Orielnoetikerna

Orielnoetikerna är en term som nu används för en grupp tidiga 1800-talslärare vid Oxfords universitet som är nära knutna till Oriel College. John Tulloch skrev 1885 om dem som den "tidiga Orielskolan" av teologer, i kontrast till traktarianerna, som också var starkt baserade vid Oriel.[1]

Noetikerna var måttliga fritänkare och reformatorer inom Engelska kyrkan. När det gäller anglikanska religiösa partier var noetikerna högkyrkliga motståndare till evangelikalismen, men höll också fast vid en rationalism från föregående århundrade.[2] De förespråkade en "nationell religion" eller folkkyrka,[3] och stod enligt egen mening för ortodoxi snarare än liberalism.[4] Politiskt var de associerade med Whigs och påverkade framstående statsmän som Lord John Russell, Viscount Morpeth och Thomas Spring Rice.[5]

Unikt var att noetikerna kombinerade naturlig teologi med politisk ekonomi. Deras tillvägagångssätt hade något gemensamt med Thomas Chalmers, och hade stort stöd vid den tiden utanför college i Oxford och mer bredare.[6]

Noetikerna vid Oriel

Oriel College hade i början av 1800-talet en policy att rekrytera Fellows på meriter, utan hänsyn till både härkomst och examinationsklasser i jakten på intellektuell kaliber.[7] Skolan var också återhållsam jämfört med de andra, och "Oriel-tekannan" blev en symbolisk förebild.[8]

Framstående noetiker som var direkt associerade med Oriel inkluderade de efterföljande rektorerna John Eveleigh och Edward Copleston. Andra som var Fellows vid högskolan under en period var Thomas Arnold, Joseph Blanco White, Renn Hampden, Edward Hawkins och Richard Whately Baden Powell var doktorand vid Oriel.[9] John Davison uteslöts från gruppen Noetics när William Tuckwell skrev om dem i början av 1900-talet, men uppräknas av Richarad Brent i Oxford Dictionary of National Biography.[10]

Relationen till högkyrkliga män

Edinburgh Review kallade Oriel under Copleston för "skolan för spekulativ filosofi i England".[11] Copleston sågs av Edward William Grinfield 1821 som en underminering av den ortodoxa anglikanismen i Joseph Butlers naturteologi. Han såg till att bemöta denna anklagelse; och i British Critic framställdes Grinfield som överimponerad av Oriels rykte. Baden Powell förblev nära sina högkyrkoliga rötter, en allierad till Hackney Phalanx.[12][13]

John Henry Overton hävdade att Copleston var sin egen man, inte knuten till någon kyrklig grupp; och att hans avsked från Oxford som biskop 1827 minskade hans inflytande.[14] En splittring i åsikter utvecklades inför Roman Catholic Relief Act 1829, vilket lämnade Orielgruppen och den hängivna Hackney Phalanx på varsin sida i frågan, där Baden Powell ställde sig på de reformvänliga åsikterna hos andra i college.

Relationen till traktarianerna

Framväxten av "Oxfordrörelsen" blev mycket splittrande inom Oriel College, där John Keble, John Henry Newman and Hurrell Froude hade framstående positioner. Efterträdaren till Copleston som prorektor var Hawkins. År 1833 splittrades enigheten inom de fyra fellows som motsatte sig de begynnande traktarianska åtgärderna, medan fler i stort sett stödde.[15] Hawkins var en tidig influens för Newman, men hans val blockerade interna förändringar i högskoleundervisningen 1831, som Newman, Froude och Robert Wilberforce önskade skulle ha mer pastoral prägel. Den andra handledaren vid den tiden, Joseph Dornford, stödde Hawkins.[16]

Politisk ekonomi

Noetikerna stod för en viss grad av läroplansreform vid universitetet i form av valfria kurser. Som en del av denna satsning introducerade Copleston och Whately 1831 en kurs i politisk ekonomi, behandlad i naturlig teologis kontext. Den hämtade inspiration från Whatelys Elements of Logic, som hade ett appendix om politisk ekonomi av Nassau Senior.[17] Whately var Drummondprofessor i politisk ekonomi ett år efter Senior, men lämnade Oxford 1831.

Socialpolicy

Det har hävdats att sammansättningen av 1832 Royal Commission into the Operation of the Poor Laws var starkt vinklad till noetikernas anhängare. Bland de reformatorer som nämns som allierade med noetikerna och deras åsikter finns William Sturges Bourne, Walter Coulson och Henry Gawler. Edwin Chadwick, en biträdande kommissionär, hade bidragit till London Review som grundades som ett språkrör för noetikerna.[18]

Se även

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Oriel Noetics, 7 juni 2025.
  1. ↑ Stuart G. Hall (26 February 2009). Jesus Christ Today: Studies of Christology in Various Contexts. Proceedings of the Académie Internationale des Sciences Religieuses, Oxford 25–29 August 2006 and Princeton 25–30 August 2007. Walter de Gruyter. sid. 142 notes. ISBN 978-3-11-021277-8. https://books.google.com/books?id=Ub3LGmWVDfUC&pg=PA142. Läst 12 december 2012
  2. ↑ Michael George Brock; Mark Charles Curthoys (1997). 19th Century Oxford. Oxford University Press. sid. 73. ISBN 978-0-19-951016-0. https://books.google.com/books?id=3bDAWHbXgi4C&pg=PA71. Läst 11 december 2012
  3. ↑ Arthur Burns; Joanna Innes (13 November 2003). Rethinking the Age of Reform: Britain 1780-1850. Cambridge University Press. sid. 40. ISBN 978-0-521-82394-4. https://books.google.com/books?id=eTmVgdHczd0C&pg=PA40. Läst 11 december 2012
  4. ↑ John Walsh; Colin Haydon; Stephen Taylor (7 October 1993). The Church of England c.1689-c.1833: From Toleration to Tractarianism. Cambridge University Press. sid. 41. ISBN 978-0-521-41732-7. https://books.google.com/books?id=vYNlzfthufUC&pg=PA41. Läst 11 december 2012
  5. ↑ Curthoys, Mark C. (1997). Nineteenth-century Oxford, Part 1. Clarendon Press. sid. 74
  6. ↑ Peter Mandler, Tories and Paupers: Christian Political Economy and the Making of the New Poor Law, The Historical Journal, Vol. 33, No. 1, Mar., 1990, Cambridge University Press, p. 86 note 20; Stable URL: https://www.jstor.org/stable/2639392.
  7. ↑ Nigel F. B. Allington; Noel W. Thompson (25 October 2010). English, Irish and Subversives Among the Dismal Scientists. Emerald Group Publishing. sid. 202. ISBN 978-0-85724-061-3. https://books.google.com/books?id=4fjwxnH8VPcC&pg=PA202. Läst 13 december 2012
  8. ↑ Ursula Aylmer; Carolyn McCrum (1995). Oxford Food: An Anthology. Ashmolean Museum. sid. 148. ISBN 978-1-85444-058-7. https://books.google.com/books?id=qBjLU0KrL6wC&pg=PA148. Läst 13 december 2012
  9. ↑ Terence Copley (23 April 2002). Black Tom: Arnold of Rugby: The Myth and the Man. Continuum International Publishing Group. sid. 187–8. ISBN 978-0-8264-6705-8. https://books.google.com/books?id=87NYJ6CIi6wC&pg=PA187. Läst 11 december 2012
  10. ↑ Tod E. Jones (1 July 2003). The Broad Church: A Biography of a Movement. Lexington Books. sid. 56. ISBN 978-0-7391-0611-2. https://books.google.com/books?id=D9vkV5uKUrkC&pg=PA56. Läst 11 december 2012
  11. ↑ Maurice Cross (1835). Selections from the Edinburgh review: comprising the best articles in that journal, from its commencement to the present time. With a preliminary dissertation, and explanatory notes. Baudry's European Library. sid. 301 note. https://archive.org/details/selectionsfrome00crosgoog. Läst 11 december 2012 This was in a review of a supplement by Dugald Stewart to the Encyclopædia Britannica.
  12. ↑ Pietro Corsi (26 May 1988). Science and Religion: Baden Powell and the Anglican Debate, 1800-1860. Cambridge University Press. sid. 77–8. ISBN 978-0-521-24245-5. https://books.google.com/books?id=VJHB3j_VCUQC&pg=PA77. Läst 11 december 2012
  13. ↑ The British Critic. F. and C. Rivington. 1822. sid. 1–20. https://books.google.com/books?id=nt7QAAAAMAAJ&pg=RA1-PA20. Läst 11 december 2012
  14. ↑ John Henry Overton, The English Church in the Nineteenth Century, 1800-1833 (1893), p. 117;archive.org.
  15. ↑ C. Brad Faught (1 January 2004). The Oxford Movement: A Thematic History of the Tractarians and Their Times. Penn State Press. sid. 85. ISBN 978-0-271-02394-6. https://books.google.com/books?id=ActQ_CZvk-EC&pg=PA85. Läst 12 december 2012
  16. ↑ Brian Martin (30 January 2001). John Henry Newman: His Life and Work. Continuum International Publishing Group. sid. 43. ISBN 978-0-8264-4993-1. https://books.google.com/books?id=IZKW51HSqOUC&pg=PA43. Läst 13 december 2012
  17. ↑ James Gasser (30 September 2000). A Boole Anthology: Recent and Classical Studies in the Logic of George Boole. Springer. sid. 145. ISBN 978-0-7923-6380-4. https://books.google.com/books?id=A2Q5Yghl000C&pg=PA145. Läst 11 december 2012
  18. ↑ John Offer (2006). An Intellectual History of British Social Policy: Idealism Versus Non-Idealism. The Policy Press. sid. 14. ISBN 978-1-86134-531-8. https://books.google.com/books?id=LCsjEw_U8-EC&pg=PA14. Läst 11 december 2012
Denna artikel är utgiven av Wikipedia. Texten är tillgänglig under Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0 om inget annat anges. Ytterligare villkor kan gälla för mediefilerna.