med serbiska vapen. Han hade i detta stöd av övriga ministrar. Efter att Tisza först hade hotat avgå, övertygades han omkring 14 juli att ge upp sitt motstånd mot krigslinjen på villkor att det regeringen i sitt protokoll slog fast att syftet med den eventuella militära expeditionen inte skulle vara att erövra land från Serbien, med möjligt undantag från några mindre gränsjusteringar. Ett beslut med denna innebörd fattades vid nytt ministerrådsmöte 19 juli, och då bestämdes även att de hårda kraven mot Serbien skulle framföras i Belgrad 23 juli i en not, och att Serbien skulle få 48 timmar att svara.

Dröjsmålet från att man hade nått enighet i Wien till att noten skulle överlämnas i Belgrad berodde på den franske presidenten Raymond Poincarés besök i St. Petersburg. Berchtold ville se till att Poincaré inte skulle få reda på noten innan han lämnade St. Petersburg, så att ha inte skulle kunna påverka den ryske kejsaren Nikolaj II att ingripa för att skydda Serbien i konflikten.^[11] Avsikten från Österrike-Ungern var alltså att utsätta Serbiens regering för extrem tidspress, och minska sannolikheten att de skulle kunna söka utländskt stöd.

Noten utarbetades under Berchtolds överinseende av ministern A. Musulin, och den tyska regeringen informerades under arbetet enbart om huvuddragen i kraven.^[11]

Den tyske ambassadören Tschirschky delgavs den fullständiga ordalydelsen 21 juli, men blev känd i Berlin först på kvällen 22 juli eftersom Tschirschky vidarebefordrade den med kurir och inte med telegram.^[11] Vid detta tillfälle hade noten redan vidarebefordrats till sändebudet Wladimir Giesl von Gieslingen i Belgrad, som var den som skulle överlämna noten. Tyske rikskanslern Bethmann Hollweg och utrikesministern Gottlieb von Jagow tyckte att noten var för skarpt formulerad, men ansåg att det var för sent för att försöka få den ändrad.

Den not (på tyska) som Österrike-Ungern lämnade till Serbien var daterad 22 juli, lämnades över i Belgrad 23 juli och krävde ett svar senast 25 juli kl 18. Noten hävdade inledningsvis att händelserna 28 juni hade bevisat att det i Serbien fanns en subversiv rörelse som hade som mål att lägga beslag på delar av Österrike-Ungerns territorium, att Serbiens regering inte hade gjort något åt denna rörelse trots att de var väl medvetna om den, och att det klarlagts attentatsmännen i Sarajevo hade fått sina vapen från serbiska officerare och tjänstemän och fått hjälp av serbiska gränsvakter att passera gränsen. Den innehöll ett krav på att ett angivet uttalande, där Serbiens regering bl.a. tog avstånd från propagandan mot Österrike-Ungern, skulle publiceras på första sidan av landets officiella tidning 26 juli. Dessutom skulle Serbiens regering åta sig tio punkter, som i sammanfattning innebar följande:^[12][13]

1. att motverka varje publikation som innehöll hat och missaktning mot Österrike-Ungern, eller innehöll krav mot dess territorium.
2. omedelbart upplösa föreningen Narodna Odbrana, konfiskera deras propagandamedel, göra samma sak mot andra föreningar som propagerar mot Österrike-Ungern, samt se till att inte dessa föreningar bara fortsätter under annat namn eller i annan form.
3. ta bort all propaganda mot Österrike-Ungern från den offentliga undervisningen i Serbien.
4. avlägsna alla officerare och tjänstemän från militären och förvaltningen som är skyldiga till propaganda mot Österrike-Ungern, och delge Österrike-Ungern deras namn.
5. deltagande av regeringsrepresentanter från Österrike-Ungern i Serbien vid bekämpning av propaganda mot Österrike-Ungern.
6. inled rättslig undersökning mot alla deltagare i komplotten av 28 juni som befinner sig på serbiskt territorium, under medverkan av representanter som Österrike-Ungern utser.
7. omedelbar arrestering av de serbiska statstjänstemännen major Voija Takositsch och Milan Ciganovitsch, som redan har konstaterats vara medskyldiga.
8. förhindra att serbiska myndigheter deltar i insmugglingen av vapen och sprängmedel över gränsen. Avsked och stränga straff mot de gränsbevakare i Schabatz och Loznica som hjälpte anstiftarna till brotten i Sarajevo att komma över gränsen.
9. ge en förklaring till Österrike-Ungerns regering gällande de höga serbiska företrädare i Serbien och i utlandet som yttrat sig fientligt om Österrike-Ungern i intervjuer efter attentatet 28 juni.
10. utan dröjsmål meddela Österrike-Ungerns regering om åtgärder som vidtagits för att genomföra de föregående punkterna.

Noten specificerade inte vad som skulle hända om Serbien inte uppfyllde detta, men tonen i noten, de hårda kraven, de korta tidsförhållandena och anspelningarna på att Österrike-Ungerns territorium var hotat, gjorde det tydligt att det rörde sig om ett ultimatum med hot om krig.

Italien, som också ingick i trippelalliansen, informerades först 23 juli för att undvika att de skulle ställa krav gällande Albanien eller läcka upplysningar till Ryssland eller Frankrike.^[11] Andra länder delgavs noten 24 juli. Samma dag meddelade den tyska regeringen regeringarna i Ententen att de betraktade konflikten som en inre angelägenhet mellan Österrike och Serbien och ansåg att den europeiska diplomatins främsta uppgift nu var att hålla konflikten begränsad till dessa länder.

Ententeländerna försökte utan framgång att få en förlängning av de 48 timmar som Serbien fått för att svara i syfte att de skulle kunna medla, vilket var något som inte låg i Österrike-Ungerns intresse. Samtidigt gav de Serbien rådet att ge omfattande eftergifter.

Med ultimatumets publicering hade krisen blivit internationell. Den ryske utrikesministern Sergej Sazonov konstaterade att detta ultimatum skulle innebära ett europeiskt krig. När ultimatumet hade överlämnats var Serbiens statsminister Nikola Pašić på resa. Efter uppmaning återinfann han sig i Belgrad den 24 juli. Snabbt var man överens om att Serbien i princip inte kunde acceptera kraven i sin helhet eftersom de hotade Serbiens suveränitet. Serbien ville försäkra sig om Rysslands stöd eftersom man hoppades att detta skulle avskräcka Österrike från militära handlingar vilket dock i praktiken inte gav någon effekt eftersom både Österrike och Tyskland redan hade tagit med ett ryskt ingripande i sina beräkningar.

Rysslands råd den 24 juli var till en början att besvara kraven så måttligt som möjligt. Samtidigt meddelade Sazonov att Wiens krav inte kunde accepteras utan att Serbien skulle begå självmord. Därmed uppmuntrades Serbien att tillbakavisa de mest långtgående kraven samtidigt som man i princip hade accepterat nästan alla krav.^[14] De krav som avvisades ansåg regeringen i Belgrad vara oförenliga med Serbiens oberoende (särskilt på österrikiska ämbetsmäns "medverkan vid undertryckandet av den mot monarkins territoriella integritet riktade omstörtningsrörelsen"). Då svarsnoten inte i fullständigt oförändrad form godtog de framställda kraven förklarade Österrike-Ungerns ambassadör Wladimir Giesl von Gieslingen att svaret var otillfredsställande och avbröt genast de diplomatiska förbindelserna.^[15]

Storbritannien tog ledningen i de diplomatiska försöken från övriga länder att undvika att den uppseglande konflikten skulle utveckla sig till ett krig mellan Ryssland och Österrike.^[11] Utrikesministern Edward Grey framförde redan 24 juli (och i officiella noter 26 juli) ett förslag att de fyra övriga stormakterna, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Italien skulle medla. Han föreslog att detta kunde göras i form av en ambassadörskonferens i London på det sätt som skett 1912, i samband med första Balkankriget.

Österrike-Ungern, som redan var inställt på krig om man inte uppnådde fullständiga eftergifter från Serbien, avvisade dock helt tanken på att deras konflikt med Serbien skulle lösas av någon form av europeisk skiljedomstol. Denna uppfattning delades av Tyskland som uppmanade västmakterna, och framför allt Storbritannien, att istället inverka dämpande på Ryssland. Ententeländerna uppmanade i sin tur Tyskland att inverka dämpande på Österrike-Ungern.

Eftersom den serbiska svarsnoten inte godtog samtliga österrikisk-ungerska krav i oförändrad form meddelade Giesl att svaret var otillfredsställande. Han avbröt omgående de diplomatiska förbindelserna med Serbien och reste samma dag hem med hela sin legation.^[11]

På kvällen 25 juli beslöt Österrike-Ungern om partiell mobilisering, av militära förband riktade mot Serbien.

25 juli meddelade den ryska regeringen offentligt att Ryssland inte kunde stå passivt i konflikten mellan Österrike-Ungern och Serbien.^[17] Samma dag fattades inledande mobiliseringsbeslut, och ytterligare åtgärder vidtog dagarna därefter.

Berchtold fördröjde in i det längsta att delge Tyskland Serbiens svarsnot av 25 juli, för att undvika att drabbas av tyska påtryckningar. Först på morgonen 28 juli fanns den hos kejsar Vilhelm II, som dagen innan hade återvänt till Potsdam från sin norska semesterresa. Vilhelm II tyckte att Serbiens svar "tog bort varje anledning till krig".^[11] Bethmann Hollweg menade att det serbiska svaret innehöll så stora eftergifter att om Österrike-Ungern skulle vara helt obevekligt, skulle de behöva räkna med att den allmänna opinionen i hela Europa så småningom skulle ta avstånd från deras sak.

Den tyska regeringen gav Österrike-Ungern rådet att begränsa sig till en tillfällig ockupation av Belgrad och några andra serbiska orter för att få garanti för att Serbien skulle uppfylla löftena. Detta innebar alltså att Tyskland stödde krig mot Serbien, men förespråkade ett begränsat krig. Samtidigt stödde Tyskland Italiens tolkning av artikel 7 i fördraget om Trippelalliansen, som innebar att Italien hade rätt att få kompensation om Österrike-Ungern ockuperade serbiskt territorium, även om detta skedde tillfälligt.^[11] Österrike-Ungern motsatte sig denna tolkning.

Krigsförklaringen 28 juli inledde vad som kommit att kallas Svarta veckan, där ömsesidiga alliansförpliktelser och redan uppgjorda militära planer ledde till att stormakterna en efter en drogs in i kriget.

Storbritanniens utrikesminister Greys meddelade eftermiddagen 29 juli den tyske ambassadören Lichnowsky att Storbritannien kunde tänka sig att stå utanför konflikten om den enbart skulle gälla Österrike-Ungern och Ryssland.^[11] Om däremot Frankrike skulle dras in skulle saken däremot komma i ett annat läge, och britterna skulle "tvingas till snabba beslut". Detta satt fart på de tyska påtryckningarna i Wien och klargjorde för de styrande i Berlin hur allvarligt läget var. På natten samma dag skickades en uppmaning till Wien att Österrike-Ungern skulle börja direkta förhandlingar med Ryssland och inte motsätta sig den medling som Grey hade föreslagit. Istället föreslog Tyskland att Österrike-Ungern skulle ange sina ytterligare krav, t.ex. efter att ha ockuperat Belgrad. Tyskland skulle fortsatt stödja Österrike-Ungern och motsatte sig alltså inte ett begränsat krig med Serbien, men målet var att undvika att Storbritannien drogs in i ett större krig, eftersom man också såg risken att inte få Italiens stöd.

I Berlin pratade Bethmann Hollweg med den brittiske ambassadören Goschen på kvällen 29 juli och försökte få ett löfte om att Storbritannien skulle stå neutralt genom att försäkra att Tyskland inte strävade efter att utöka sitt territorium i Europa på Frankrikes bekostnad, inte ens om det skulle bli krig och de skulle gå segrande i detta.

29 juli hade dock Berchtold avvisat Greys senaste medlingsförslag genom att hänvisa till att krigstillstånd med Serbien hade inträtt och deras svarsnot därför inte länge var av relevans.^[17] 30 juli gick han med på att gå in i direkta förhandlingar med Ryssland. Efter nya tyska kontakter bestämde Berchtold 31 juli (men detta meddelades till Berlin 1 augusti) att gå med på Greys förslag om medling, men på villkor att de militära operationerna mot Serbien skulle fortsätta och att Storbritannien skulle förmå Ryssland att avbryta den partiella mobilisering som var riktad mot Österrike-Ungern. I detta fall skulle Österrike-Ungern vara berett att ställa in sina militära förberedelser i Galizien. Detta skulle alltså i praktiken innebära att Österrike-Ungern skulle kunna fortsätta sin militära operation mot Serbien utan att behöva bekymra sig över Ryssland så länge som medlingen pågick.

31 juli accepterade även Ryssland det brittiska medlingsförslaget, men enbart på villkoret att Österrike-Ungern avbröt sin framryckning i Serbien och erkände att deras konflikt med Serbien hade blivit en fråga av europeiskt intresse.^[17] Det var därför var de europeiska stormakterna som skulle avgöra vilken kompensation som Serbien skulle ge Österrike-Ungern, och det skulle ske utan intrång i Serbiens oberoende eller rättigheter som suverän stat. Om detta uppfylldes skulle Ryssland "iaktta en avvaktande hållning", men gick inte så långt som att lova att de skulle "suspendera sina militära förberedelser", vilket Grey hade föreslagit. Detta skulle alltså innebära att konflikten skulle frysas och lyftas över till de övriga stormakterna för lösning. Rysslands och Österrikes krav var alltså oförenliga, även om det kunde ses som en viss framgång jämfört med läget några dagar tidigare att båda länderna i princip kunde tänka sig medling.

Samtidigt som de diplomatiska kontakterna skedde på framför allt brittiskt initiativ, skedde också en utväxling av personliga telegram mellan de två kejsarna Vilhelm II och Nikolaj II, där Vilhelm försökte förmå Nikolaj att inte gå i krig på Serbiens sida.

På morgonen 31 juli meddelades dock att Ryssland skulle genomföra allmän mobilisering.^[17] Sedan de inledande åtgärderna 25 juli hade redan en successiv höjning av den ryska insatsberedskapen skett. Tyskland regering hade 29 juli genom sin ambassadör Friedrich Pourtalès meddelat den ryska regeringen att fortsatt rysk mobilisering skulle leda till att även Tyskland mobiliserade.

Mitt på dagen 31 juli beslöt även Österrike-Ungern om allmän mobilisering.^[17] De militära förberedelserna hade alltså inte i någon större utsträckning påverkats av diplomatin, och därmed fanns det inte längre några förutsättningar för medling mellan Österrike-Ungern och Ryssland, och ett krig mellan dessa länder tycktes oundvikligt.

I Frankrike utfärdades på eftermiddagen 1 augusti också order om allmän mobilisering, men för att förhindra sammanstötningar vid den fransk-tyska gränsen upprättades en zon på 10 km som de franska trupperna skulle hålla sig utanför.^[17] Den tyska trupperna hade också order att inte överträda gränsen, men rapporter om smärre gränskränkningar förekom de kommande dagarna på båda sidor, varav en del visade sig vara falska.

1 augusti hade tyska trupper invaderat det neutrala Luxemburg och på morgonen 4 augusti invaderades även Belgien.^[18]

Bethmann Hollweg erkände samma dag som Belgien invaderades i den tyska riksdagen att detta stred mot folkrätten, men han hävdade att det var nödvändigt på grund överhängande fara för fransk invasion av nordvästra Tyskland genom Belgien. Den egentliga förklaringen var alltså att Tysklands militära planering byggde på att man skulle gå genom Belgien.

Den brittiske ambassadören i Berlin, sir Edward Goschen, meddelade på eftermiddagen 4 augusti den tyska regeringen, att de senast midnatt krävde garantier för att Belgiens neutralitet skulle respekteras.^[18] Annars skulle Storbritannien vidta alla åtgärder som krävdes för att Belgiens neutralitet skulle upprätthållas. Detta meddelande innebar de facto en krigsförklaring om inte Tyskland omedelbart avbröt sin invasion av Belgien.

• Keegan, John (1998), The First World War, Hutchinson, ISBN 0091801788 
• Willmott, H.P. (2003), World War I, New York: Dorling Kindersley, ISBN 0789496275, OCLC 52541937 

• Mombauer, Annika (2014), Die Julikrise. Europas Weg in den Ersten Weltkrieg, Verlag C.H. Beck, München, ISBN 9783406661082