Mireille Mathieu

Mireille Mathieu
	Mireille Mathieu
	Mireille Mathieu, 14 november 2014.
Född	Mireille Mathieu; 22 juli 1946 (80 år); Avignon, Frankrike
Medborgare i	Frankrike
Sysselsättning	Sångerska, skivartist, skådespelerska, underhållare, musiker
Utmärkelser
	Bambipriset (1972); Bambipriset (1973); Officerare av Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden (1984); Goldene Stimmgabel (1986); Bambipriset (1987); Riddare av Hederslegionen (1999); Berliner Bär (2008); Officer av Hederslegionen (2011); Hedersdoktor vid Moskvauniversitetet (2018); Ryska vänskapsorden
Namnteckning
Webbplats	länk
	Redigera Wikidata

Mireille Mathieu ("La demoiselle d'Avignon", 'den unga damen från Avignon'), född 22 juli 1946 i Avignon^[7] i Vaucluse, är en fransk sångerska. Hon har en repertoar på mer än 1 200 sånger på tolv språk,^[7] och hon har gjort inspelningar på bland annat franska, tyska, engelska, italienska, spanska, provensalska, katalanska, japanska, kinesiska, ryska och finska. Hennes sångstil är starkt influerad av Édith Piaf.^[8]

Mathieu var den första västerländska sångerskan som uppträdde offentligt i Kina. Under årens lopp har Mathieu blivit något av ambassadör för fransk sång och sålt över 200^[7] (alternativt mellan 120 och 190^[9]) miljoner skivor. Den 14 november 1983 gav påven Johannes Paulus II henne en privat audiens.

Biografi

Uppväxt

Mireille Mathieu föddes som det första barnet i en syskonskara på fjorton^[7]^[9] barn. Hon växte upp under knappa förhållanden. Hennes far Roger (död 1985) var stenhuggare, hennes mor Marcelle hemmafru.^[7] Fadern skulpterade Albert Camus' grav på cimetière Lourmarin.^[7]

Inledningsvis bodde familjen i ett enkelt hus på Chemin de malpeigné i Avignon. Senare flyttade de in i en större hyreslägenhet, där de "till och med" fick tillgång till ett badrum.^[7]

Tidig karriär

Som 19-åring slog Mathieu igenom den 21 november 1965,^[7] i den TV-sända sångtävlingen Télé Dimanche som sändes över hela Frankrike till minne av Édith Piaf.^[8] Hon vann sångtävlingen, där hon bland annat tolkade Piafs "La Vie en rose",^[9] och lyftes fram till en musikkarriär av promotorn Johnny Stark^[7] (död 1989). Han gav henne skivkontrakt, varpå hennes debutalbum Mon Credo, som såldes i 1,3 miljoner exemplar på fem månader, gavs ut året därpå^[9].

Johnny Stark och Mireille Mathieu, 1971.

Mathieus genombrott förklarades delvis med att hon initialt påminde lite om inspirationskälla Édith Piaf,^[7] som hade gått bort två år tidigare och som fortfarande var mycket sörjd och saknad. Mathieu och hennes manager insåg emellertid faran i att bli känd som en kopia, och inom några år hade Mathieu och hennes manager format en helt egen stil för henne. Rösten har ingen likhet med Piafs; Mathieu sjunger med väldigt stark röst, oftast med ett snabbt vibrato. Hon är mer en utpräglad "grammofonartist" än en live-artist.

Inledningsvis blev Mathieu känd via en cover på Charles Aznavours "Jezebel". Därefter inledde hon ett samarbete med den Marseille-bördige låtskrivaren Paul Mauriat, vars orkester under de kommande decennierna kom att ackompanjera henne. Hon tog sånglektioner hos Jean Lumière och senare hos Janine Reiss.^[7] 1967 framträdde hon första gången på L'Olympia i Paris.^[8]

Jämsides med den gedigna franska repertoaren har Mathieu fått en helt annorlunda, tysk repertoar, sedan hon 1967 inledde en internationell karriär.^[7] Hon fick även framgångar i bland annat Belgien, Nederländerna och USA; i USA syntes hon på TV hos Danny Kaye och Ed Sullivan. Hon har sjungit duetter med så skilda namn som Paul Anka, Julio Iglesias, Patrick MacDuffy, Gene Kelly, Engelbert Humperdinck, Alain Delon och Claude François.^[7]

1980-talet

1981 sjöng Mathieu in "Bravo tu as gagné", en fransk version av Abbas "The Winner Takes It All". Inspelningen gjordes i Stockholm, och i kören återfanns Abba-medlemmarna Anni-Frid Lyngstad, Björn Ulvaeus och Benny Andersson. De två sistnämnda producerade även inspelningen. Mireille Mathieu höll sin första konsert i Sverige^[10] den 17 februari 1982, med ett framträdande på Konserthuset i Stockholm följt av ett framträdande den 19 februari på Scandinavium i Göteborg. 1982 deltog hon även i en inspelning för TV2:s program Nöjesmaskinen^[11] som sändes den 10 december. 1985 medverkade Mathieu vid det fjärde avsnittet av TV2:s program Nöjesmassakern^[12] som sändes den 1 november.

Exempel på succéer i Mireille Mathieus franska repertoar är "La Dernière valse", "Paris en colère", "L'Enfant que je n'ai jamais eu", "Je t'aime avec ma peau" och "Trois milliards de gens sur terre". De största succéerna i Tyskland torde vara "Akropolis adieu", "La Paloma adieu", "Hinter den Kulissen von Paris", "An einem Sonntag in Avignon", "Es geht mir gut merci chérie" och "Die Tage der Liebe" av Franz Schubert.

Senare år

År 2005 firade Mireille Mathieu 40 år som artist, och hon gav i november månad en serie jubileumsföreställningar på L'Olympia i Paris. I samband med det gav hon ut DVD:n Une place dans mon cœur.

Hösten 2025 framträdde Mathieu på fransk scen, i en uppmärksammad konsert i Avignon 60 år efter sin debut.^[9]

Stil och i kulturen

Den franska repertoaren får som helhet betecknas som en modernare gren av chansontraditionen, och sångstilen är tydligt inspirerad av den hos Édith Piaf.^[8] Sångerna är oftast bitterljuva, dramatiska och romantiska, och orkestreringen är pikant effektfull.