Michail Larionov
| Michail Larionov | |
| |
| Född | 22 maj 1881 (g.s.)[1] Tiraspol |
|---|---|
| Död | 10 maj 1964[2][3][4] (82 år) Fontenay-aux-Roses, Frankrike |
| Begravd | cimetière parisien d'Ivry |
| Medborgare i | Kejsardömet Ryssland och Frankrike |
| Utbildad vid | Moskvas skola för måleri, skulptur och arkitektur |
| Sysselsättning | Målare[1][5], grafiker[6], teatermålare[6], modeskapare[6], akvarellist[6], teaterdekoratör[6], konstteoretiker[6], formgivare[1][5], scenograf, gravör, kostymtecknare, illustratör[1][5], tecknare[6] |
| Maka | Natalja Gontjarova (g. 1955–) |
| Redigera Wikidata | |
Michail Larionov, född 3 juni 1881 i Tiraspol, Moldavien, Guvernementet Bessarabien, Ryska kejsardömet, död 10 maj 1964 i Fontenay-aux-Roses nära Paris, var en rysk konstnär och grundare av rayonismen.[7]
Biografi
Michail Larionov skolades i Moskva, där han lärde känna sin blivande hustru, Natalja Gontjarova. Han var mycket produktiv och en person med stark utstrålning som snart hade en kärna av målare från Moskva kring sig, tillsammans med vilka han organiserade utställningar som Det gyllene skinnet och den avantgardistiska konstnärsgruppen Ruter Knekts första utställning 1910.[8]
1913 offentliggjorde Larionov det så kallade Rayonistmanifestet, vilket lade grunden för ett abstrakt måleri i Ryssland. Han spelade en viktig roll i rysk konsthistoria då han tog upp samtida franska idéer inom målarkonsten (1905-1908) och sammansmälte dessa med en inhemsk folkkonst, till exempel i Soldatsvit (1908-1911). Larionov hade även betydelse med sitt rayonistiska måleri. Mycket av detta var abstrakt, även om rayonismen egentligen inte var ett system uppbyggt på icke-föreställande kompositioner.
I Frankrike
I maj 1914 följde han med Natalja Gontjarova, som på inbjudan av Sergej Djagilev reste till Paris för att förbereda kulisserna för baletten Den gyllene tuppen. De stannade i Paris fram till första världskrigets utbrott. Michail Larionov, som kallades in till militärtjänst, återvände omedelbart till Ryssland i augusti 1914 och skickades till Ostpreussen. Efter en månads strider blev han allvarligt skadad och lades in på sjukhus i Moskva, varefter han demobiliserades i december 1914. [9].
När Sergej Djagilev fick veta detta bombarderade han Gontjarova och Larionov med telegram där han inbjöd dem att komma och träffa honom i Italien, och senare i Schweiz, för att arbeta med Ryska baletten. I juli 1915 reste Gontjarova och Larionov till villan som Djagilev hade hyrt i Ouchy, nära Lausanne, för att arbeta med Gontjarovas *Les Noces* och *Liturgy*, och Nikolaj Rimskij-Korsakovs *Nattens sol*. För dem var balettscenografi en fullfjädrad "teatralisk dekorativ konst", som inte bara skulle representera miljön för handlingen, utan vara en integrerad del av föreställningsupplevelsen [10].
Medan deras arbete var en del av sin tids avantgardistiska rörelser, hämtade de också inspiration från äldre, särskilt ortodox religiös konst och ryska folktraditioner [11].
Efter detta bosatte sig Larionov i Paris och ägnade sig åt att designa scenografier för Sergej Djagilevs Ryska baletten, som han skapade mellan 1915 och 1922. Han återvände aldrig till sitt hemland efter den bolsjevikiska Oktoberrevolutionen 1917.
I slutet av augusti 1937 beslagtog Propagandaministeriet i Nazityskland fyra exemplar av en färglitografi av Larionov på några tyska museer, inom ramen för en kampanj mot så kallad Entartete Kunst. Den ingick i en samlingsportfolio med italienska och ryska konstnärer utgiven av Bauhaus 1924.
Han är begravd med sin fru Gontjarova på den parisiska kyrkogården Ivry.
Galleri
Tillsammans med Natalja Gontjarova på Bolsjojteatern under det scenografiska arbetet med baletten Guldtuppen i Moskva 1913.
Bild ur filmen Drama på futuristernas kabaret nr 13 (1914), förmodligen i regi av Larionov som även medverkade, tillsammans med bland andra Natalja G., David Burljuk och Vladimir Majakovskij.
Självporträtt (1910).
Портрет поэта Велимира Хлебникова / Porträtt av poeten Velimir Chlebnikov (1910).
Лучистая колбаса и скумбрия / Rayonistkorvar och makrill (1912), olja på duk, stilleben, 46 × 61 cm, Museum Ludwig.
Портрет Н.С. Гончаровой / Porträtt av N.S. Gontjarova (1915).
Skog, scenografi till Ryska balettens Ryska sagor (1916).
Verk
- Neue europäische Graphik. Italienische und russische Künstler, en portfolio med 10 delvis färglagda litografier och en etsning, inbunden och med fyra textblad, (Weimar: Bauhaus-Drucke, 1924)
Bibliografi
- Nakov Andréi. L'avant-garde russe. Moscow, Art Publishers, 1991. ISBN 5-210-02162-9 (Наков А. Русский авангард = L'avant-garde russe. М.: Искусство, 1991. ISBN 5-210-02162-9)
- Kovtun, Evgeniy Fedorovich. Mikhail Larionov. 1881-1964. St. Petersburg, Aurora Publishing House, 1998. - 175 p. ISBN 5-7300-0668-3 (Ковтун, Евгений Фёдорович. Михаил Ларионов. 1881—1964. Санкт-Петербург, издательство «Аврора», 1998. - 175 c. ISBN 5-7300-0668-3)
- A.Parton. Mikhail Larionov and The Russian Avant-Garde. London-New York, 1993
- Krusanov, Andrey Vasilyevich. Russian Avant-garde: 1907-1932 (Historical Review). Volume 1: The Fighting Decade [1907-1917]. St. Petersburg, New Literary Review Publishing House, 1996. (Крусанов, Андрей Васильевич. Русский авангард: 1907-1932 (Исторический обзор). Том1: Боевое десятилетие [1907-1917]. Санкт-Петербург, издательство «Новое литературное обозрение», 1996)
Källor
- Freie Universität Berlin (FUB): Beschlagnahmeinventar Entartete Kunst. (emuseum.campus.fu-berlin.de) (tyska)
- Kort presentation av Ruter knekt. (emmamuseum.fi)
Noter
- 1 2 3 4 Archive of Fine Arts, abART person-ID: 17800, läst: 1 april 2021.[källa från Wikidata]
- ↑ Michail Fiodorovich Larionov, RKDartists (på engelska), RKDartists-ID: 48127.[källa från Wikidata]
- ↑ Mikhail Fedorovich Larionov, Benezit Dictionary of Artists (på engelska), Oxford University Press, 2006 och 2011, ISBN 978-0-19-977378-7, Benezit-ID: B00104662.[källa från Wikidata]
- ↑ SNAC, SNAC Ark-ID: w60v8dw3, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- 1 2 3 RKDartists, RKDartists-ID: 48127, läst: 12 december 2025.[källa från Wikidata]
- 1 2 3 4 5 6 7 RKDartists, RKDartists-ID: 48127, läst: 10 december 2025.[källa från Wikidata]
- ↑ Mikhail Fyodorovich Larionov, Encyclopædia Britannica, läst 2020-08-13
- ↑ Se Kort presentation i källor.
- ↑ Marie Cléren. "Natalia Gontcharova et Mikhaïl Larionov, « un nouvel art décoratif »" (1914-1924). Double jeu. Théâtre / Cinéma, No.18, 18 novembre 2021, p. 105–120 (ISSN 1762-0597)
- ↑ Kovtun, Evgeniy Fedorovich. Mikhail Larionov. 1881-1964. St. Petersburg, Aurora Publishing House, 1998. - 175 p. ISBN 5-7300-0668-3 (Ковтун, Евгений Фёдорович. Михаил Ларионов. 1881—1964. Санкт-Петербург, издательство «Аврора», 1998. - 175 c. ISBN 5-7300-0668-3) pp.142-144
- ↑ Kovtun, Evgeniy Fedorovich. Mikhail Larionov. 1881-1964. St. Petersburg, Aurora Publishing House, 1998. - 175 p. ISBN 5-7300-0668-3 (Ковтун, Евгений Фёдорович. Михаил Ларионов. 1881—1964. Санкт-Петербург, издательство «Аврора», 1998. - 175 c. ISBN 5-7300-0668-3) pp.191-192
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Michail Larionov.- Böcker av och om Michail Larionov på svenska bibliotek. (libris.kb.se)
|
