Martin Wetzer
| Martin Wetzer | |
 | |
| Född | 7 augusti 1868[1] Pfronten[1], Tyskland |
|---|---|
| Död | 10 augusti 1954[1] (86 år) Helsingfors[1] |
| Medborgare i | Finland[1] och Storfurstendömet Finland |
| Utbildad vid | Helsingfors universitet Finska kadettkåren |
| Sysselsättning | Officer[1], jurist[1] |
| Släktingar | Konni Wetzer (syskon) |
| Utmärkelser | |
| Storkorset av Finlands Vita Ros’ orden[2] Sankt Stanislausorden, tredje klass med svärd[2] Sankt Stanislausorden, andra klassen med svärd[2] Sankt Vladimirs orden, fjärde klassen med svärd[2] Guldsabel "för tapperhet"[2] Officer av Polonia Restituta[2] Kors av Björndödarorden, andra klassen[2] Kommendör av Vita örns orden[2] Frihetskorset (Estland)[2] Sankt Vladimirs orden, tredje klassen med svärd[2] Sankt Annas orden, tredje klass med svärd[2] Frihetskorsets 2. klass[2] Frihetskorsets 1. klass med kraschan[2] Sankt Annas orden, fjärde klass[2] Frihetskorsets 3. klass[2] Frihetskrigets minnesmedalj[2] Frihetskorsets 4. klass[2] Sankt Annas orden, andra klass med svärd[2] 2:a graden av Örnkorsets orden[2] | |
| Redigera Wikidata | |
Paul Martin Wetzer, född 1868 i Pfronten, död 1954, var en finländsk militär och jurist. Han deltog i första världskriget i rysk tjänst och spelade en framträdande roll på den vita sidan under finska inbördeskriget, bland annat som befälhavare vid erövringen av Vasa och Tammerfors samt som chef för västarmén. Han tjänstgjorde senare i det estniska frihetskriget och nådde graden general av infanteriet.[3]
Militär karriär
Familj och utbildning
Wetzers föräldrar var ingenjören Bayern Martin Wetzer och Amalie Schramm Wetzer. Han gifte sig 1897 med Ingrid Marie Silfverhjelm.[3]
Han genomgick kadettskolan i Finland 1882–1889 och blev officer vid gardesbataljonen. Efter att hans truppförband upplöstes 1906 övergick han till juridiken, avlade högre rättsexamen 1910 och erhöll vicehäradshövdings titel 1913.[3]
Första världskriget och inbördeskriget
Under första världskriget 1914–17 stred han i den ryska armén. Han anmälde sig som frivillig 1914 och befordrades till överste 1915. Efter februarirevolutionen återvände han till Finland för att delta i det finska inbördeskriget på den vita sidan.[3]
I början var han Mannerheims stabschef, och blev därefter en av de viktigaste frontbefälhavarna. Han ledde den så kallade tavastländska gruppen och opererade på linjen Filpula–Ruovesi–Mänttä före erövringen av Vasa och Tammerfors. Efter Tammerfors utsågs han till chef för den nyorganiserade västarmén i april 1918.[3]
Estniska frihetskriget och senare tjänst
Wetzer avgick från aktiv tjänst i juni 1918 men återkom året därpå. År 1919 var han överbefälhavare för de finländska hjälptrupperna i det estniska frihetskriget och befälhavare för estniska arméns sydfront.[3] Han var ordförande i delegationen för vapenstilleståndet med Sovjetunionen. [källa behövs]
Åren 1918–1925 tjänstgjorde han periodvis som divisionschef. När kraven ökade på att officerare med bakgrund i den ryska kejserliga armén skulle avlägsnas, tog han avsked 1925.[3]
Senare liv
Efter sin militära karriär var Wetzer verksam inom rättsväsendet och blev justitierådman i Helsingfors. Han befordrades till general av infanteriet 1928.[3]
Under vinterkriget och fortsättningskriget utförde han specialuppdrag vid högkvarteret.[3]
Referenser
- 1 2 3 4 5 6 7 Biografiskt lexikon för Finland, Svenska litteratursällskapet i Finland, Biografiskt Lexikon för Finland ID (urn.fi): 5252-1416928957858, läst: 5 oktober 2025.[källa från Wikidata]
- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 Matti Klinge (red.), Kansallisbiografia, Finska litteratursällskapet och Finska historiska samfundet, Finlands nationalbiografi-ID: 6524.[källa från Wikidata]
- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ”Wetzer, Martin”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-5252-1416928957858