Massimo d'Azeglio
| Massimo d'Azeglio | |
 | |
| Född | Massimo Taparelli 24 oktober 1798[1][2][3] Turin[4][5] |
|---|---|
| Död | 15 januari 1866[1][2][3] (67 år) Cannero Riviera[5], Italien |
| Begravd | Cimitero Monumentale di Torino |
| Medborgare i | Kungariket Italien och Kungariket Sardinien |
| Utbildad vid | Universitetet i Turin |
| Sysselsättning | Politiker, historiker, novellförfattare, författare[6][7], målare[8], diplomat |
| Befattning | |
| Prefect of Milan Senator i Kungariket Sardinien Ledamot av Kungariket Sardiniens deputeradekammare Kungariket Sardinien första legislatur (1848)[9] Ledamot av Kungariket Sardiniens deputeradekammare Kungariket Sardinien andra legislatur (1849)[9] Kungariket Sardiniens utrikesminister (1849–1851) Kungariket Sardiniens premiärminister (1849–1852) Ledamot av Kungariket Sardiniens deputeradekammare Kungariket Sardinien tredje legislatur (1849)[9] Ledamot av Kungariket Sardiniens deputeradekammare Kungariket Sardinien fjärde legislatur (1849–1853)[9] Kungariket Sardiniens utrikesminister (1851–1852) | |
| Politiskt parti | |
| Historiska högern | |
| Maka | Giulia Manzoni[5] Luisa Blondel |
| Föräldrar | Cesare Taparelli d'Azeglio[5] |
| Släktingar | Roberto d'Azeglio (syskon)[5] Luigi d'Azeglio (syskon)[5] Alessandro Manzoni |
| Utmärkelser | |
| Storkorset av Nederländska Lejonorden (1851)[10] Storkors av Frälsarens orden Toskanska Sankt Josefsorden Storkorset av Kristusorden | |
| Namnteckning | |
 | |
| Heraldiskt vapen | |
 | |
| Redigera Wikidata | |
Massimo Taparelli, markis d'Azeglio, född 24 oktober 1798, död 15 januari 1866, var en italiensk statsman, författare och konstnär, bror till Roberto och Luigi d'Azeglio.
Azeglio gjorde sig först känd som landskapsmålare. Efter sitt giftermål med en dotter till Alessandro Manzoni vanns han för den italienska frihetskampen, och sökte genom sina historiska romaner Ettore Fieramosca (1833) och Nicolo de Lapi (1841), genom tal och skrift väcka folkets frihets- och nationalkänsla. Han deltog i frihetskriget 1848 och kallades 1849 av Viktor Emanuel till Sardiniens ministerpresident. Då Camillo di Cavour, som 1851 inträtt i ministären, förenade sig med vänstern, trädde Azeglio tillbaka.
Citat
Fatta l’Italia, bisogna fare gli Italiani. - Vi har skapat Italien, nu behöver vi skapa italienarna.
Utmärkelser
Storkorset av Nederländska Lejonorden, 4 oktober 1851[10]
Storkors av Frälsarens orden
Toskanska Sankt Josefsorden
Storkorset av Kristusorden
Källor
- Svensk uppslagsbok, Lund 1929
Noter
- 1 2 Massimo Taparelli d\\' Azeglio, RKDartists (på engelska), RKDartists-ID: 3128.[källa från Wikidata]
- 1 2 Massimo Taparelli Azeglio, Benezit Dictionary of Artists (på engelska), Oxford University Press, 2006 och 2011, ISBN 978-0-19-977378-7, Benezit-ID: B00009300.[källa från Wikidata]
- 1 2 SNAC, SNAC Ark-ID: w64t6nt7, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ↑ Tjeckiska nationalbibliotekets databas, NKC-ID: ola2002150476, läst: 23 november 2019.[källa från Wikidata]
- 1 2 3 4 5 6 Dizionario Biografico degli Italiani, 1960, Dizionario Biografico degli Italiani: massimo-taparelli-d-azeglio, läs online, läst: 5 juni 2021.[källa från Wikidata]
- ↑ Charles Dudley Warner (red.), Library of the World's Best Literature, 1897, läs online.[källa från Wikidata]
- ↑ RKDartists, RKDartists-ID: 3128, läst: 12 december 2025.[källa från Wikidata]
- ↑ Gemeinsame Normdatei, Deutsche Nationalbibliotheks katalog-id-nummer: 1189132987749153-1, läst: 20 april 2026.[källa från Wikidata]
- 1 2 3 4 storia.camera.it, storia.camera.it-ID: massimo-d-azeglio-taparelli-17981024, läst: 8 maj 2019.[källa från Wikidata]
- 1 2 läs online, www.nationaalarchief.nl .[källa från Wikidata]
Externa länkar
- Azeglio, 3. Massimo Taparelli, markis af i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1904)
|