Ruth First

Under studietiden hade First drivit Progressiva studenters federation (Federation of Progressive Students), en radikal studentförening som var öppen för alla raser och som motsatte sig apartheid. I arbetet med den progressiva föreningen träffade hon en rad personer som med tiden kom att få ett betydande politiskt inflytande inom antiapartheidrörelsen, däribland Ismail Meer, Yusuf Dadoo och J.N. Singh. Bland de engagerade studenterna fanns även Joe Slovo, som First senare skulle gifta sig med.^[5]

Med början 1947 arbetade First på den progressiva tidningen The Guardian, där hon riktade in sig på reportage om svarta arbetares arbetsmiljö. Två år senare, 1949, gifte hon sig med Joe Slovo och fram till 1954 fick paret tre döttrar.^[5]

Den sydafrikanska regeringen beslutade 1950 att förbjuda CPSA, ett vid tiden vanligt tillvägagångssätt från regeringen för att undertrycka oppositionella rörelser. First blev involverad i att organisera CPSA:s efterföljare, det nya kommunistpartiet South African Communist Party (SACP), som grundades 1953. Samma år deltog First även i att bilda Congress of Democrats, den vita falangen av Congress Alliance, en multietnisk paraplyorganisation för de grupper och rörelser som motsatte sig apartheid. Hon blev redaktör för tidskriften Fighting Talk som stöttade alliansen.^[5]

Ett annat av Firsts bidrag inom ramen för arbetet med Congress Alliance var hennes inblandning i framtagandet av Frihetsstadgan (Freedom Charter), ett dokument som uppmanade Sydafrika att bli en socialdemokratisk stat utan åtskillnad mellan raserna i landet. När stadgan skulle antas av Congress of the People 1955 uteblev First från sammanträdet på grund av att hon hade fått en förbudsorder (Banning order).^[5] En banning order var en typ av beslut som kunde innehålla olika begränsningar för den det gällde, däribland begränsad rörelsefrihet, samt begränsningar i vilka organisationer en person fick delta i eller inskränkningar i en persons politiska aktiviteter.^[6]

Året efter, 1956, stod First åtalad för förräderi tillsammans med 150 andra framstående personer i anti-apartheidrörelsen, däribland Albert Lutuli och Nelson Mandela. Rättegången pågick i över fyra år och slutade med att samtliga tilltalade frikändes. Efter rättegången togs samtidigt beslut om nya förbudsordrar för många av de tilltalade.^[5]

Efter Sharpevillemassakern 1960 förklarade den sydafrikanska regeringen att undantagstillstånd rådde i landet. Strax därefter förbjöd man även partiet African National Congress (ANC). Det var i det här läget som First flydde till Eswatini (då Swaziland) tillsammans med sina barn. När undantagstillståndet lyftes ett halvår senare återvände familjen till Sydafrika.^[5]

Några år in på 1960-talet, 1963, häktades First i samband med att ledare för ANC, SACP (kommunistpartiet) och Umkhonto we Sizwe (ANC:s militära gren) arresterades. First åtalades aldrig, men häktades i enlighet med den sydafrikanska 90-dagarslagen. Under tiden i häktet försökte hon begå självmord. När hon kom ut ur häktet lämnade First Sydafrika med sina barn i mars 1964 och flyttade till London där maken Joe Slovo redan befann sig.^[5]

Under tiden i exil fortsatte First sitt motstånd mot apartheidsystemet, samtidigt som hon forskade och undervisade på universitet. Hon skrev även ett antal böcker, däribland en självbiografisk bok om sin tid i häkte. Hon forskade och agerade redaktör för flera böcker av kända afrikanska nationalistledare som Govan Mbeki (South Africa: The Peasants' Revolt (1964)), Nelson Mandela (No Easy Walk to Freedom (1965)) och Oginga Odinga (Not Yet Uhuru (1967)).^[5]

År 1977 utsågs First till forskningschef för centret för Afrikastudier vid Eduardo Mondlane University i Maputo, Moçambique. Under sin tid som chef för forskningscentret fortsatte hon sin tidigare forskning om migrantarbete.^[5]

Fem år senare, 1982, mördades First av en brevbomb som hade skickats till forskningscentret av agenter på uppdrag av den sydafrikanska apartheidregimen. Vid hennes begravning i Maputo närvarade statschefer, parlamentsledamöter och ambassadörer från över 30 länder.^[5]