Leonel Brizola

Leonel Brizola
Leonel Brizola c:a 1984
Guvernör · Rio de Janeiro
Tid i befattningen 15 mars 1991–2 april 1994
Tid i befattningen 15 mars 1983–25 mars 1987
Guvernör · Rio Grande do Sul
Tid i befattningen 31 januari 1959–25 mars 1963
Borgmästare · Porto Alegre
Tid i befattningen 1 januari 1956–29 december 1958
Född	Leonel Itagiba de Moura Brizola[1][2] 22 januari 1922 Carazinho, Rio Grande do Sul
Död	21 juni 2004 Rio de Janeiro, Rio de Janeiro
Politiskt parti	PTB (1945–1965) PDT (1979–2004)
Alma mater	Universidade Federal do Rio Grande do Sul
Yrke	Väg- och vattenbyggnadsingenjör, politiker
Namnteckning

Leonel de Moura Brizola (född 22 januari 1922 i Carazinho, död 21 juni 2004 i Rio de Janeiro) var en brasiliansk ingenjör och politiker. Brizola spelade en central roll i Brasiliens politiska utveckling under efterkrigstiden. Med en ideologisk grund i vänsternationalism och arbetarrörelsen arbetade han för ökad statlig kontroll över nyckelresurser, social rättvisa och utbyggd utbildning.^[3]

Som guvernör i Rio Grande do Sul drev han den så kallade legalitetskampanjen 1961 för att säkra João Goularts tillträde som president trots motstånd inom militären. Efter år i exil under militärdiktaturen återvände han till Brasilien, grundade Partido Democrático Trabalhista (PDT) och var flera gånger kandidat i presidentval.^[4][5][6][7]

Leonel Brizola föddes 1922 i Rio Grande do Sul i södra Brasilien. Han växte upp under enkla förhållanden och utbildade sig till väg- och vattenbyggnadsingenjör, samtidigt som han tidigt engagerade sig politiskt. Brizola anslöt sig till arbetarrörelsens politiska tradition och påverkades starkt av idéerna från Getúlio Vargas.

Under 1940- och 1950-talen inledde han sin politiska karriär inom arbetarpartiet Partido Trabalhista Brasileiro (PTB) och gjorde sig känd som förespråkare för nationalism, sociala reformer och statlig kontroll av strategiska resurser.

Hans politiska genombrott kom när han valdes till borgmästare i Porto Alegre och senare till guvernör i Rio Grande do Sul, där han etablerade sig som en av landets mest framträdande politiska ledare.^[7][4]

I samband med den politiska krisen 1961, efter president Jânio Quadros plötsliga avgång, blev Leonel Brizola en central figur i försvaret av den konstitutionella ordningen. Den högsta militärledningen motsatte sig då vicepresident João Goularts tillträde som president med hänvisning till påstådda kommunistkopplingar och risk för Brasiliens säkerhet.^[4]

Som guvernör ledde Brizola den så kallade legalitetskampanjen (campanha da legalidade) – en rörelse för att mobilisera militärt och civilt stöd för Goularts rätt att tillträda som president enligt grundlagen.^[8][4]

Genom radioutsändningar och politisk mobilisering bidrog Brizola till att pressa fram en lösning som möjliggjorde Goularts tillträde, dock under kompromissen att införa ett parlamentariskt system tills Goulart fick fulla befogenheter efter en folkomröstning 1963.^[4]

Militärkuppen 1964 blev en dramatisk vändpunkt i Leonel Brizolas politiska liv. Efter att de väpnade styrkorna avsatte president Goulart och etablerade militärdiktaturen blev Brizola snabbt en av regimens främsta fiender. Han valde att gå i exil i Uruguay, USA och Portugal där han fortsatte att organisera motstånd mot diktaturen och upprätthålla kontakten med andra exilpolitiker. Under exilen försökte han även mobilisera internationellt stöd för att återinföra demokrati i Brasilien.

Först i slutet av 1970-talet, i samband med militärregimens gradvisa liberalisering, kunde Leonel Brizola återvända till Brasilien. Efter återkomsten 1979 grundade han Partido Democrático Trabalhista (PDT), som blev hans främsta politiska plattform under de följande decennierna. Partiet byggde vidare på den tidigare arbetarrörelsens och PTB:s politiska traditioner. Det förespråkade nationalism, social rättvisa och statliga satsningar på utbildning och välfärd.

Brizolas politiska comeback kulminerade när han valdes till guvernör i Rio de Janeiro 1982. Under sina två mandatperioder blev han särskilt känd för satsningar på offentlig utbildning genom de så kallade Cieps-skolorna (Centros Integrados de Educação Pública), som erbjöd heldagsundervisning, måltider och socialt stöd till barn i fattiga områden. Hans styre präglades samtidigt av konflikter med den ekonomiska eliten och stora medieaktörer, men stärkte hans rykte som en ledande vänsterpolitiker i det demokratiska Brasilien.^[4][7]

Som en av Brasiliens mest framträdande oppositionspolitiker under 1980- och 1990-talen kandiderade Brizola i presidentvalen 1989, 1994 och 1998. I presidentvalet 1989, det första direkta presidentvalet efter militärdiktaturen, kom han på tredje plats med knapp marginal från att gå vidare till den avgörande valomgången.^[6][7]

Leonel Brizola räknas som en av de mest betydelsefulla personerna inom den brasilianska arbetarrörelsen och vänstern under andra delen av 1900-talet. Han blev särskilt ihågkommen för sitt försvar av demokratin under Goulartkrisen, sitt motstånd mot militärdiktaturen och sina satsningar på offentlig utbildning.

Genom Partido Democrático Trabalhista (PDT) bidrog han till att bevara den arbetsmarknadspolitik och nationalism som förknippades med Getúlio Vargas och João Goulart. Även efter sin död 2004 fortsätter Brizola att vara en omdebatterad och inflytelserik figur i Brasiliens politiska historia.^[6][5][4]

•  Storkorset av Isabella den katolskas orden, 1983^[9]
• Livro dos Heróis e Heroínas da Pátria^[10]

[Redigera Wikidata]