Sandlupin

	Sandlupin
	Lupiner på Island, juni 2003.
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Växter; Plantae
Division	Fröväxter; Spermatophyta
Underdivision	Gömfröväxter; Angiospermae
Klass	Trikolpater; Eudicotyledonae
Ordning	Ärtordningen; Fabales
Familj	Ärtväxter; Fabaceae
Släkte	Lupinsläktet; Lupinus
Art	Sandlupin; L. nootkatensis
Vetenskapligt namn
	§ Lupinus nootkatensis

Sandlupin eller alaskalupin^[1] (Lupinus nootkatensis^[2]) är en växtart i lupinsläktet i familjen ärtväxter. Arten har sitt ursprung i nordvästra Nordamerika och har introducerats i odling i bland annat norra Europa, där den på vissa håll som förvildad kommit att betecknas som invasiv art.

Biologi

Sandlupin är i likhet med andra arter av lupinsläktet storblommande, med högsträckta blomställningar.^[1] De oftast blå men ibland vita blommorna är samlade i täta och upprätta klasar.^[3]^[1] Det är en perenn art som kan bli 20 år gammal.^[2.1]

Höjden på en planta är från 50 till 120 centimeter. De smala och trubbiga bladen är fingrade, i sex till åtta fingrar. Undersidan av bladen är försedda med hår. Stjälken är vanligtvis grenad.^[1]

Spridning

Ursprung

Arten har sitt ursprung i kustregioner i nordvästra Nordamerika, där den förekommer från Aleuterna till Haida Gwaii och Vancouver Island. Växten föredrar öppna marker, även sådana som förändrats genom mänsklig närvaro.^[2.1]

I Nordamerika växter sandlupin på vägrenar, grusbankar vid vattendrag och gläntor i skogen.

Odling och förvildning

Den storblommande arten introducerades i slutet av 1700-talet som prydnadsväxt i flera europeiska länder.^[4] Sandlupin värderades högt i bland annat Storbritannien och andra delar av Nordeuropa på grund av sin tålighet mot kyla och svala fuktiga somrar; tåligheten mot kyla är större än hos dess nära släkting blomsterlupin.^[1] Arten har långa pålrötter, vilket gör flyttning av befintliga exemplar svårt; därför görs odling oftast vid sådd av frön (lupinnötter).

Sandlupin är även en av de lupinarter som förekommer förvildad i Sverige,^[3] där den visat sig expansiv och med risk för att konkurrera ut inhemska växtarter från olika biotoper. Den 15 maj 2026 blev växten klassad som invasiv art i Sverige.^[3]

Sandlupinen introducerades 1945 i Island som del av olika jordförbättringsprojekt.^[1] Detta skedde i ett försök att minska den omfattande erosionen och skapa en bas för ökade växtlighet på den ofta tunna jordmånen på ön. Även där har arten sedan spritt sig till många låglänta områden runt ön,^[1] där den genom sin kvävefångande egenskaper bidragit till att omvandla hedar till gräsmarker.^[2]