Munkparakit

Munkparakit
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningPapegojfåglar
Psittaciformes
FamiljVästpapegojor
Psittacidae
SläkteMyiopsitta
ArtMunkparakit
M. monachus
Vetenskapligt namn
§ Myiopsitta monachus
Auktor(Boddaert, 1783)
Utbredning

Munkparakit[2] (Myiopsitta monachus) är en papegoja som i naturligt tillstånd förekommer i Sydamerika. Den har även etablerats som häckfågel i olika delar av världen med ursprung från förrymda burfåglar.[3]

Utseende

Munkparakiten är en 28–31 centimeter lång papegoja, med klargrön ovansida, ljusgrå panna, strupe och bröst samt ljusgrön buk. Vingarna är blåtonade och den långa spetsiga stjärten är grön, medan näbben är orange.[4]

Ekologi

Fågeln lever i sin naturliga miljö i torra halvöppna låglänta områden, generellt upp till 1000 meter över havet, i galleriskog, savannlandskap, Acacia-snårmarker, palmlundar och fruktträdgårdar. Den skyr inte människans närhet och trivs gärna i stadsparker och skogiga förortsområden. Munkparakiten lever av diverse frön, framför allt palmnötter och från Celtis tala och under häckningssäsong tistlar. Den intar även frukt, bär, lövknoppar, blommor och insekter. Den betraktas som ett allvarligt skadedjur i majs-, solros-, persiko-, päron- och citrusodlingar.[5]

Munkparakiten häckar mellan oktober och februari i kolonier. Den bygger väl synliga kvistbon, ofta innehållande ett antal olika kamrar, gärna placerat på närmaste högsta punkt, som i toppen av träd som eukalyptus, men också kraftledningsstolpar, väderkvarnar och andra människoskapade konstruktioner. Den lägger mellan ett och elva ägg som den ruvar i 24 dagar.[5]

Utbredning och systematik

Underarter

Munkparakit delas in i tre underarter:

Boliviaparakiten (M. luchsi) kategoriserades tidigare som underart till munkparakiten.

Förvildade

Arten förekommer även förvildad i Europa i Belgien, Italien, Kanarieöarna, Spanien (östkusten och Balearerna) och Slovakien.[4] Frilevande populationer finns även i Caymanöarna, Chile, Bahamas, Israel, Puerto Rico och USA.

Förrymda och utsläppta burfåglar har bildat kolonier i olika stadsmiljöer bland annat i Europa och östra USA. Arten är en av tre – vid sidan av storparakit och halsbandsparakit – som bildar större bestånd i Belgiens huvudstad Bryssel.[6]

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, och tros öka i antal.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] IUCN bedömer dock boliviaparakiten separat, även den kategoriserad som livskraftig.[7] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som vanlig eller mycket vanlig.[1]

Galleri

Referenser

  1. 1 2 3 4 Birdlife International 2014 Myiopsitta monachus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ↑ BirdLife Sverige: Taxonomikommittén. 2025. Officiella svenska namn på alla världens fågelarter, version 2025. https://birdlife.se/tk/svenska-namn-pa-varldens-faglar/
  3. ↑ AviList Core Team. 2025. AviList: The Global Avian Checklist, v2025. https://doi.org/10.2173/avilist.v2025
  4. 1 2 Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 425. ISBN 978-91-7424-039-9
  5. 1 2 Collar, N. & Boesman, P. (2017). Monk Parakeet (Myiopsitta monachus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/54677 27 december 2017).
  6. ↑ ”Parakeets in Brussels | Vrije Universiteit Brussel” (på engelska). www.vub.be. https://www.vub.be/en/services-vub-campuses-in-etterbeek-and-jette/living-campus-walk-green-walk-vub-campus/parakeets-in-brussels. Läst 1 april 2024.
  7. ↑ Birdlife International 2021 45427286/95152877 . Från: IUCN 2021. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2021-3. Läst 10 december 2021.

Externa länkar