Nenzelius

Nenzelius är en svensk släkt med härstamning från Nänsjö i Gudmundrå socken, Ångermanland, vars ort även benämnts Nensjö.

Den tidiga släkten har kallats Nänsjösläkten samt Knapesläkten från Nänsjö av genealogen Håkan Skogsjö, respektive av Adelsvapen-Wiki. Äldste kände stamfader var storbonden och nämndemannen Olof Nilsson, angiven som "en ansenlig man på 1500-talet".^[1][2]

Släktnamnet uppkom genom två släktgrenar. Segericus Nenzelius (1600-1638), kyrkoherde, antog först släktnamnet. Därefter dennes brorson Erik Nentzel (1629-1709, senare adlad Ehrenklo), häradshövding. Därefter Segericii systers sonson Nicolaus Nenzelius (ca. 1678-1743), kyrkoherde. När den sistnämnde var föremål för en prästkrönika, noterade författaren Hans Tunæus (1704-1778) att kyrkoherden, befryndad på mödernet med både Nänsjösläkten och Lochnæus, var född i Nänsjö av bondeföräldrar "men af upstigande samt sidolinier, utgrenad af gammalt hederligit folk, thersammastädes". En son till Nicolaus Nenzelius var Olof Nenzelius (1728–1804), vilken efter studier vid universiteten i Uppsala och Lund kom att vara yrkesverksam vid det senare lärosätet, först som astronomie observator från 1764 och därefter, från 1775, som universitetets räntmästare.^[3]

Från släkten utgick genom Erik Ehrenklo (1629-1709), häradshövding, den adliga ätten Ehrenklo nr. 871, introducerad år 1675. Erik Ehrenklo var gift med Christina (född Preuss, 1635-1675) varefter med Märta (född Stråle af Ekna 1650-1708). Erik Ehrenklo fick i sina bägge äktenskap 16 barn, varav åtta nådde vuxen ålder.^[4]

Magnus Ehrenklo (1766-1691), underlöjtnant, angavs avliden i Amsterdam, Nederländerna. De återstående tre sönerna dog alla i samband med det stora nordiska kriget. Erik Ehrenklo (1684-1702) avled efter sjöslaget på Peipus i rysk fångenskap. Carl Magnus Ehrenklo (1686-1701), kapten, stupade vid Kasaritz, förmodat i samband med slaget vid Rauge. Siste sonen Jonas Ehrenklo (1672-1709), enligt uppgift född med så kallad segerhuva, skadades vid slaget vid Poltava varefter han avled i rysk fångenskap och slöt därmed ätten.^[5][6]