Magnus Linder

Magnus Linder hade sitt ursprung i Småland. Hans far, skogvaktaren Ögge Andersson, lade vikt vid att barnen skulle få utbildning. Magnus Öggesson skrevs 1721 in vid Växjö gymnasium, endast tolv år gammal. Ett decennium senare påbörjade han studier vid Uppsala universitet och tog då namnet Linder efter hemsocknen Lenhovda (vars äldre form var Lindhovda).^[4]

Under studietiden inriktade sig Magnus Linder målmedvetet på gruvnäringen. Han läste juridik och gjorde studiebesök vid gruvor och bruk. Efter fyra års universitetsstudier fick han tjänst som auskultant vid Bergskollegium. År 1737 kom han för första gången till Finland, och under de följande tio åren avancerade han till bergmästare med ansvar för landets gruvförvaltning.^[4]

När Linder tillträdde sitt uppdrag var den finländska gruvförvaltningen i dåligt skick. Under stora ofreden hade bruken legat nere i mer än tio år, och hans företrädare under 1720- och 1730-talen hade inte satsat nämnvärt på näringens utveckling eller organisation. Under Linders ledning infördes åldermän och skråverksamheten återupptogs. Han verkade även för att brukspatronerna skulle ta större ansvar för arbetarnas sociala villkor. År 1757 inrättades dessutom det länge vakanta ämbetet som bergsfogde i Finland. Som ämbetsman var Linder målmedveten men försonlig, och åtnjöt förtroende hos såväl brukspatroner som yrkesarbetare.^[4]

År 1744 upptäckte Linder en lovande malmfyndighet i Sillböle i Helsinge socken. Brytningen inleddes tillsammans med ägarna till Forsby bruk i Pernå, och snart anslöt sig även Svartåbruks patron Henric Johan Kreij. Trots en god början blev gruvan, som fick namnet Lindersberg, olönsam och lades ned. År 1748 gifte sig Linder med Kreijs dotter Anna Christina, köpte 1752 av sin svärfar Vanjärvi gård i Vichtis och flyttade dit med familjen. Fyra år senare överlät den åldrande brukspatronen Svartå till sina två döttrar och deras makar, bergmästare Linder och hovrättsfiskalen Joachim von Glan.^[4]

Efter svärfaderns död 1764 ville Linder inte själv driva bruket vid sidan av sitt ämbete, utan arrenderade till en början ut verksamheten till Mathias Hageman, även om han de facto fortsatte att utöva ett avgörande inflytande över verksamheten. När Hagemans arrende upphörde 1774 var bruket välskött. Ny arrendator blev Linders näst äldste son, Magnus Linder den yngre, som moderniserade bruket under faderns överinseende. År 1782 överlät bergmästaren sin andel till sonen. Under de knappt trettio år Linder varit delägare hade Svartå byggts ut och utvecklats så att värdet tredubblats. Magnus Linder den yngre fortsatte arbetet. Han lät 1782–1792 uppföra en ståtlig huvudbyggnad i trä, som blev förebild för många finska herrgårdar under sent 1700-tal, och köpte 1786 Joachim von Glans andel. Bergmästare Linder beviljades avsked 1787 och tillbringade sina sista år på Vanjärvi gård, där han avled 1799, 90 år gammal.^[4]