Ollonborrar

Ollonborrar
Ollonborre (Melolontha melolontha)
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
UnderstamSexfotingar
Hexapoda
KlassEgentliga insekter
Insecta
OrdningSkalbaggar
Coleoptera
ÖverfamiljScarabaeoidea
FamiljMelolonthidae
UnderfamiljOllonborrar
Melolonthinae
Vetenskapligt namn
§ Melolonthinae
AuktorSamouelle, 1819[1][a]
Hitta fler artiklar om djur med
Djurportalen

Ollonborrar (Melolonthinae) är en underfamilj inom den stora gruppen Scarabaeoidea.[1] Deras larver äter växtrötter varför de är välkända skadedjur som förekommer över hela världen förutom i polarregionerna. Underfamiljen är en talrik grupp med cirka 10 000 beskrivna arter.

Utseende

Ollonborrar är som imago små till ganska stora skalbaggar – de flesta mellan 5-50 millimeter – med en avlång kroppsform. I färgen är de vanligtvis mer eller mindre brunaktiga, ofta med vita fläckar. Huvudet är mer eller mindre fyrkantigt med en fint kantad framkant, antennerna slutar i långa blad, som kallas lameller, vilka är särskilt framträdande hos hanarna. Pronotum är relativt platt, utan märkbara utväxter. De flesta arter har välutvecklade flygvingar och långa täckvingar som täcker dessa, men ofta inte de yttersta lederna på bakkroppen. Undersidan är ofta helt eller delvis täckt av långa hår. Benen är ganska starka, och smalbenen (tibia) har ett antal taggar på utsidan. Larverna är C-formade (skarabéformade), vanligtvis med tunn och delvis genomskinlig hud. De har starka käkar och korta ben.

Ekologi

Larverna lever ofta i två år och livnär sig på rötterna från många olika växter. Äggen läggs i flera omgångar i jorden. För de arter som lever i kalla klimat övervintrar larverna genom att gräva ner sig i jorden under frostlagret. Följande vår kommer de ut och fortsätter att äta eller kläcks till fullvuxna skalbaggar.

De fullt utvecklade skalbaggarna är oftast skymnings- eller nattaktiva och kommer ofta fram i ljuset. De är växtätare, många äter löv, men det finns också några som livnär sig av pollen.

Skadedjur

Flera arter av skalbaggar kan orsaka betydande skador genom att deras larver äter växtrötter. I Nordeuropa är gräsmattor och trädgårdar särskilt känsliga. En ytterligare skada görs av fåglar, som gräver för att komma åt larverna. Grävlingar är också förtjusta i larverna och kommer på natten för att äta dem. Vissa arter av ollonborrar kan göra viss skada som imago, särskilt på prydnadsväxter, men de är vanligtvis inte så många att skadan blir betydande.

Systematik

Lista med tribus

  • Ablaberini
  • Automoliini
  • Chasmatopterini
  • Colymbomorphini
  • Comophorinini
  • †Cretomelolonthini
  • Diphucephalini
  • Diphycerini
  • Diplotaxini
  • Euchirini
  • Heteronychini
  • Hopliini
  • Lichniini
  • Liparetrini
  • Macrodactylini
  • Maechidiini
  • Melolonthini
  • Oncerini
  • Pachydemini
  • Pachypodini
  • Pachytrichini
  • Phyllotocidiini
  • Podolasiini
  • Scitalini
  • Sericini
  • Sericoidini
  • Stethaspini
  • Systellopini
  • Tanyproctini

Incertae sedis (släkten):

Släktträd

Sericini och Hopliini kategoriceras ofta som en egen underfamilj.

  • Familjen bladhorningar (Scarabaeidae) Latreille, 1806
    • Underfamiljen ollonborrar (Melolonthinae) (sensu lato) Samouelle, 1819
      • Pachycnemini-gruppen
        • Stammen Anisonychini
        • Stammen Pachycnemini
      • Hopliini-gruppen
        • Stammen Heterochelini
        • Stammen Hopliini
        • Stammen Madahopliini - cirka 230 arter på Madagaskar
        • Stammen Scelophysini
    • Underfamiljen Sericinae Kirby, 1837 - cairka 4400 arter
      • Liparetrini-gruppen
        • Stammen Athliini
        • Stammen Comophorinini
        • Stammen Heteronychini
        • Stammen Liparetrini
        • Stammen Maechidiini
        • Stammen Phyllotocidiini
        • Stammen Scitalini
      • Oncerini-gruppen
        • Stammen Oncerini
      • Pachrodemini-gruppen
        • Stammen Pachrodemini
      • Sericini-gruppen
        • Stammen Ablaberini
        • Stammen Sericini
      • Sericoidini-gruppen
        • Stammen Sericoidini
      • Systellopini-gruppen
        • Stammen Automoliini
        • Stammen Systellopini
        • Stammen Colymbomorphini
    • Underfamiljen Chasmatopterinae
      • Stammen Chasmatopterini
      • Stammen Lichniini
      • Stammen Podolasiini
    • Underfamiljen ollonborrar (Melolonthinae) (i snävare mening) - något över 4000 arter
      • Stammen Cretomelolonthini Nikolajev, 1998 - fossil
        • Släkte Cretomelolontha Nikolajev, 1998
      • Stammen Diplotaxini
      • Stammen Enariini
      • Stammen Heptophyllini
      • Stammen Leucopholini
      • Stammen Melolonthini
      • Stammen Pegylini
      • Stammen Rhizotrogini
        • Släkte Amphimallon Berthold, 1827 – 42 arter i Europa
      • Stammen Schizonychini
      • Fossila släkten med oklar placering:
        • Släkte Eophyllocerus Haupt, 1950
        • Släkte (?) Melolonthites Heer, 1847
    • Underfamiljen Macrodactylinae - cirka 1200 arter
      • Stammen Ceraspini
      • Stammen Clavipalpini
      • Stammen Dichelonychini
      • Stammen Dicraniini
      • Stammen Diphycerini
      • Stammen Isonychini
      • Stammen Liogenini
      • Stammen Macrodactylini
    • Underfamiljen Pachydeminae - cirka 560 arter
      • Stammen Aegosthetini
      • Stammen Pachydemini
    • Underfamiljen Diphucephalinae
      • Stammen Diphucephalini
    • Underfamiljen Pachytrichinae
      • Stammen Pachytrichini
    • Underfamiljen Euchirinae - ofta behandlad som den egna familjen Euchiridae
      • Stammen Pachypodini
      • Stammen Tanyproctini

kommentarer

  1. ↑ Det råder oklarheter över vem som beskrev underfamiljen först. Utöver Samoulle, uppges även Leach, 1819[2] och Macleay, 1819.

Referenser

Texten bygger på en översättning av norska wikipedias artikel Oldenborrer, läst 2025-11-07

Noter

Webbkällor