Julius Krohn

Krohn kom från en tysk-rysk handelsfamilj bosatt i Viborg. I hemmet talades dagligen fem språk – tyska, franska, ryska, finska och svenska – och familjen hade starka band till både S:t Petersburg och det tyskspråkiga Europa. Trots denna mångkulturella bakgrund valde Krohn att helhjärtat engagera sig i den finska språkrörelsens strävanden och förfinskade även sitt privatliv, bland annat genom att kräva att endast finska talades i hemmet.^[6]

Krohn gick i Viborgs gymnasium, där han fick grunderna i finska språket. Därefter studerade han vid Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors, där han 1856 övergick från den medicinska till den historisk-filologiska fakulteten. Hans avhandling pro gradu var den första som någonsin avlagts på finska vid Helsingfors universitet. År 1862 lade han fram sin doktorsavhandling Suomenkielinen runollisuus Ruotsinvallan aikana (Diktning på finska språket under svenska tiden), som för första gången samlade den finska lyrikens främsta alster under den svenska tiden och argumenterade för förekomsten av en finsk nationalkänsla redan under denna period. Avhandlingen ledde till att Krohn utnämndes till docent i finska språket och litteraturen och senare till lektor i finska efter C. A. Gottlund.^[6]

Krohn var en av pionjärerna i forskning om finsk litteratur och folkdiktning. Han skapade en geografisk-historisk forskningsmetod som han använde som bas för sina analyser av Kalevala – han sökte därmed identifiera historiska teman och deras geografiska ursprung.^[7][6] Genom att jämföra den tryckta Kalevala med ursprungliga runosånger och kategorisera dessa enligt uppteckningsplats kunde han visa hur sångerna förändrats under sina vandringar och hur teman lånats mellan olika folk. Metoden lade grunden för den geografisk-historiska folkdiktningsforskningen och gjorde humanistisk forskning i Finland känd internationellt.^[6]

Krohns stora trebandsverk om finsk litteraturhistoria hann inte färdigställas under hans livstid. Det fullbordades och utgavs postumt av sonen Kaarle Krohn; Suomen kirjallisuuden vaiheet (Den finska litteraturens skeden) utkom i sin slutgiltiga form 1897 och behandlar litterära verk från ortodoxins tid fram till 1880-talet.^[6]

Julius Krohn var även diktare med pseudonymen Suonio, ett finskklingande namn som fanns bland de fennomanska solidaritetskraven: Överklassen skulle inte bära namn som genom sitt språk framhävde skillnaden till folket. Redan på 1870-talet hade några föregångsmän bytt namn, men av större betydelse blev att bemärkta författare och skriftställare hade använt finska former av sina namn som författarnamn: Aleksis Kivi (Stenvall), Oksanen (August Ahlqvist), Yrjö Koskinen (Georg Forsman) och Suonio, liksom att de sista adlade hade antagit finska namn (Wuorenheimo och Soisalon-Soininen). Namnförfinskningar var ett medelklassfenomen; bland arbetarklassen kom svenska namn att bestå.^[8]

Krohn ändrade inte sitt namn helt. Han började sin bana som lyriker i idealistisk anda i Runebergs fotspår: Runoelmia Suoniolta (1865), som reviderades i följande upplagor. Tillsammans med August Ahlqvist säkrar han diktningens ställning på 1860-talet.

Som barnboksförfattare utgav Krohn under pseudonymen Suonio fem bilderböcker med rim och ramsor på finska, och de blev omåttligt populära. Bland dem fanns ramsor som "Hopoti, hopoti, hopoti hoi" och "Tipu, tipu kuulepas".^[6]

Krohn var också mecenat för Aleksis Kivi. Han stödde honom ekonomiskt, publicerade hans dikter, korrigerade språkfel och tog Sju bröder i försvar mot kritiken. Kivi, som förargades över recensionerna, kallade dock sin beskyddare en lallande poet och tysk månglare.^[6]

Krohn översatte mycket till finska, bland annat verk av Johan Ludvig Runeberg, Zacharias Topelius, Walter Scott och H.C. Andersen.^[9]

Krohn utgav tidskrifterna Maiden ja merien takaa (1864–1866) och Suomen Kuvalehti (1873–1880) och avfattade berättelser ur Finlands historia. En del av hans verk publicerades av sonen Kaarle Krohn.

Jämte Yrjö Koskinen var Krohn en politisk förgrundsgestalt i kravet på att finskan skulle jämställas med svenskan i undervisning och förvaltning. Han var ordförande för den finska psalmbokskommittén 1876–1880 och bidrog med sju egna psalmer samt översatte ytterligare trettio. Kyrkomötet godkände förslaget 1886, och i 1986 års finska psalmbok ingår alltjämt 37 psalmer skrivna eller omarbetade av Krohn, bland dem den välkända "Virsi kotimaan puolesta" (Psalm för fosterlandet).^[6]