Maxomys alticola

Maxomys alticola
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
InfraklassHögre däggdjur
Eutheria
OrdningGnagare
Rodentia
FamiljRåttdjur
Muridae
SläkteTaggråttor
Maxomys
ArtMaxomys alticola
Vetenskapligt namn
§ Maxomys alticola
Auktor(Thomas, 1888)
Hitta fler artiklar om djur med
Djurportalen

Maxomys alticola[2] är en däggdjursart som först beskrevs av Thomas 1888. Maxomys alticola ingår i släktet taggråttor, och familjen råttdjur.[3][4] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3]

Utseende

Denna medelstora taggråtta når en kroppslängd (huvud och bål) av 139 till 176 mm och en svanslängd av 128 till 176 mm. Viktuppgifter saknas, bakfötterna är 34 till 37 mm långa och öronen är 17 till 22 mm stora. Kännetecknande är en borstig päls med flera inblandade taggar på ovan- och på undersidan. Pälsen är på ovansidan mörk gråblå och nästan svart på ryggens topp. Övergången till den vita unsersidan är stegvis. Däremot finns på svansen en tydlig gräns mot den vita undesidan. Typisk för huvudet är ljusa öron och långa morrhår. Maxomys alticola har långsmala bakfötter som är vita. Loppan Sigmactenus alticola som hittades i pälsen fick samma artepitet. Honans spenar är ordnade i par och det finns två på bröstet, två lite lngre bak, två på buken och två vid ljumsken.[5]

Utbredning och ekologi

Arten förekommer på norra Borneo i delstaten Sabah i Malaysia. Habitatet utgörs av skogar i låglandet och i bergstrakter.[1] Denna gnagare lever på marken. Den har insekter som föda. Troligtvis är exemplaren nattaktiva. Inga informationer finns gällande fortplantningssättet.[5]

Hot

I bergstrakternas nedre delar kan skogsröjningar ha negativ påverkan. Denna taggråtta är inte sällsynt. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig. Stora delar av utbredningsområdet ligger i Kinabalu nationalpark.[1]

Källor

  1. 1 2 3 Cassola, F. 2016 Maxomys alticola . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 25 november 2025.
  2. ↑ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (2005) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 3rd ed., Maxomys alticola
  3. 1 2 Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (16 juli 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/maxomys+alticola/match/1. Läst 24 september 2012.
  4. ↑ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
  5. 1 2 Wilson, Lacher Jr. & Mittermeier, red (2017). ”Maxomys alticola”. Handbook of the Mammals of the World. "7 - Rodents II". Barcelona: Lynx Edicions. sid. 858−859. ISBN 978-84-16728-04-6

Externa länkar