Paul Steinhardt

Paul Steinhardt
Paul Steinhardt, 30 juli 2015.
Född25 december 1952 (73 år)
Washington[1], USA
Medborgare iUSA
Utbildad vidHarvard University
Coral Gables Senior High School
SysselsättningFysiker, universitetslärare, fackboksförfattare
ArbetsgivarePrinceton University
University of Pennsylvania
Utmärkelser
Dirac-medaljen (ICTP) (2002)[2]
Clarivate Citation Laureates (2006)[3]
Oliver E. Buckley Condensed Matter Prize (2010)[4]
John Scott-medaljen (2012)[5]
Medlem av American Physical Society
Guggenheimstipendiet[6]
Webbplatslänk
Redigera Wikidata

Paul J. Steinhardt, född 25 december 1952, är en amerikansk teoretisk fysiker med inriktning på kosmologi och den kondenserade materiens fysik. Han är innehavare av Albert Einstein-professuren i vetenskap vid Princeton University i USA, där han är lärare vid både institutionerna för fysik och astrofysik.[7]

Steinhardt är mest känd för sin utveckling av nya teorier om universums ursprung, utveckling och framtid. Han har också uppmärksammats för sin utforskning av en ny form av materia, känd som kvasikristaller, vilka man trodde existerade endast som konstgjorda material tills han var med och upptäckte den första kända naturliga kvasikristallen i ett museiföremål.[8] Han ledde därefter en separat grupp som följde upp den upptäckten med flera exempel på naturliga kvasikristaller som återfunnits i vildmarken på Kamtjatkahalvön i östra Ryssland. Flera år senare rapporterade han och hans medarbetare den oavsiktliga syntesen av en tidigare okänd typ av kvasikristall i resterna av den första atombombssprängningen den 16 juli 1945 i Alamogordo i New Mexico.[9]

Han har skrivit två böcker om dessa ämnen. Endless Universe: Beyond the Big Bang (2007), medförfattare till Neil Turok, beskriver de tidiga svårigheterna med att utmana den allmänt accepterade Big bang-teorin och den efterföljande utvecklingen av de studsande eller cykliska teorierna om universum, vilka 2007 utforskades och testades.[10] The Second Kind of Impossible: The Extraordinary Quest for a New Form of Matter (2019) återberättar historien om kvasikristaller från hans uppfinning av konceptet med sin dåvarande student Dov Levine, till hans expedition till fjärran östra Ryssland för att återfinna meteoritfragment som innehåller naturliga kvasikristallkorn som bildades för miljarder år sedan.[11]

Biografi

Paul Steinhardt är son till Helen och Charles Steinhardt och är den näst äldsta av fyra barn. Han växte upp i Miami i Florida, där han gick på Coral Gables Senior High School samtidigt som han studerade vid ett lokalt universitet. Steinhardt klarade snabbt sin akademiska kandidatexamen i fysik vid California Institute of Technology 1974, fullföljde till PhD vid Harvard University 1978, där hans handledare var Sidney Coleman.[12] Han var Junior Fellow i Harvard Society of Fellows från 1978 till 1981 och steg från junior fakultet till Mary Amanda Wood Professor vid University of Pennsylvania mellan 1981 och 1998, under vilken tid han upprätthöll en långvarig koppling till Thomas J. Watson Research Center. Han har varit medlem i fakulteten vid Princeton University sedan hösten 1998 och var med och grundade Princeton Center for Theoretical Science och tjänstgjorde som dess chef från 2007 till 2019.[13]

Arbete

Inflationskosmologi

I början av 1980-talet var Steinhardt medförfattare till banbrytande artiklar som hjälpte till att lägga grunden för inflationskosmologi.

Steinhardt vid University of Pennsylvania

Långsam inflation och generering av frön för galaxer: År 1982 konstruerade Steinhardt och Andreas Albrecht (och, oberoende av de andra, Andrei Linde) de första modellerna [14] för inflation som kunde påskynda universums expansion tillräckligt för att förklara universums observerade jämnhet och planhet och sedan "graciöst övergå" till den mer blygsamma expansion som observeras idag.[15] Albrecht-Steinhardt-artikeln var den första som noterade effekten av Hubbles friktion för att upprätthålla inflation under en tillräckligt lång period ("långsam"-effekten), vilket satte prototypen för de flesta efterföljande inflationsmodellerna.

Hubbles friktion spelade en avgörande roll i James Bardeen, Steinhardt och Michael S. Turners[16] artikel från 1983. De var de första att introducera en tillförlitlig, relativistiskt mätbar invariant metod för att beräkna hur kvantfluktuationer under inflation naturligt kan generera ett nästan skalinvariant spektrum av densitetsfluktuationer med en liten lutning. Egenskaper som senare visades genom observationer av den kosmiska mikrovågsbakgrunden vara kännetecken för vårt universum. Densitetsfluktuationerna är frön kring vilka galaxer så småningom bildas. Samtidiga beräkningar av flera andra grupper kom fram till liknande slutsatser med mindre rigorösa metoder.

Evig inflation och multiversum: År 1982 presenterade Steinhardt det första exemplet på evig inflation.[17] Oändlig inflation visade sig så småningom vara ett generiskt drag hos inflationsmodeller som leder till ett multiversum, uppdelningen av rymden i en oändlig mängd fläckar som spänner över ett oändligt spektrum av utfall istället för det enda släta och platta universum, som man ursprungligen hoppades på när man först föreslog det.

Även om vissa kosmologer senare skulle komma att omfamna multiversumet, uttryckte Steinhardt konsekvent sin oro över att det fullständigt förstör den prediktiva kraften hos den teori han var med och skapade. Eftersom inflationsteorin leder till ett multiversum som tillåter alla möjliga utfall, menade Steinhardt, måste vi dra slutsatsen att inflationsteorin faktiskt inte förutsäger någonting.[18][19][20]

Gravitationsvågors avtryck på den kosmiska mikrovågsbakgrunden: År 1993 utförde Robert Crittenden, Rick Davis, JR Bond, G. Efstathiou och Steinhardt de första beräkningarna av det fullständiga avtrycket av gravitationsvågor på B-mods temperaturkartor och på polariseringen av mikrovågsbakgrundsstrålningen.[21][22]

Trots hans kritik av idén erkändes Steinhardts stora bidrag till inflationsteorin 2002 när han delade Diracpriset med Alan Guth från MIT och Andrei Linde från Stanford.[23]

Problemet med osannolikhet: År 2013 lade Anna Ijjas, Abraham Loeb och Steinhardt till kritiken i ett par flitigt diskuterade artiklar att inflationsmodellen var mycket mindre benägen att förklara vårt universum än man tidigare trott.[24][25]

Enligt deras analys av resultaten från Planck-satelliten 2013 är chansen att få ett universum som matchar observationerna efter en period av inflation mindre än en i en googolplex.[26] Steinhardt och hans team kallade resultatet för "osannolikhetsproblemet". De två artiklarna visade också att Planck-satellitdata uteslöt det som historiskt sett accepterats som de enklaste inflationsmodellerna och att de återstående inflationsmodellerna kräver fler parametrar, mer finjustering av dessa parametrar och mer osannolika initialvillkor.[24][25]

År 2015 bekräftades och förstärktes olikhetsproblemet av en efterföljande omgång mätningar som rapporterades av Planck-satellitteamet.

Oförenlighet med sträng-träskmarksförmodningarna: År 2018 hävdade Steinhardt, i samarbete med Prateek Agrawal, George Obieds och Cumrun Vafa, att inflation också kan vara oförenlig med strängteori eftersom inflationsmodeller i allmänhet bryter mot begränsningar (ibland kallade "träskmarksförmodningar") för vad som krävs för att en modell ska vara förenlig med kvantgravitationen.[27]

Studsande och cyklisk kosmologi

Motiverad av vad han betraktade som inflationsteorins misslyckanden, inklusive men inte begränsat till multiversumet, blev Steinhardt en ledande utvecklare av en ny klass av kosmologiska modeller som ersätter den så kallade Big bang med en studs och inflation med en period av långsam kontraktion som föregår studsen. Den hypotetiska idén att universum började med en smäll bygger på extrapolering bakåt i tiden, under antagandet att Einsteins allmänna relativitetsteoretiska ekvationer förblir giltiga vid energier och temperaturer som är långt högre än vad som någonsin testats.

Teoretiker är i allmänhet överens om att om det hade funnits en Big bang, så borde kvantfysikeffekter ha skapat stora fluktuationer i rumtiden i de följande ögonblicken. Dessa fluktuationer skulle ha orsakat att rumtiden kröktes och förvrängdes och att energifördelningen blev mycket ojämn, vilket allt är oförenligt med vad experimentalister observerar när de studerar det tidiga universum. Universum observeras i själva verket vara homogent.[28] Inflation uppfanns ursprungligen för att förklara den jämnhet som observeras i universum. Men det är oklart hur man övergår från de mycket ojämna förhållanden som skapades efter en Big bang till ett inflatoriskt universum, och även om en lösning skulle kunna hittas resulterar inflationsteorin i slutändan i ett multiversum snarare än ett slätt universum.[20]

Det nya tillvägagångssättet tar bort Big bang helt och hållet och föreställer sig istället en smidig övergång från en tidigare period av långsam kontraktion till den nuvarande expansionsperioden. Om kontraktionen är långsam, jämnar den ut hela universum, och till skillnad från inflation finns det inget multiversum. Genom att undvika det ökända kosmiska singularitetsproblemet som är förknippat med en Big bang, undviker en studs kvantgravitationseffekter som producerar ett ojämnt universum. En naturlig förlängning av dessa idéer är ett aldrig-begynnande och aldrig-slutande cykliskt universum där epoker av studs, expansion och kontraktion upprepas med regelbundna intervall.

I en avgörande föreläsning 2021 förklarade Steinhardt varför det är dags att överge Big bang-teorin och ersätta smällen med en "studs" – en smidig övergång från kontraktion till ett tätt, varmt universum som fortsätter att expandera och svalna.[29]

Historisk utveckling

Tidiga modeller med stor genomslagskraft: År 2001 presenterade Steinhardt de första exemplen på dessa studsande och cykliska modeller, kallade "ekpyrotiska", i artiklar tillsammans med Justin Khoury, Burt A. Ovrut och Neil Turok.[30]

Dessa modeller baserades på den spekulativa uppfattningen som föreslagits av strängteorin att universum har extradimensioner begränsade av "braner" (där "bran" härstammar från "membran", ett grundläggande objekt i strängteorin). Den eldiga kollisionen och återhämtning av dessa braner är jämförbar med ett stort krasch, en våldsam händelse som skulle vara känsligt beroende av starka kvantgravitationseffekter som ännu inte är etablerade och kan skapa enorm krökning och förvrängning av rumtiden.

I princip kan kollisionerna upprepas med regelbundna intervall vilket resulterar i ett cykliskt universum.[20] År 2002 införlivade Steinhardt och Turok den ekpyrotiska idén i en tidig version av en cyklisk teori om universum.[31]

Förbättrade modeller med långsam kontraktion och en mjuk studs: Nyare versioner av studsande kosmologi utvecklad av Anna Ijjas och Steinhardt introducerar element som förenklar och åtgärdar problem med det tidigare ekpyrotiska förslaget. De kräver inte extra dimensioner eller braner eller strängteori;, utan vanliga fält med potentiell energi som utvecklas i rumtiden, liknande inflationsmodeller, kan användas.[32]

Istället för en våldsam ekpyros (kollisionen mellan två braner) sker utjämningen och tillplattandet av rumtiden genom "långsam kontraktion", en period där rymden kontraherar väldigt lite medan Hubbles radie kontraherar mycket. När studsen nås är universum "superutjämnat".[33] b Studsningen är en mjuk övergång som kan beräknas fullt ut och bibehåller jämnheten eftersom det är en kontinuerlig process som sker långt innan kvantgravitationens effekter blir starka. Det finns inget kosmiskt singularitetsproblem, till skillnad från teorier baserade på Big bang.

Universell utjämning och ultralokalitet: För att testa dessa idéer anpassade Anna Ijjas verktygen inom den numeriska allmänna relativitetsteorin, ursprungligen uppfunna för att simulera sammanslagningen av svarta hål och utsläppet av gravitationsvågor, till kosmologin. Tillsammans med Steinhardt et al. användes de nya verktygen för att studera effektiviteten av långsam kontraktion.[33][34][35]

Studien visar att långsam kontraktion är en superutjämnande kosmologisk fas som homogeniserar, isotropiserar och plattar ut universum både klassiskt och kvantmekaniskt och kan göra detta mycket mer robust och snabbare än vad som hade insetts i tidigare studier.

Med utgångspunkt i ett vilt ojämnt och kurvigt startförhållande verifierade studierna att långsam kontraktion utjämnar praktiskt taget hela rumtiden på grund av en effekt av den allmänna relativitetsteorin som kallas ultralokalitet.[36] Den ultralokala effekten är specifik för ett kontraherande universum, och det finns ingen motsvarighet i ett expanderande universum, inklusive i fallet med inflation. Den resulterande utjämningskraften är en oöverträffad fördel med långsam kontraktion.

Cyklisk version av studsande kosmologi: I den cykliska versionen av dessa modeller kramas aldrig rymden. Snarare växer den nödvändigtvis med en konstant faktor totalt sett från studs till studs vart 100:e miljard år eller så. Efter varje studs omvandlas gravitationsenergi till materia och strålning som driver nästa cykel. För en observatör verkar evolutionen vara cyklisk eftersom temperaturen, densiteten, antalet stjärnor och galaxer etc. i genomsnitt är desamma från en cykel till nästa och observatören kan inte se tillräckligt långt för att veta att det finns en ständigt ökande mängd rymd, materieenergi utanför horisonten. Det faktum att universum expanderar totalt sett från cykel till cykel innebär att entropin som producerats i tidigare cykler (genom bildandet av stjärnor och andra entropiproducerande processer) alltmer späds ut allt eftersom cyklerna fortskrider och därför inte har någon fysisk effekt på kosmisk evolution.[32] Denna tillväxt från cykel till cykel och den därmed sammanhängande entropinutspädningen är egenskaper som skiljer dessa nya cykliska modeller från versioner som diskuterades på 1920-talet av Friedmann och Tolman, och förklarar hur den nya cykliska modellen undviker "entropiproblemet" som drabbade tidigare versioner.

Teoretiska fördelar med den nya cykliska modellen

De nya cykliska modellerna har två viktiga fördelar jämfört med inflationsmodeller. För det första, eftersom de inte inkluderar inflation, producerar de inte ett multiversum. Till skillnad från inflation producerar cykliska modeller därför ett enda universum som överallt har samma förutspådda egenskaper som är föremål för empiriska tester. För det andra förklarar cykliska modeller varför det måste finnas mörk energi. Enligt dessa modeller startar den accelererade expansionen orsakad av mörk energi utjämningsprocessen, sönderfallet av mörk energi till andra former av energi startar en period av långsam kontraktion, och den långsamma kontraktionen är det som motivet till att utjämna och platta till universum.[32]

Teoretiska förutsägelser av den nya cykliska modellen

En förutsägelse av de cykliska modellerna är att, till skillnad från inflation, genereras inga observerbara gravitationsvågor under utjämnings- och utplattningsprocessen. Simons-observatoriet som byggs i Atacamaöknen i Chile kommer att testa denna förutsägelse. Istället är förutsägelsen av de cykliska modellerna att den enda källan till gravitationsvågor på kosmiska våglängdsskalor är så kallade "sekundära gravitationsvågor" som produceras långt efter studsningen. Deras amplituder är alldeles för svaga för att kunna hittas i strömdetektorer men är i slutändan detekterbara. En andra förutsägelse är att strömaccelerationens expansion så småningom måste upphöra och vakuumet så småningom måste avta för att initiera nästa cykel.[32] (Andra förutsägelser beror på de specifika fält (eller braner) som orsakar kontraktionen.)

Observationsstöd för den nya cykliska modellen

Den cykliska modellen kan naturligtvis förklara varför den kosmologiska konstanten är exponentiellt liten och positiv, jämfört med det enorma värde som förväntas av kvantgravitationsteorier.[37] Den kosmologiska konstanten kan börja stort, som förväntat, men kan sedan långsamt avta under loppet av många cykler till det låga värde som observeras idag.

Upptäckten av Higgsfältet vid Large Hadron Collider (LHC) kan ge ytterligare stöd för den cykliska modellen.[38] Bevis från LHC tyder på att det nuvarande vakuumet kan avta i framtiden, enligt beräkningar gjorda av Steinhardt, Turok och Itzhak Bars. Avklingningen av det nuvarande vakuumet krävs av den cykliska modellen för att avsluta den nuvarande fasen av expansion, kontraktion, studs och påbörja en ny era av expansion. Higgs ger en möjlig mekanism för avklingning som kan testas. Higgsfältet är en gångbar kandidat för det fält som driver cyklerna av expansion och kontraktion, och detta kan i slutändan vara testbart.

Mörk energi och mörk materia

Steinhardt har lämnat betydande bidrag till forskningen om universums "mörka sida": mörk energi, problemet med den kosmologiska konstanten och mörk materia.

Första bevisen på kosmisk acceleration: År 1995 använde Steinhardt och Jeremiah Ostriker en konkordans av kosmologiska observationer för att visa att det måste finnas en mörk energikomponent som inte är noll idag, mer än 65 procent av den totala energitätheten, tillräcklig för att få universums expansion att accelerera.[39] Detta verifierades tre år senare genom supernovaobservationer 1998.[40][41][42]

Kvintessens: I samarbete med kollegor introducerade han därefter konceptet kvintessens, en form av mörk energi som varierar med tiden.[43] Det framställdes först av Steinhardts team som ett alternativ till den kosmologiska konstanten, som (per definition) är konstant och statisk, kvintessens är dynamisk. Dess energitäthet och tryck utvecklas över tid. Artikeln från 2018 om träskmarksförmodningar med Agrawal, Obieds och Vafa[27] pekar på kvintessens som det enda alternativet för mörk energi inom strängteori och konsekvent kvantgravitation.

Självinteragerande mörk materia: År 2000 introducerade David Spergel och Steinhardt först konceptet med starkt självinteragerande mörk materia (SIDM) för att förklara olika avvikelser i vanliga kalla mörka modeller baserat på antagandet att mörk materia består av svagt interagerande massiva partiklar (även kallade "WIMP").[44]

År 2014 föreslog Steinhardt, Spergel och Jason Pollack att en liten andel mörk materia skulle kunna ha ultrastarka självinteraktioner, vilket skulle få partiklarna att snabbt koalescera och kollapsa till frön för tidiga supermassiva svarta hål.[45]

Kvasikristaller

Utveckling av teorin: År 1983 introducerade Steinhardt och hans dåvarande student Dov Levine först det teoretiska konceptet kvasikristaller i en patentansökan.[11] Den fullständiga teorin publicerades året därpå i en artikel med titeln "Quasicrystals: A New Class of Ordered Structures".[46] Teorin föreslog existensen av en ny fas av fast materia analog med Penrose-kakelstrukturer med rotationssymmetrier som tidigare ansetts vara omöjliga för fasta ämnen. Steinhardt och Levine kallade den nya materiefasen för en "kvasikristall". Den aldrig tidigare skådade atomstrukturen hade kvasiperiodisk atomordning, snarare än den periodiska ordning som kännetecknar konventionella kristaller . Den nya teorin kullkastade 200 år av vetenskaplig dogm och bevisade att kvasikristaller kunde bryta mot alla tidigare accepterade matematiska satser om materiens symmetri. Symmetrier som en gång ansågs vara förbjudna för fasta ämnen är faktiskt möjliga för kvasikristaller, inklusive fasta ämnen med axlar med femfaldig symmetri och tredimensionell ikosaedrisk symmetri.

Det första rapporterade exemplet på en syntetisk kvasikristall: Dan Shechtman, Ilan Blech, Denis Gratias och John Cahn vid National Bureau of Standards (NBS) arbetade samtidigt med, men oberoende av, Steinhardt och Levine och fokuserade på en experimentell upptäckt som de inte kunde förklara. Det var en ovanlig legering av mangan och aluminium med ett diffraktionsmönster av vad som verkade vara skarpa (men inte helt punktliknande) fläckar arrangerade med ikosaedrisk symmetri som inte passade in i någon känd kristallstruktur.[47] Legeringen noterades först 1982, men resultaten publicerades inte förrän i november 1984 efter att mer övertygande data hade erhållits.[11]

Steinhardt och Levine fick se en förhandsvisning av Shechtman-teamets artikel och insåg omedelbart att det kunde vara ett experimentellt bevis på deras fortfarande opublicerade kvasikristallteori.[11]Teorin, tillsammans med förslaget att den skulle kunna förklara den mystiska, förbjudna strukturen hos den nya legeringen, publicerades i december 1984.[46]

Den nya legeringen upptäcktes slutligen vara problematisk. Den visade sig vara instabil och de noterade bristerna i diffraktionsmönstret möjliggjorde flera förklaringar (bland annat en om kristalltvillingbildning föreslagen av Linus Pauling) som debatterades hett under de närmaste åren.[11] År 1987 gjorde An-Pang Tsai och hans grupp vid Japans Tohoku-universitet ett viktigt genombrott med syntesen av den allra första stabila ikosaedriska kvasikristallen. Den hade skarpa diffraktionsfläckar arrangerade i nära överensstämmelse med Steinhardt och Levines kvasikristallteori och var inkonsekvent med någon av de alternativa förklaringarna.[48] Den teoretiska debatten avslutades i praktiken och Steinhardt-Levine-teorin fick bred acceptans.[11]

Litet prov, cirka 3 mm i diameter, av en khatyrkitförande meteorit (övre och nedre vänstra panelen) från mineralsamlingen på Museo di Storia Naturale i Florens, Italien. Den 2 januari 2009 identifierade Paul Steinhardt och Nan Yao den första kända naturliga kvasikristallen inbäddad i provet (fyndområdet indikeras av den röda cirkeln i den nedre högra panelen).

Den första naturliga kvasikristallen: År 1999 samlade Steinhardt ett team vid Princeton University för att söka efter en naturlig kvasikristall. Gruppen, bestående av Peter Lu, Ken Deffeyes och Nan Yao, utarbetade en ny matematisk algoritm för att söka igenom en internationell databas med pulverdiffraktionsmönster.[11][49]

Under de första åtta åren gav sökandet inga resultat. År 2007 anslöt sig den italienske forskaren Luca Bindi, dåvarande intendent för mineralsamlingen vid Universite' di Firenze, till teamet.[11] Två år senare identifierade Bindi ett lovande exemplar i sitt museums förråd.[8] Det lilla exemplaret, några millimeter i diameter, hade packats undan i en låda märkt "khatyrkit", vilket är en vanlig kristall bestående av koppar och aluminium. Den 2 januari 2009 undersökte Steinhardt och Nan Yao, chef för Princeton Imaging Center, materialet och identifierade det karakteristiska diffraktionsmönstret för en ikosaedrisk kvasikristall. Detta var den första kända naturliga kvasikristallen.[8]

Elektrondiffraktionsmönstret för ikosaedrit, den första naturliga kvasikristallen, erhålls genom att rikta elektronstrålen nedför en femfaldig symmetriaxel. Mönstren överensstämmer perfekt (upp till experimentell upplösning) med de femfaldiga mönster som först förutspåddes av Paul Steinhardt och Dov Levine på 1980-talet för en ikosaedrisk kvasikristall.

Internationella mineralogiska föreningen accepterade kvasikristallen som ett nytt mineral och gav dess namn ikosahedrit.[8] Materialet hade exakt samma atomsammansättning (Al63Cu24Fe13) som den första termodynamiskt stabila kvasikristallen som syntetiserades av An-Pang Tsai och hans grupp i deras laboratorium 1987.

Expedition till Tjukotka: Två år efter att ha identifierat museiprovet organiserade Steinhardt ett internationellt expertteam och ledde dem på en expedition till dess källa, den avlägsna Listventovyi-floden i Tjukotka autonoma okrug i den norra halvan av Kamtjatkahalvön i östra Ryssland. Med I laget var Bindi och Valery Kryachko, den ryske malmgeologen som hade hittat de ursprungliga proverna av khatyrkitkristall under arbete vid Listventovyi-floden 1979.[11]

På plats vid Listventovyi-floden på Kamtjatkahalvön år 2011 (från vänster till höger): Luca Bindi (Universitetet i Firenze, Italien), Valery Kryachko (IGEM, Ryssland) och Paul Steinhardt (Princeton, USA)

Andra medlemmar var: Chris Andronicos, Vadim Distler, Michael Eddy, Alexander Kostin, Glenn MacPherson, Marina Yudovskaya, och Steinhardt's son, William Steinhardt.[11]

Efter att ha grävt och vaskat ett och ett halvt ton lera längs Listvenitovyi-flodens stränder i Korjakbergen identifierades åtta olika korn som innehöll ikosahedrit.[11] Under efterföljande år av studier bevisade Steinhardts team att både provet som hittades på Florensmuseet och proverna som återfanns från fältet i Chukotka härstammar från en meteorit som bildades för 4,5 miljarder år sedan (innan det fanns planeter) och landade på jorden för cirka 15 000 år sedan.[50]

Fler naturliga kvasikristaller: Ytterligare studier avslöjade andra nya mineraler i Chukotka-proverna. År 2014 upptäcktes ett av dessa mineraler vara en kristallin fas av aluminium, nickel och järn (Al38Ni33Fe30). Det accepterades av International Mineralogical Association och fick namnet "steinhardtit" till Steinhardts ära.[51] År 2015 upptäcktes en andra typ av naturlig kvasikristall i ett annat korn av samma meteorit. Den andra kända naturliga kvasikristallen visade sig vara en annan blandning av aluminium, nickel och järn (Al71Ni24Fe5) och hade en dekagonal symmetri (en regelbunden stapling av atomlager som vart och ett har 10-faldig symmetri). Det accepterades av International Mineralogical Association och fick namnet "dekagonit".[52][53]

Tre ytterligare kristallina mineral upptäcktes också och namngavs efter kollegor involverade i Steinhardts kvasikristallforskning: "hollisterit", för Princeton-petrologen Lincoln Hollister; "kryachkoit", för den ryske geologen Valery Kryachko; och "stolperit", för Caltechs tidigare rektor Ed Stolper.[11]

Girih-kakel kvasikristallmönster på höger halva av spandrel vid Darb-e Imam-helgedomen

En tidigare okänd kvasikristall skapad genom det första atombombsprovet: År 2021 ledde Steinhardt-teamet som upptäckte en ny ikosaedrisk kvasikristall som skapades genom detonationen av den första kärnbomben i Alamogordo i New Mexico, den 16 juli 1945 (Trinity-provet). Den nya kvasikristallen upptäcktes i ett prov av röd trinitit och är den äldsta bevarade antropogena kvasikristallen som någonsin upptäckts.[9] Den tidigare okända strukturen, som är gjord av järn, kisel, koppar och kalcium, tros ha bildats genom sammansmältning av förångad ökensand och kopparkablar under atomprovsprängningen.[54] Upptäckten av en unik kvasikristall i trinitit skulle kunna förändra området kärnforensik och leda till ett nytt diagnostiskt verktyg[55] som skulle kunna hjälpa brottsbekämpande myndigheter att förhindra framtida terroristattacker genom att använda kvasikristaller (som till skillnad från radioaktivt stoft och gaser inte sönderfaller) för att identifiera signaturen på ett atomvapen och spåra gärningsmännen.[56]

Andra bidrag till området: Steinhardt och hans medarbetare har gjort betydande bidrag till förståelsen av kvasikristallernas unika matematiska och fysikaliska egenskaper,[57] som teorier om hur och varför kvasikristaller bildas[58] och deras elastiska och hydrodynamiska egenskaper.[59] Peter J. Lu och Steinhardt upptäckte en kvasikristallin islamisk kakelplatta på Darb-e Imam-helgedomen (1453 e.Kr.) i Isfahan, Iran, konstruerad av girih-plattor.[60] År 2007 dechiffrerade de hur tidiga konstnärer skapade alltmer komplexa periodiska girih-mönster. Dessa tidiga mönster visade sig ha kulminerat i utvecklingen av ett nästan perfekt kvasikristallint mönster fem århundraden före upptäckten av Penrose-mönster och Steinhardt-Levine kvasikristallteorin.[11]

Fotonik och hyperuniformitet

Steinhardts forskning om kvasikristaller och andra icke-kristallina fasta ämnen utvidgades till arbete med designmaterial med nya fotoniska och fononiska egenskaper.

Fotoniska kvasikristaller: Ett forskarteam bestående av Steinhardt, Paul Chaikin, Weining Man och Mischa Megens utformade och testade den första fotoniska kvasikristallen med ikosaedrisk symmetri år 2005. De var de första som visade förekomsten av fotoniska bandgap ("PBG").[61] Dessa material blockerar ljus för ett ändligt frekvensområde (eller färger) och släpper igenom ljus med frekvenser utanför det bandet, liknande det sätt på vilket en halvledare blockerar elektroner för ett ändligt energiområde.

Hyperuniforma oordnade fasta ämnen (HUDS): I samarbete med Salvatore Torquato och Marian Florescu upptäckte Steinhardt år 2009 en ny klass av fotoniska material som kallas hyperuniforma oordnade fasta ämnen (HUDS), och visade att fasta ämnen bestående av ett hyperuniformt oordnat arrangemang av dielektriska element producerar bandgap med perfekt sfärisk symmetri.[62][63] Dessa material, som fungerar som isotropa halvledare för ljus, kan användas för att styra och manipulera ljus i en mängd olika tillämpningar, som optisk kommunikation, fotoniska datorer, energiutvinning, icke-linjär optik och förbättrade ljuskällor. Foamtonik: År 2019 introducerade Steinhardt, tillsammans med Michael Klatt och Torquato, idén om "foamtonik", vilket syftar på fotoniska material baserade på skumliknande konstruktioner.[64] De visade att stora fotoniska bandgap kunde uppstå i nätverksstrukturer som skapats genom att omvandla skumkanterna (skärningspunkterna mellan skumbubblor) till ett dielektriskt material för de två mest kända kristallina skumstrukturerna, Kelvin-skum och Weiare-Phelan-skum. Etaphase Inc.: Genombrotten inom metamaterial av Steinhardt och hans Princeton-kollegor har värdefulla kommersiella tillämpningar. År 2012 hjälpte forskarna till att skapa ett nystartat företag som heter Etaphase, som kommer att tillämpa deras upptäckter på ett brett spektrum av högpresterande produkter. Uppfinningarna kommer att användas inom integrerade kretsar, strukturella material, fotonik, kommunikation, chip-till-chip-kommunikation, intra-chip-kommunikation, sensorer, datakommunikation, nätverk och solcellsapplikationer.[65][66]

Amorfa fasta ämnen

Steinhardts forskning inom oordnade former av materia har inriktat sig på strukturen och egenskaperna hos glas och amorfa halvledare samt amorfa metaller.

Han konstruerade den första datorgenererade kontinuerliga slumpmässiga nätverksmodellen (CRN) av glas och amorft kisel 1973, medan han fortfarande studerade vid Caltech. CRN är fortfarande den ledande modellen för amorft kisel och andra halvledare idag (2024). I samarbete med Richard Alben och D. Weaire använde han datormodellen för att förutsäga strukturella och elektroniska egenskaper.[67][68]

I samarbete med David Nelson och Marco Ronchetti formulerade Steinhardt matematiska uttryck, kända som "orienteringsordningsparametrar", för att beräkna graden av inriktning av interatomära bindningar i vätskor och fasta ämnen år 1981. Genom att tillämpa dem på datorsimuleringar av monoatomiska underkylda vätskor visade de att atomerna bildar arrangemang med ändlig ikosaedrisk (fotbollsliknande) bindningsorienteringsordning när vätskor svalnar.

Utmärkelser och priser

  • 1986 – vald till ledamot i American Physical Society som ett erkännande för hans bidrag till kosmologi och den teoretiska förståelsen av kvasikristaller .[69]
  • 1994 – utnämnd till Guggenheim Fellow.[70]
  • 1998 – vald till United States National Academy of Sciences.[71]
  • 2002 – hedrad för sitt arbete med universums inflationsmodell med PAM Dirac-medaljen från International Centre for Theoretical Physics . Han delade utmärkelsen med Alan Guth från MIT och Andrei Linde från Stanford. .[23]
  • 2010 – Oliver E. Buckley Condensed Matter Prize från American Physical Society för sina banbrytande bidrag till teorin om kvasikristaller .[72]
  • 2012 – John Scott-priset för sitt arbete med kvasikristaller .[73]
  • 2012 – utnämnd till Simons Fellow i teoretisk fysik [74] och Fellow vid Harvard Radcliffe Institute(en).[75]
  • 2014 – Caltech Distinguished Alumni Award.[76]
  • 2014 – Internationella mineralogiska föreningen godkände ett nytt mineral från Khatyrka-meteoriten i den officiella katalogen över naturliga mineraler och namngav det till hans ära "steinhardtit".[51]
  • 2018 – delade Aspen Institute Italia Award med Luca Bindi för vetenskaplig forskning och samarbete mellan Italien och USA .[77]
  • 2020 – Niels Bohr Institutets hedersmedalj.[78]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Paul Steinhardt, 31 augusti 2025.

Noter

  1. ↑ Freebase Data Dumps, Google.[källa från Wikidata]
  2. ↑ läs online, www.ictp.it .[källa från Wikidata]
  3. ↑ läs online, clarivate.com , läst: 23 september 2023.[källa från Wikidata]
  4. ↑ läs online, www.aps.org .[källa från Wikidata]
  5. ↑ läs online, thejohnscottaward.github.io .[källa från Wikidata]
  6. ↑ Guggenheim Fellows-databasen, Guggenheim fellow-ID: paul-j-steinhardt.[källa från Wikidata]
  7. ↑ ”Biographical Sketch: Prof. Paul J. Steinhardt”. Biographical Sketch: Prof. Paul J. Steinhardt. Department of Physics at Princeton University. Arkiverad från originalet den juni 10, 2016. https://web.archive.org/web/20160610185954/http://www.physics.princeton.edu/~steinh/webbrief/. Läst 11 september 2025.
  8. 1 2 3 4 Bindi, L.; Steinhardt, P.J.; Yao, N.; Lu, P. (2009). ”Natural Quasicrystals”. Science 324 (5932): sid. 1306–1309. doi:10.1126/science.1170827. PMID 19498165. Bibcode: 2009Sci...324.1306B.
  9. 1 2 Bindi, Luca; Kolb, William; Eby, G. Nelson; Asimow, Paul D.; Wallace, Terry C.; Steinhardt, Paul J. (2021). ”Accidental synthesis of a previously unknown quasicrystal in the first atomic bomb test”. PNAS 118 (June 1, 2021 118 (22) e2101350118): sid. e2101350118. doi:10.1073/pnas.2101350118. PMID 34001665. Bibcode: 2021PNAS..11801350B.
  10. ↑ Steinhardt, P.J.; Turok, N.G. (2007). Endless Universe: beyond the Big Bang. Doubleday. ISBN 9780385509640. https://archive.org/details/endlessuniverseb0000stei.
  11. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 Steinhardt, P.J. (2019). The Second Kind of Impossible. Simon & Schuster. ISBN 9781476729923.
  12. ↑ Paul Steinhardt at the Mathematics Genealogy Project Edit this at Wikidata
  13. ↑ ”Paul Steinhardt Bio”. Paul Steinhardt. http://paulsteinhardt.org/bio/.
  14. ↑ Albrecht, A.; Steinhardt, P. J. (1982). ”Cosmology For Grand Unified Theories With Radiatively Induced Symmetry Breaking”. Phys. Rev. Lett. 48 (17): sid. 1220–1223. doi:10.1103/PhysRevLett.48.1220. Bibcode: 1982PhRvL..48.1220A.
  15. ↑ Albrecht, A.; Steinhardt, P.J. (1982). ”Reheating an Inflationary Universe”. Phys. Rev. Lett. 48 (20): sid. 1437–1440. doi:10.1103/PhysRevLett.48.1437. Bibcode: 1982PhRvL..48.1437A.
  16. ↑ Bardeen, J. M.; Steinhardt, P. J.; Turner, M. S. (1983). ”Spontaneous Creation Of Almost Scale-Free Density Perturbations In An Inflationary Universe”. Phys. Rev. D 28 (4): sid. 679–693. doi:10.1103/PhysRevD.28.679. Bibcode: 1983PhRvD..28..679B.
  17. ↑ Gibbons, Gary W.; Hawking, Stephen W.; Siklos, S.T.C., reds (1983). ”Natural Inflation”. The Very Early Universe. Cambridge University Press. Sid. 251–66. ISBN 978-0-521-31677-4.
  18. ↑ Steinhardt, Paul J. (April 2011). ”Inflation Debate: Is the theory at the heart of modern cosmology deeply flawed?”. Scientific American 304 (4): sid. 36–43. doi:10.1038/scientificamerican0411-36. PMID 21495480. Bibcode: 2011SciAm.304d..36S. http://www.physics.princeton.edu/~steinh/0411036.pdf.
  19. ↑ Steinhardt, Paul J.. ”The Cyclic Theory of the Universe”. www.prsinstitute.org. https://www.prsinstitute.org/downloads/related/natural-sciences/cosmology/TheCyclicTheoryoftheUniverse.pdf.
  20. 1 2 3 Horgan; John (December 1, 2014), ”Physicist Slams Cosmic Theory He Helped Conceive”, Scientific American, http://blogs.scientificamerican.com/cross-check/physicist-slams-cosmic-theory-he-helped-conceive/
  21. ↑ Crittenden, R.; Bond, J.R.; Davis, R.L.; Efstathiou, G.E.; Steinhardt, P. J. (1993). ”The Imprint of Gravitational Waves on the Cosmic Microwave Background”. Phys. Rev. Lett. 71 (3): sid. 324–327. doi:10.1103/PhysRevLett.71.324. PMID 10055242. Bibcode: 1993PhRvL..71..324C.
  22. ↑ Crittenden; Davis, R.L.; Steinhardt, P. J. (1993). ”Polarization of the Microwave Background due to Primordial Gravitational Waves”. Astrophysical Journal Letters 417: sid. L13–L16. doi:10.1086/187082. Bibcode: 1993ApJ...417L..13C.
  23. 1 2 ”ICTP - International Centre for Theoretical Physics”. www.ictp.it. https://www.ictp.it/.
  24. 1 2 Iijas, Anna; Loeb, Abraham; Steinhardt, Paul (2013). ”Inflationary Paradigm in trouble after Planck 2013”. Phys. Lett. B 723 (4–5): sid. 261–266. doi:10.1016/j.physletb.2013.05.023. Bibcode: 2013PhLB..723..261I.
  25. 1 2 Iijas, Anna; Steinhardt, Paul J.; Loeb, Abraham (2014). ”Inflationary Schism”. Phys. Lett. B 7: sid. 142–146. doi:10.1016/j.physletb.2014.07.012. Bibcode: 2014PhLB..736..142I.
  26. ↑ ”Filling the Big Gap in Einstein's Theory, Paul Steinhardt TEDxCLESalon”. YouTube. https://www.youtube.com/watch?v=IWy8OGztbnE. Läst 21 september 2016.
  27. 1 2 Obied, Georges; Ooguri, Hirosi; Steinhardt, Paul J. (2018). ”On the Cosmological Implications of the String Swampland”. Phys. Lett. B 784: sid. 271–276. doi:10.1016/j.physletb.2018.07.040. Bibcode: 2018PhLB..784..271A.
  28. ↑ ”Planck reveals an almost perfect Universe”. ESA. https://www.esa.int/Science_Exploration/Space_Science/Planck/Planck_reveals_an_almost_perfect_Universe. Läst 21 januari 2024.
  29. ↑ ”Paul Steinhardt – Time to Take the ‘Big Bang’ out of the Big Bang Theory?”. YouTube. https://www.youtube.com/watch?v=S7-HNi2ne44. Läst 21 januari 2024.
  30. ↑ Khoury, J.; Ovrut, B.; Steinhardt, P. J. (2001). ”The Ekpyrotic Universe: Colliding Branes and the Origin of the Hot Big Bang”. Phys. Rev. D 64 (12): sid. 123522. doi:10.1103/PhysRevD.64.123522. Bibcode: 2001PhRvD..64l3522K.
  31. ↑ Steinhardt, P. J.; Turok, N. (2002-04-25). ”A Cyclic Model of the Universe”. Science 296 (5572): sid. 1436–1439. doi:10.1126/science.1070462. PMID 11976408. Bibcode: 2002Sci...296.1436S.
  32. 1 2 3 4 Ijjas, Anna; Steinhardt, Paul J. (2019). ”A new kind of cyclic universe”. Phys. Lett. B 795: sid. 666–672. doi:10.1016/j.physletb.2019.06.056. Bibcode: 2019PhLB..795..666I.
  33. 1 2 Cook, William G.; Glushchenko, Iryna A.; Ijjas, Anna; Pretorius, Franz; Steinhardt, Paul J. (2020). ”Supersmoothing through Slow Contraction”. Phys. Lett. B 808. doi:10.1016/j.physletb.2020.135690.
  34. ↑ Ijjas, Anna; Cook, William G.; Pretorius, Franz; Steinhardt, Paul J.; Davies, Elliot Y. (2020). ”Robustness of slow contraction to cosmic initial conditions”. JCAP 2020. doi:10.1088/1475-7516/2020/08/030.
  35. ↑ Garfinkle, David; Ijjas, Anna; Steinhardt, Paul J. (2023). ”Initial conditions problem in cosmological inflation revisited”. Phys. Lett. B 843. doi:10.1016/j.physletb.2023.13802.
  36. ↑ Ijjas, Anna; Sullivan, Andrew P.; Pretorius, Frans; Steinhardt, Paul J.; Cook, William G. (2021). ”Ultralocality and Slow Contraction”. JCAP 2021. doi:10.1088/1475-7516/2021/06/013.
  37. ↑ Steinhardt, P. J.; Turok, N. (2006). ”Why the cosmological constant is small and positive”. Science 312 (5777): sid. 1180–1182. doi:10.1126/science.1126231. PMID 16675662. Bibcode: 2006Sci...312.1180S.
  38. ↑ Bars, I.; Steinhardt, P.J.; Turok, N (2013). ”Cyclic cosmology, conformal symmetry and the metastability of the Higgs”. Phys. Lett. B 726 (1–3): sid. 50–55. doi:10.1016/j.physletb.2013.08.071. Bibcode: 2013PhLB..726...50B.
  39. ↑ Ostriker, J. P.; Steinhardt, P.J. (1995). ”The observational case for a low-density Universe with a non-zero cosmological constant”. Nature 377 (6550): sid. 600–602. doi:10.1038/377600a0. Bibcode: 1995Natur.377..600O.
  40. ↑ Riess, A.; al., et (1998). ”Observational Evidence from Supernovae for an Accelerating Universe and a Cosmological Constant”. The Astronomical Journal 116 (3): sid. 1009–1038. doi:10.1086/300499. Bibcode: 1998AJ....116.1009R.
  41. ↑ Perlmutter, S.; al., et (1999). ”Measurements of Omega and Lamba from 42 High-Redshift Supernovae”. The Astrophysical Journal 517 (2): sid. 565–586. doi:10.1086/307221. Bibcode: 1999ApJ...517..565P.
  42. ↑ Bahcall, N.A.; Ostriker, J.P.; Perlmutter, S.; Steinhardt, P.J. (1999). ”The Cosmic Triangle: Revealing the State of the Universe”. Science 284 (5419): sid. 1481–1488. doi:10.1126/science.284.5419.1481. Bibcode: 1999Sci...284.1481B.
  43. ↑ Caldwell, R.R.; Dave, R.; Steinhardt, P.J. (1998). ”Cosmological Imprint of an Energy Component with General Equation-of-State”. Phys. Rev. Lett. 80 (8): sid. 1582–1585. doi:10.1103/PhysRevLett.80.1582. Bibcode: 1998PhRvL..80.1582C. https://cds.cern.ch/record/331639.
  44. ↑ Spergel, D.N.; Steinhardt, P.J. (2000). ”Observational Evidence for Self-Interacting Cold Dark Matter”. Phys. Rev. Lett. 84 (17): sid. 3760–3763. doi:10.1103/PhysRevLett.84.3760. PMID 11019199. Bibcode: 2000PhRvL..84.3760S. https://cds.cern.ch/record/401299.
  45. ↑ Pollack, Jason; Spergel, David N.; Steinhardt, Paul J. (2014). ”Supermassive Black Holes from Ultra-Strongly Self-Interacting Dark Matter”. The Astrophysical Journal 804 (2): sid. 131. doi:10.1088/0004-637X/804/2/131. Bibcode: 2015ApJ...804..131P.
  46. 1 2 Levine, D.; Steinhardt, P.J. (1984). ”Quasicrystals: A New Class of Ordered Structures”. Phys. Rev. Lett. 53 (26): sid. 2477–2480. doi:10.1103/PhysRevLett.53.2477. Bibcode: 1984PhRvL..53.2477L. Arkiverad från originalet den 2022-10-02. https://web.archive.org/web/20221002094930/https://physics.princeton.edu/~steinh/LevineSteinhardt1.pdf. Läst 11 september 2025.
  47. ↑ Shechtman, D.; Blech, I.; Gratias, D.; Cahn, J.W. (1984). ”Metallic Phase with Long-Range Orientational Order and No Translational Symmetry”. Phys. Rev. Lett. 53 (20): sid. 1951–1953. doi:10.1103/PhysRevLett.53.1951. Bibcode: 1984PhRvL..53.1951S.
  48. ↑ Tsai, An-Pang; Inoue, Akihisa; Masumoto, Tsuyoshi (1987). ”A Stable Quasicrystal in Al-Cu-Fe System”. Japanese Journal of Applied Physics 26 (Part 2, Number 9): sid. L1505–L1507. doi:10.1143/JJAP.26.L1505. Bibcode: 1987JaJAP..26L1505T.
  49. ↑ Lu, P.; Deffreyes, K.; Steinhardt, P.J.; Yao (2001). ”Identifying and Indexing Icosahedral Quasicrystals from Powder Diffraction Patterns”. Phys. Rev. Lett. 87 (27): sid. 275507. doi:10.1103/PhysRevLett.87.275507. PMID 11800896. Bibcode: 2001PhRvL..87A5507L.
  50. ↑ Wolchover, Natalie (13 June 2014). ”In a grain, a Glimpse of the Cosmos”. Quanta Magazine. https://www.quantamagazine.org/20140613-quasicrystal-meteorite-poses-age-old-questions/. Läst 11 oktober 2015.
  51. 1 2 Williams, Professor Peter (July 1, 2014). ”Letter to Luca Bindi”. Letter to Luca Bindi. School of Science and Health, Western Sydney University / Paul J. Steinhardt. Arkiverad från originalet den april 7, 2022. https://web.archive.org/web/20220407131139/http://wwwphy.princeton.edu/~steinh/STEINHARDTITE%20LETTER.pdf. Läst 11 september 2025.
  52. ↑ Bindi, Luca; Yao, Nan; Lin, Chaney; Hollister, Lincoln S.; Andronicos, Christopher L.; Distler, Vadim V. (2015-03-13). ”Natural quasicrystal with decagonal symmetry” (på engelska). Scientific Reports 5 (1). doi:10.1038/srep09111. ISSN 2045-2322. PMID 25765857. PMC: 4357871. https://www.nature.com/articles/srep09111. Läst 1 oktober 2025.
  53. ↑ ”Decagonite, Al71Ni24Fe5, a quasicrystal with decagonal symmetry”. American Mineralogist 100 (10). October 2015. doi:10.2138/am-2015-5423. http://www.mindat.org/forum.php?read,14,355062,355062.
  54. ↑ Castelvecchi, Davide (2021). ”First nuclear detonation created 'impossible' quasicrystals”. Nature 593 (7860): sid. 487. doi:10.1038/d41586-021-01332-0. PMID 34007024. Bibcode: 2021Natur.593..487C.
  55. ↑ D’Agostino, Susan (9 June 2021). ”What are atomic bomb quasicrystals, and why do they matter?”. Bulletin of the Atomic Scientists. https://thebulletin.org/2021/06/what-are-atomic-bomb-quasicrystals-and-why-do-they-matter/. Läst 13 juni 2021.
  56. ↑ Sloan, Marisa. ”The First Atomic Bomb Created This 'Forbidden' Quasicrystal”. Discover Magazine. https://www.discovermagazine.com/the-sciences/the-first-atomic-bomb-created-this-forbidden-quasicrystal/. Läst 25 juli 2021.
  57. ↑ Socolar, J.; Steinhardt, P.J. (1986). ”Quasicrystals II: Unit Cell Configurations”. Phys. Rev. B 34 (2): sid. 617–647. doi:10.1103/PhysRevB.34.617. PMID 9939668. Bibcode: 1986PhRvB..34..617S. Arkiverad från originalet den 2022-12-07. https://web.archive.org/web/20221207023825/https://physics.princeton.edu/~steinh/QuasiPartII.pdf. Läst 11 september 2025.
  58. ↑ Jeong, H.C.; Steinhardt, P.J. (1996). ”A simpler approach to Penrose tiling with implications for quasicrystal formation”. Nature 382 (6590): sid. 431–433. doi:10.1038/382431a0. Bibcode: 1996Natur.382..431S.
  59. ↑ Levine, D.; Lubensky, T.; Ostlund, S.; Ramaswamy, S.; Steinhardt, P.J.; Toner, J. (1985). ”Elasticity and Dislocations in Pentagonal and Icosahedral Quasicrystals”. Phys. Rev. Lett. 54 (14): sid. 1520–1523. doi:10.1103/PhysRevLett.54.1520. PMID 10031060. Bibcode: 1985PhRvL..54.1520L.
  60. ↑ Lu, P.; Steinhardt, P.J. (2007). ”Decagonal and Quasicrystalline Tilings in Medieval Islamic Architecture”. Science 315 (5815): sid. 1106–1110. doi:10.1126/science.1135491. PMID 17322056. Bibcode: 2007Sci...315.1106L.
  61. ↑ Man, W.; Megens, M.; Steinhardt, P.J.; Chaikin, P. (2005). ”Experimental Measurement of the Photonic Properties of Icosahedral Quasicrystals”. Nature 436 (7053): sid. 993–996. doi:10.1038/nature03977. PMID 16107842. Bibcode: 2005Natur.436..993M.
  62. ↑ Florescu, M.; Torquato, S.; Steinhardt, Paul J. (2009). ”Designer disordered materials with large, complete photonic band gaps”. Proceedings of the National Academy of Sciences 106 (49): sid. 20658–20663. doi:10.1073/pnas.0907744106. PMID 19918087. Bibcode: 2009PNAS..10620658F.
  63. ↑ Man, W.; al., et (2013). ”Isotropic band gaps and freeform waveguides observed in hyperuniform disordered photonic solids”. Proceedings of the National Academy of Sciences 110 (40): sid. 15886–15891. doi:10.1073/pnas.1307879110. PMID 24043795. Bibcode: 2013PNAS..11015886M.
  64. ↑ Klatt, Michael A.; Torquato, Salvatore; Steinhardt, Paul J. (2019). ”Phoamtonic designs yield sizeable 3D photonic band gaps”. Proceedings of the National Academy of Sciences 116 (47): sid. 23480–23486. doi:10.1073/pnas.1912730116. PMID 31694882. Bibcode: 2019PNAS..11623480K.
  65. ↑ ”Etaphase Incorporated”. Etaphase Incorporated. http://etaphase.com/.
  66. ↑ ”Advancing photonic functionalities”. torquato.princeton.edu. https://torquato.princeton.edu/wp-content/uploads/2021/10/AdvancingPhotonicFunctionalities.pdf.
  67. ↑ Steinhardt, P. J.; Alben, R.; Duffy, M. G.; Polk, D. E. (1973). ”Relaxed Continuous Random Network Models”. Phys. Rev. B 8 (12): sid. 6021–6023. doi:10.1103/physrevb.8.6021. Bibcode: 1973PhRvB...8.6021S.
  68. ↑ Alben, R.; Weaire, D.; Steinhardt, P.J. (1973). ”One Band Density of States for the Polk Model”. Journal of Physics 6 (20): sid. L384–L386. doi:10.1088/0022-3719/6/20/003. Bibcode: 1973JPhC....6L.384A.
  69. ↑ ”APS Fellow Archive”. www.aps.org. https://www.aps.org/programs/honors/fellowships/archive-all.cfm.
  70. ↑ ”Guggenheim Foundation Fellow”. Guggenheim Foundation Fellow. Arkiverad från originalet den 17 oktober 2016. https://archive.today/20161017011431/http://www.gf.org/fellows/all-fellows/paul-j-steinhardt/. Läst 11 september 2025.
  71. ↑ ”Paul Steinhardt”. www.nasonline.org. http://www.nasonline.org/member-directory/members/3005837.html.
  72. ↑ ”2018 Stanley Corrsin Award Recipient”. www.aps.org. https://www.aps.org/programs/honors/prizes/prizerecipient.cfm.
  73. ↑ ”John Scott Award Recipients 2001-2011”. www.garfield.library.upenn.edu. Arkiverad från originalet den 4 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160304201623/http://www.garfield.library.upenn.edu/johnscottaward/js2011-2020.html. Läst 11 september 2025.
  74. ↑ ”2012 Simons Fellows Awardees: Theoretical Physics | Simons Foundation”. 2012 Simons Fellows Awardees: Theoretical Physics | Simons Foundation. Arkiverad från originalet den 2015-01-06. https://web.archive.org/web/20150106031109/https://www.simonsfoundation.org/funding/funding-opportunities/mathematics-physical-sciences/simons-fellow-program/simons-fellows-awardees-theoretical-physics/2012-simons-fellows-awardees-theoretical-physics/. Läst 11 september 2025.
  75. ↑ ”Paul Steinhardt”. Radcliffe Institute for Advanced Study at Harvard University. 7 May 2012. https://www.radcliffe.harvard.edu/people/paul-steinhardt.
  76. ↑ ”Distinguished Alumni Awards”. Caltech Alumni Association. Arkiverad från originalet den 3 januari 2015. https://archive.today/20150103045749/http://www.alumni.caltech.edu/distinguished-alumni-awards-2014/. Läst 11 september 2025.
  77. ↑ ”Aspen Institute Italia Award”. Aspen Institute Italia Award. http://www.aspeninstitute.it/en/programs/aspen-institute-italia-award-0.
  78. ↑ ”Niels Bohr Institute, Receivers of the Medal of Honour”. Niels Bohr Institute, Receivers of the Medal of Honour. 9 augusti 2013. https://nbi.ku.dk/english/about/niels-bohr-institute-honorary-medal/medalje_modtagere/.

Vidare läsning

  • P. J. Steinhardt and N. Turok, Cosmic evolution in a cyclic universe, Phys. Rev. D 65, 126003 (2002) arXiv:hep-th/0111098.
  • J. Khoury, B. A. Ovrut, P. J. Steinhardt and N. Turok, "The ekpyrotic universe: Colliding branes and the origin of the hot big bang", Phys. Rev. D 64, 123522 (2001) arXiv:hep-th/0103239.
  • D. N. Spergel and P. J. Steinhardt, "Observational evidence for self-interacting cold dark matter", Phys. Rev. Lett. 84, 3760 (2000) arXiv:astro-ph/9909386.
  • N. A. Bahcall, J. P. Ostriker and P. J. Steinhardt, "The Cosmic Triangle: Revealing the State of the Universe", Science 284, 1481 (1999) arXiv:astro-ph/9906463.
  • I. Zlatev, L. M. Wang and P. J. Steinhardt, "Quintessence, Cosmic Coincidence, and the Cosmological Constant", Phys. Rev. Lett. 82, 896 (1999) arXiv:astro-ph/9807002.
  • R. R. Caldwell, R. Dave and P. J. Steinhardt, "Cosmological Imprint of an Energy Component with General Equation-of-State", Phys. Rev. Lett. 80, 1582 (1998) arXiv:astro-ph/9708069.
  • P. J. Steinhardt and S. Ostlund, The Physics of Quasicrystals (World Scientific, Singapore, 1987).
  • J. M. Bardeen, P. J. Steinhardt and M. S. Turner, "Spontaneous Creation Of Almost Scale-Free Density Perturbations In An Inflationary Universe," Phys. Rev. D 28, 679 (1983).
  • A. Albrecht and P. J. Steinhardt, "Cosmology For Grand Unified Theories With Radiatively Induced Symmetry Breaking," Phys. Rev. Lett. 48, 1220 (1982).

Externa länkar