Rhadinaea calligaster
| Rhadinaea calligaster Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Kräldjur Reptilia |
| Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
| Familj | Snokar Colubridae |
| Släkte | Rhadinaea |
| Art | Rhadinaea calligaster |
| Vetenskapligt namn | |
| § Rhadinaea calligaster | |
| Auktor | (Cope, 1876) |
| Synonymer | |
| Contia calligaster COPE 1876[2] | |
| Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen | |
Rhadinaea calligaster[2] är en ormart som beskrevs av Cope 1876. Rhadinaea calligaster ingår i släktet Rhadinaea och familjen snokar.[3][4] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3]
Denna orm förekommer med flera från varandra skilda populationer i Costa Rica och norra Panama. Arten lever i bergstrakter mellan 1200 och 2850 meter över havet. Individerna vistas i fuktiga skogar. De besöker även betesmarker och andra angränsande landskap.[1] Honor lägger ägg.[4]
För beståndet är inga hot kända. Hela populationen anses vara stabil. IUCN listar arten som livskraftig (LC).[1]
Källor
- 1 2 3 Batista, A., García Rodríguez, A., Saborío, G., Vargas Álvarez, J. & Acosta Chaves, V. 2012 Rhadinaea calligaster . Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 15 juli 2022.
- 1 2 Cope, E.D. (1876) On the Batrachia and Reptilia of Costa Rica with notes on the herpetology and ichthyology of Nicaragua and Peru., Journal of the Academy of Natural Sciences of Philadelphia N.S. (2) 8: 93-154 [1875]
- 1 2 Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (16 juli 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/rhadinaea+calligaster/match/1. Läst 24 september 2012.
- 1 2 Rhadinaea calligaster i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.
|