Rabbe Axel Wrede

Wredes föräldrar var friherren Henrik August Wrede^(fi) och Anna Baeckman. Han gifte sig 1879 med Johanna Sofia Paulina Wrede.^[6] Paret fick tre barn: Anna Helena (f. 1880), Rabbe Fabian (f.1882) och Henrik August (f. 1884).^[7]

Wrede avlade juris utriusque kandidatexamen 1879 och studerade därefter för Adolf Wach i Leipzig och Oskar Bülow i Tübingen. Han blev juris doktor 1884 med avhandlingen Om kvittning enligt finsk rätt. Han meriterade sig för professuren med verket Processinvändningarna enligt finsk allmän civilprocessrätt (1884) och var professor i civillagfarenhet och romersk rätt 1885–1905, senare även professor i civilprocessrätt vid Helsingfors universitet. Rabbe Wrede blev rektor 1905. Han var kansler för Åbo Akademi 1918–1930.^[6][8]

Rabbe Wrede har haft stort inflytande på finländsk rätt och åtnjöt stort internationellt erkännande som processualist. Tack vare Wrede blev processrätten en självständig disciplin i Finland, och hans inflytande sträckte sig även till Sverige. Enligt Otto Hjalmar Granfelt var Finlands gällande civilprocessrätt hans främsta verk, och enligt Karl Söderholm hör han till de främsta juridiska skriftställarna i Finland.^[6]

Rabbe Wrede tillhörde ridderskapet och adeln vid alla lantdagar 1877–1906. Han var ordförande för lagutskottet 1888, 1894 och 1900 samt för grundlagsutskottet 1911, 1912 och 1918. Åren 1893–1900 ledde han kommittén för omorganisering av rättegångsväsendet.^[6]

Han företrädde svenskheten i Finland och motståndet mot Ryssland. Under förryskningsperioden var han ordförande för den juridiska kommittén inom det passiva motståndet och samarbetade med Kagalen. Efter att ha offentligt kritiserat värnpliktslagen som grundlagsstridig lät Rysslands inrikesminister von Plehwe anhålla honom 1904, och han förvisades till Reval. Han tilläts återvända redan 1905, då han valdes till rektor för Helsingfors universitet. Från december 1905 till juni 1909 var han vice ordförande i senatens justitiedepartement (motsv. "Högsta Domstolen"). Han avgick tillsammans med övriga ledamöter i protest mot kejsarens grundlagstolkning i samband med att arrendeförordningen utfärdades.^[6][8]

Efter enkammarlantagets första val utkristalliserades två ståndpunkter i senaten: den "parlamentariska" grupperingen kring K. J. Ståhlberg och den gruppering som leddes av Wrede och avvisade parlamentarismen. Wrede förespråkade ett tvåkammarsystem, men allmän och lika rösträtt infördes i val av en enkammarlantdag. Han deltog i den kommitté under Ståhlbergs ledning som sommaren 1917 utarbetade en ny konstitution på Wredeby i Anjala, där han utan framgång försökte driva igenom en monarkisk regeringsform. 1910–1913 och 1917–1918 var han ledamot av enkammaren.^[6]

Han var en av grundarna till Svenska folkpartiet och var också aktiv inom intresseorganisationen Svenska Finlands folkting. I skriften Vår nationalitetsfråga framhöll han att finlandssvenskarna borde åta sig offentliga uppdrag för att undvika att isolera sig från de finskspråkiga.^[6]

Hedersdoktor 1918 vid Lunds universitet, 1932 vid Helsingfors universitet, 1924 i Hamburg och 1926 i München. Han blev utländsk ledamot av den svenska Vetenskapsakademien 1924.^[7][9]