NGC 4151

NGC 4151
Bild av NGC 4151 från 0,8 m Schulman-teleskopet vid Mount Lemmon SkyCenter
Observationsdata
StjärnbildJakthundarna
Rektascension12t 10m 32,6s[1]
Deklination+39° 24′ 21″[1]
Rödförskjutning0,003262[2]
995 ± 3[1] km/s
Avstånd51,5 ± 1,3 miljoner (15,8 ± 0,4 Mparsec)[3] ljusår
Typ(R')SAB(rs)ab,[1] Sy1[2]
Skenbar storlek6,4 x 5,5 bågminuter[1]
Skenbar magnitud+11,48[1]
NoterbartHar fått smeknamnet ”Saurons öga” bland astronomer.[4]
Fysiska egenskaper
Radieca 27 150 (8,33 kparsec)[1] (uppskattad)
Upptäckt
Upptäcktsår17 mars 1787
UpptäckareWilliam Herschel[5]
Andra beteckningar
UGC 7166, PGC 38739, H 1208+397, RX J1210.5+3924, BAG2012 182.6350+39.4063, 2A 1207+397, IGR J12106+3925, 1RXS J121031.3+392450, CHM2007 HDC 706 J121032.65+3924207, 3A 1208+396, INTREF 475, SDSS J121032.56+392421.1, CHM2007 LDC 867 J121032.65+3924207, AKARI-IRC-V1 J1210321+392418, IRAS S12079+3941, SWIFT J1210.5+3924, HB91 1208+396, AKARI-FIS-V1 J1210324+392428, IRAS S12080+3940, TC 195, KRL2007b 107, B2 1208+39, IRAS Z12080+3940, TXS 1208+396, KVC2005 1, B2.3 1208+39, KPG 324b, TYC 3017-939-1, LB2005 NGC 4151 X1, B3 1208+396, KUG 1208+396A, 2U 1207+39, M98c 120800.8+394111, BPS BS 16920-0025, LEDA 38739, 3U 1207+39, SMM2006b J121032.55+392421.0, BWE 1208+3941, LJHY 30, 4U 1206+39, T76 57A, CASG 1530, 1M 1207+397, UGC 7166, VV2000c J121032.5+392421, 1E 1208.0+3941, 2MASS J12103258+3924210, UZC J121032.5+392421, VV2003c J121032.5+392421, 2E 2603, 2MASX J12103265+3924207, WB 1208+3941, VV2006c J121032.5+392421, 2E 1208.0+3941, MAXI J1210+394, WISE J121032.58+392421.2, VV2010c J121032.5+392421, 1ES 1208+39.6, MCG+07-25-044, WN B1208.0+3941A, VV98c J121032.5+392421, FIRST J121032.5+392420, NVSS J121032+392420, WN B1208.0+3941, WTW94 1208+396, GB6 B1208+3941, PBC J1210.5+3924, 2XMM J121032.5+392421, ZEH2003 RX J1210.5+3924 1, 87GB 120800.7+394100, RBS 1074, XSS J12106+3927, AAVSO 1205+39, 1H 1210+393, RGB J1210.5+3924, Z 1208.0+3941, H 1208+396, 1RXP J121032.4+392418, Z 215-45[6]
Se även: Galaxer, Lista över galaxer

NGC 4151 är en intermediär spiralgalax av typen Seyfertgalax med en svag inre ringstruktur, belägen 15,8 Mparsek (52 miljoner ljusår) från solsystemet[3][7] i stjärnbilden Jakthundarna. Den var en av de sex Seyfertgalaxer som beskrivs i artikeln[8] som definierade termen. Det är en av de galaxer som ligger närmast jorden och som innehåller ett aktivt växande supermassivt svart hål.[9] Det svarta hålet skulle ha en massa i storleksordningen 2,5 miljoner till 30 miljoner solmassor.[10] Det spekulerades i att kärnan kan innehålla ett binärt svart hål, med cirka 40 miljoner respektive cirka 10 miljoner solmassor, som kretsar runt den med en period på 15,8 år.[11] Detta är dock fortfarande (2012) en fråga under aktiv debatt.

Vissa astronomer ger den smeknamnet "Saurons öga" på grund av dess utseende.[4]

NGC 4151 är medlem i en grupp av 9 galaxer[12][13] känd som NGC 4151-gruppen.[14][15] NGC 4151-gruppen är en del av Stora Björnmolnet,[12][16] som är en del av Virgosuperhopen.[14]

Supernova

En supernova har observerats i NGC 4151, SN 2018aoq (Typ II-P, magnitud 15,3).[17][18]

Röntgenkälla

NGC 4151, optiska data (gul), radioobservationer (röd) och röntgenbandet (blå).
NGC 4151, avbildad med Hubbleteleskopet (WFC3).
Optiska och ultravioletta bilder av det svarta hålet i centrum av NGC 4151

Röntgenemission från NGC 4151 observerades tydligt först den 24 december 1970 med röntgenobservationssatelliten Uhuru,[19] även om observationen sträckte sig över en error-box på 0,56 kvadratgrader och det råder en viss oeninghet om huruvida UHURU kanske inte observerade BL Lacertae-objektet 1E 1207.9 +3945, vilket ligger inuti deras error-box – den senare HEAO 1 detekterade en röntgenkälla för NGC 4151 vid 1H 1210+393,[20] vilket sammanföll med kärnans optiska position och utanför Uhurus error-box.[19]

För att förklara röntgenemissionen har två olika möjligheter föreslagits:[21]

  • Strålningen från material som föll på det centrala svarta hålet (som växte mycket snabbare för cirka 25 000 år sedan) var så stark att den skalade bort elektroner från atomerna i gasen i sin väg, och sedan rekombinerades elektronerna med dessa joniserade atomer.
  • Energin som frigörs av material som strömmar in i det svarta hålet i en ackretionsskiva skapade ett kraftigt utflöde av gas från skivans yta, vilket direkt värmde upp gasen i dess väg till röntgenemitterande temperaturer.

Se även

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, NGC 4151, 12 juni 2025.

Noter

  1. 1 2 3 4 5 6 7 ”Results for NGC 4151”. NASA/IPAC Extragalactic Database. http://nedwww.ipac.caltech.edu/. Läst 27 mars 2007.
  2. 1 2 "NGC 4151". SIMBAD. Centre de données astronomiques de Strasbourg. Retrieved 2014-06-06.
  3. 1 2 Yuan, W.; Fausnaugh, M. M.; Hoffmann, S. L.; Macri, L. M.; Peterson, B. M.; Riess, A. G.; Bentz, M. C.; Brown, J. S.; et al. (2020). ”The Cepheid Distance to the Seyfert 1 Galaxy NGC 4151”. The Astrophysical Journal 902 (1): sid. 26. doi:10.3847/1538-4357/abb377. https://arxiv.org/abs/2007.07888.
  4. 1 2 ”NGC 4151: An Active Black Hole in the "Eye of Sauron"”. Chandra X-ray Observatory. Chandra X-ray Center. 10 mars 2011. http://chandra.harvard.edu/photo/2011/n4151/.
  5. ↑ ”Full name of NGC discoverers” (på engelska). NASA/IPAC Extragalactic Database. Arkiverad från originalet den 28 februari 2011. https://web.archive.org/web/20110228034511/http://www.ngcicproject.org/erdmann/NGC_Discoverers_01.txt. Läst 4 september 2014.
  6. ↑ ”Basic data: NGC 4151 – Seyfert 1 Galaxy” (på engelska). SIMBAD. Centre de Données astronomiques de Strasbourg. http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/sim-basic?Ident=NGC+4151&submit=SIMBAD+search. Läst 4 september 2014.
  7. ↑ Sebastian F. Hönig; Darach Watson; Makoto Kishimoto; Jens Hjorth (25 november 2014). ”A dust-parallax distance of 19 megaparsecs to the supermassive black hole in NGC 4151”. W. M. Keck Observatory. https://arxiv.org/abs/1411.7032. Läst 19 juli 2025.
  8. ↑ C. K. Seyfert (1943). ”Nuclear Emission in Spiral Nebulae”. Astrophysical Journal 97: sid. 28–40. doi:10.1086/144488.
  9. ↑ ”NGC 4151: An active black hole in the "Eye of Sauron"”. Astronomy magazine. 11 mars 2011. Arkiverad från originalet den 29 mars 2019. https://web.archive.org/web/20190329112815/http://www.astronomy.com/News-Observing/News/2011/03/NGC. Läst 14 mars 2011.
  10. ↑ Roberts, Caroline A.; Bentz, Misty C.; Vasiliev, Eugene; Valluri, Monica; Onken, Christopher A. (2021). ”The Black Hole Mass of NGC 4151 from Stellar Dynamical Modeling”. The Astrophysical Journal 916 (1): sid. 25. doi:10.3847/1538-4357/ac05b6. https://arxiv.org/abs/2106.02758.
  11. ↑ Bon; Jovanović; Marziani; Shapovalova; Bon; Borka Jovanović; Borka; Sulentic; Popović (2012). ”The First Spectroscopically Resolved Sub-parsec Orbit of a Supermassive Binary Black Hole”. The Astrophysical Journal 759 (2): sid. 118–125. doi:10.1088/0004-637X/759/2/118. https://arxiv.org/abs/1209.4524.
  12. 1 2 Tully, R. Brent (1988). Nearby galaxies catalog (1. publ). Cambridge: Cambridge University Press. ISBN 978-0-521-35299-4
  13. ↑ Kourkchi, Ehsan; Tully, R. Brent (Juli 2017). ”Galaxy Groups Within 3500 km s-1” (på engelska). The Astrophysical Journal 843 (1): sid. 16. doi:10.3847/1538-4357/aa76db. ISSN 0004-637X. https://arxiv.org/abs/1705.08068.
  14. 1 2 Fouque, P.; Gourgoulhon, E.; Chamaraux, P.; Paturel, G. (Maj 1992). ”Groups of galaxies within 80 Mpc. II. The catalogue of groups and group members.” (på engelska). Astronomy and Astrophysics Supplement Series 93: sid. 211–233. ISSN 0365-0138. https://ui.adsabs.harvard.edu/abs/1992A&AS...93..211F/abstract.
  15. ↑ Giuricin, Giuliano; Marinoni, Christian; Ceriani, Lorenzo; Pisani, Armando (November 2000). ”Nearby Optical Galaxies: Selection of the Sample and Identification of Groups” (på engelska). The Astrophysical Journal 543 (1): sid. 178–194. doi:10.1086/317070. ISSN 0004-637X. https://iopscience.iop.org/article/10.1086/317070.
  16. ↑ Karachentsev, I. D.; Nasonova, O. G.; Courtois, H. M. (Mars 2013). ”Anatomy of Ursa Majoris” (på engelska). Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 429 (3): sid. 2264–2273. doi:10.1093/mnras/sts494. ISSN 0035-8711. https://arxiv.org/abs/1211.5975.
  17. ↑ Transient Name Server entry for SN 2018aoq. Retrieved 5 January 2023.
  18. ↑ Tsvetkov, D. Yu.; Pavlyuk, N. N.; Vozyakova, O. V.; Shatsky, N. I.; Tatarnikov, A. M.; Nikiforova, A. A.; Baklanov, P. V.; Blinnikov, S. I.; et al. (2021). ”Type II-P Supernova SN 2018aoq in NGC 4151: Light Curves, Models, and Distance” (på engelska). Astronomy Letters 47 (5): sid. 291–306. doi:10.1134/S1063773721050078. https://doi.org/10.1134/S1063773721050078.
  19. 1 2 Gursky, H; Kellogg, EM; Leong, C; Tananbaum, H; Giacconi, R (Apr 1971). ”Detection of X-Rays from the Seyfert Galaxies NGC 1275 and NGC 4151 by the UHURU Satellite”. Astrophys J 165 (4): sid. L43–8. doi:10.1086/180713.
  20. ↑ Wood, KS; Meekins, JF; Yentis, DJ; Smathers, HW; McNutt, DP; Bleach, RD (December 1984). ”The HEAO A-1 X-ray source catalog”. Astrophys. J. Suppl. Ser. 56 (12): sid. 507–649. doi:10.1086/190992.
  21. ↑ ”The 'Eye of Sauron'”. Chandra X-Ray Observatory. NASA. 10 mars 2011. Arkiverad från originalet den 23 april 2011. https://web.archive.org/web/20110423180644/http://www.nasa.gov/mission_pages/chandra/multimedia/11-029.html. Läst 14 mars 2011.

Externa länkar