Nikolaj Gerhard

Hans viktigaste samarbetspartners var inledningsvis ledaren för den konstitutionella senaten Leo Mechelin och guvernören i Nylands län Max Alfthan. Samarbetet mellan generalguvernören och senaten löpte mycket väl. Under Gerhards tid förverkligades storstrejkens målsättningar: den gamla rättsordningen återställdes, rysksinnade guvernörer, polismästare och andra ämbetsmän byttes ut, och enkammarlantdagen inledde sitt arbete.^[1]

Gerhard förhöll sig välvilligt till skyddskåren, de röda gardet och Voima­förbundet och var av åsikten att man inte skulle ingripa i fredliga och lokala demonstrationer. Den 30 juli 1906 utbröt ett uppror i Sveaborg som följdes av kravaller i Hagnäs. Till följd av upproret var Gerhard tvungen att gå med på att kalla in soldater. Efter händelserna började man planera en förstärkning av poliskåren. Tack vare Gerhards motstånd försågs poliserna inte med gevär enligt det ursprungliga förslaget utan enbart med pistoler.^[1]

När den nya lantdagsordningen utarbetades stödde Gerhard även kvinnlig rösträtt, med motiveringen att finländska kvinnor uppnått en hög intellektuell utvecklingsnivå och innehade en självständig ställning i samhället. Enligt Gerhard var den viktigaste saken att kejsarens makt inte inskränktes och att man inte uppställde hinder för rikslagstiftningen. Han var av åsikten att Finland var en oskiljaktig del av det ryska kejsardömet. Han förespråkade tanken om att Finland skulle vara ett eget förvaltningsområde under ryska myndigheter, men betonade ändå att den finländska förvaltningens befogenheter skulle vara tydligt begränsade.^[1]

Den mer nationalistiskt sinnade pressen började hösten 1907 angripa Gerhard och utnämningen i november 1907 av Franz Albert Seyn, som två år tidigare avskedats som chef för generalguvernörens kansli, till Gerhards adjoint var ett tydligt tecken på att generalguvernören råkat i onåd. Gerhard anhöll omedelbart om avsked, vilket beviljades och kungjordes i februari 1908.^[1]

Som en följd av oktoberrevolutionen 1917 förlorade Gerhard hela sin förmögenhet. Han inbjöds 1922 att som finska statens gäst bo på Halila sanatorium i Nykyrka, där han levde till sin död 1929.^[1]