Set-top-box

Set-top-box (engelska, förkortat STB) är en tilläggsapparat till en tv-apparat i syfte att kunna motta och avkoda vissa tv-kanaler. Namnet anspelar på att den brukade placeras ovanpå en tjock-tv-apparat.^[1]

Olika enheter används för att ta emot och avkoda signaler från olika mediekällor, exempelvis via bredband eller DVB. En sådan enhet möjliggör visning av medieinnehåll på en tv-apparat utan att en dator behöver användas. Set-top-boxar utgör därmed en central komponent i så kallade triple-play-lösningar, där internet, tv och telefoni levereras via samma infrastruktur.

Namnet kommer från den ursprungliga utformningen, där enheten placerades ovanpå tv-apparaten. Tekniken utvecklades i USA under 1950-talet för att hantera frekvensomvandling i kabel-tv-nät. När antalet kanaler ökade började signaler sändas på frekvenser utanför det område som dåtidens tv-apparater kunde ta emot. För att möjliggöra visning krävdes en separat mottagare – en set-top-box – som kunde omvandla signalerna till mottagbara frekvenser.

I Sverige förekom liknande mottagare när TV2 började sända via UHF-bandet, vilket krävde särskilda mottagare för att kunna ta emot sändningarna.

Efter set-top-boxarna kom digitalboxarna. Dessa innehåller en avkodare som omvandlar digitala signaler från exempelvis marksänd digital-tv eller bredbandsnät till analoga signaler som en vanlig tv-apparat kan återge. Vissa modeller har även inbyggda funktioner för att hantera betal-tv, exempelvis via digital avkodning (digital decoder).

Den senaste iterationen av digitalboxar stöder även strömning över internet, ofta via WiFi. Dessa tillhandahålles av TV-leverantörer som Telia och Telenor exempelvis.

• Interaktiv television
• Triple-play
• Avkodningslagen

Wikimedia Commons har media som rör Set-top-box.

• Tidningen M3 skriver om D-Link Boxee i november 2010
• IT-retails.se: Operatören Telenors senaste digitalbox kallas för TV-hubben (2024)