Sigvard Eklund

Sigvard Eklund
Sigvard Eklund 1965.
Född19 juni 1911[1][2][3]
Kiruna, Sverige
Död30 januari 2000[4][1][2] (88 år)
Wien[5]
Medborgare iSverige
Utbildad vidUppsala universitet
SysselsättningKärnfysiker, diplomat
ArbetsgivareInternationella atomenergiorganet[6]
Försvarets forskningsanstalt[6]
Kungliga Tekniska högskolan[6]
Studsvik AB[6]
Utmärkelser
Atoms for Peace Award
Henry DeWolf Smyth Award
Stora energipriset
Redigera Wikidata

Sigvard Arne Eklund, född 19 juni 1911 i Kiruna, död 30 januari 2000 i Wien,[7] var en svensk kärnfysiker, diplomat och ämbetsman. Han var generaldirektör för Internationella atomenergiorganet (IAEA) 1961-1981[8] och hade dessförinnan en central roll i uppbyggnaden av svensk kärnteknisk forskning bland annat vid AB Atomenergi och anläggningen i Studsvik.[8]

Biografi

Utbildning, tidig svensk karriär

Eklund avlade filosofisk ämbetsexamen 1936 vid Uppsala universitet och disputerade för filosofie doktorsgrad där 1946 på avhandlingen Studies in nuclear physics: excitation by means of x-rays : activity of 87Rb.[9] Avhandlingsarbetet skedde under handledning och i en vetenskaplig miljö präglad av Manne Siegbahn, Nobelpristagare i fysik,[10] som vid denna tid spelade en central roll i svensk kärnfysikalisk forskning.

Mellan 1937 och 1945 var Eklund anställd vid Nobelinstitutet för fysik, där han hade arbetslokaler i direkt anslutning till professor Lise Meitners personliga laboratorium. De utvecklade ett nära och långvarigt vetenskapligt samarbete.[11]

Åren 1945–1950 var han laborator vid Försvarets forskningsanstalt (FOA), och 1946 blev han docent i kärnfysik vid Kungliga Tekniska högskolan.[12] Under denna period samordnade han det civila svenska kärnteknikprogrammet vid AB Atomenergi, där han var forskningschef från 1950, med det militära forskningsarbetet vid FOA.[13]

Eklund var projektledare för byggandet av den första svenska kärnreaktorn R1, som uppfördes vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm, och driftsattes 1954. Han hade därutöver en central roll i uppbyggnaden av den kärntekniska forskning och utveckling som senare kom att förläggas till Studsvik.[13]

Tidig internationell karriär

Eklund var under 1950-talet medlem i en rad internationella kommittéer som samordnade europeisk kärnenergiverksamhet och blev 1959 ordförande i Board of Management för det internationella Dragonprojektet.[13] Inom ramen för detta arbete samarbetade han med John Cockcroft, Nobelpristagare i fysik,[10] bland annat kring utvecklingen av gaskylda högtemperaturreaktorer.[13]

År 1957 accepterade Eklund ett erbjudande från FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld att organisera The 2nd World Conference on the Peaceful Uses of Atomic Energy. Han utsågs till generalsekreterare för konferensen, som hölls i Genève 1958.[13]

Vid IAEA, uppbyggnaden av "safeguards"

Från 1961 till 1981, under det kalla kriget, var Eklund generaldirektör för Internationella atomenergiorganet (IAEA) i Wien.[13]

Efter sin avgång utnämndes han till Director General Emeritus, vilket vid denna tid var en ovanlig och livslång hedersbetygelse inom internationella organisationer.[13]

Under sin tid som chef för IAEA stödde Eklund aktivt tillkomsten av International Centre for Theoretical Physics (ICTP) i Trieste, som kom att ledas av Abdus Salam, sedermera Nobelpristagare i fysik,[10] med bland andra Robert Oppenheimer som vetenskaplig rådgivare.[13]

Eklund initierade och implementerade det internationella kontrollsystemet för kärnmaterial, safeguards, som möjliggjorde internationell insyn i staters hantering av klyvbart material.[13] Under hans tid vid IAEA förhandlades och ingicks såväl provstoppsavtalet som icke-spridningsavtalet om kärnvapen.[13] Den institutionella struktur som byggdes upp under Eklunds ledning utgjorde en grund för att IAEA tilldelades halva Nobels fredspris 2005.[14]

Utmärkelser och hedersuppdrag

Utmärkelser och ordnar

År Utmärkelse Organisation Land Grad / klass
1966 Grekiska Fenixorden[15] Monarkin Grekland Grekland Storofficer
1968 Atoms for Peace Award[16] American Nuclear Society USA
1971 Nordstjärneorden[17] Kungliga Hovstaterna Sverige Kommendör av första klass
1971 Grosses Goldenes Ehrenzeichen[16] Land Wien Österrike
1972 Ordine al Merito della Repubblica Italiana[16] Republiken Italien Italien Cavaliere di Gran Croce
1975 Orden al Mérito Civil[16] Kungadömet Spanien Spanien Fullvärdig kommendör,
1976 Henry DeWolf Smyth Award[16] American Nuclear Society USA Nuclear Statesman Award
1980 H.M. Konungens medalj[18] Kungliga Hovstaterna Sverige 12:e storleken i Serafimerordens band
1980 Exceptional Service Award[16] American Nuclear Society, Nuclear Energy Institute USA
1980 Goldenes Ehrenzeichen[16] Förbundsrepublikens förtjänstorden Västtyskland Storkors med axelband
1981 Ordo Sancti Gregorii Magni[16] Johannes Paulus II Vatikanstaten Pro equitibus commendatoribus classis civilis
1981 Orden Mexicana del Águila Azteca[16] Republiken Mexiko Mexiko Storkors med axelband
1981 Großes Goldenes Ehrenzeichen[16] Republiken Österrike Österrike Am Bande
1981 Légion d’honneur[16] Republiken Frankrike Frankrike Officier
1991 Heliga skattens orden[16] Utdelat av Kejsar Akihito Japan Grand Cordon
1991 Stora energipriset[16] Dagens Industri Sverige
1996 Jubeldoktor[16] Uppsala universitet Sverige

Ledamotskap och hedersuppdrag

År Typ Organisation Land
1953 Ledamot (LIVA)[15] Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) Sverige
1961 Fellow[16] American Nuclear Society USA
1972 Ledamot (LKVA)[15] Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) Sverige
1973 Honorary Fellow[16] British Nuclear Energy Society (BNES) Storbritannien
1977 Ehrensenator[15] Wiens universitet Österrike
1979 Honorary Member[16] British Nuclear Energy Society (BNES) Storbritannien
1979 Foreign Associate[15] National Academy of Engineering USA
1979 Honorary Vice President[16] Institution of Nuclear Engineers Storbritannien
1982 Honorary Member[16] European Nuclear Society
1989 Ledamot[19] Norrbottensakademin Sverige
1992 Honorary Lifetime Member[16] American Nuclear Society USA

Hedersdoktorat

År Universitet Land Examen
1968 Technische Universität Graz Österrike Tekn.dr. h.c.[20]
1971 Jagellonska universitetet Polen Dr. h.c.[20]
1971 Bukarests universitet Rumänien Dr. h.c.[20]
1974 Chalmers tekniska högskola Sverige Tekn. dr. h.c.[21]
1977 Moskvas statliga universitet Sovjetunionen Dr. h.c.[20]
1977 Buenos Aires universitet Argentina Dr. h.c.[20]
1977 Eötvös Loránduniversitet Ungern Dr. h.c.[20]
1977 Columbia University USA Dr. h.c.[20]
1978 Technische Universität Dresden Östtyskland Tekn.dr. h.c.[20]
1978 Yonseiuniversitet Sydkorea Dr. h.c.[20]
1979 Universidad Nacional Agraria La Molina Peru Dr. h.c. / Agrarian Sciences[20]
1980 Kungliga Tekniska högskolan Sverige Tekn. dr. h.c.[22]

Se även

Källor

  1. 1 2 Brockhaus Enzyklopädie, F.A. Brockhaus, 1796, Brockhaus Enzyklopädie-ID: eklund-arne-sigvard.[källa från Wikidata]
  2. 1 2 Munzinger Personen, Munzinger person-ID: 00000009646, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ↑ Yuri Alekseevich Chramov, Aleksandr Achiezer (red.), Физики, Nauka, 1983, läs online.[källa från Wikidata]
  4. ↑ SNAC, SNAC Ark-ID: w6g899x5, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  5. ↑ Gemeinsame Normdatei, läst: 31 december 2014.[källa från Wikidata]
  6. 1 2 3 4 läs online, The New York Times .[källa från Wikidata]
  7. ↑ Lindh Sune, red (2003). Hedersledamöter 1827-2003: festskrift till Gunilla och Stig Strömholm den 15 november 2003. Norlandica, 0348-1425; 10. Uppsala: Norrlands nation. Libris 9422413. ISBN 91-972702-1-0
  8. 1 2 ”Sigvard Eklund”. Munzinger Personen. https://www.munzinger.de/search/go/document.jsp?id=00000009646. Läst 9 oktober 2017.
  9. ↑ Eklund, Sigvard (1946). Studies in nuclear physics: excitation by means of x-rays : activity of 87Rb. Arkiv för matematik, astronomi och fysik ; 33 A:14. Stockholm. Libris 1395896
  10. 1 2 3 Chramov, Yuri Alekseevich; Achiezer, Aleksandr (1983) (på ryska). Физики. Nauka
  11. ↑ Sime, Ruth Lewin (1996). Lise Meitner: A Life in Physics. Berkeley: University of California Press. sid. 347
  12. ↑ Vem är det. Norstedts. 1969. sid. 228. https://runeberg.org/vemardet/1969/0244.html
  13. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ”Sigvard Eklund”. Munzinger Personen. https://www.munzinger.de/search/go/document.jsp?id=00000009646. Läst 9 oktober 2017.
  14. ↑ ”Sigvard Eklund”. The New York Times. https://www.newtimes.com/1961/10/07.html. Läst 6 februari 2026.
  15. 1 2 3 4 5 Vem är det. Norstedts. 1969. sid. 228. https://runeberg.org/vemardet/1969/0244.html
  16. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 ”Sigvard Eklund”. Munzinger Personen. https://www.munzinger.de/search/go/document.jsp?id=00000009646. Läst 9 oktober 2017.
  17. ↑ ”Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Matriklar (D 1)”. Riksarkivet. https://riksarkivet.se/. Läst 6 februari 2026.
  18. ↑ ”H.M. Konungens medalj 12:e storleken i Serafimerordens band”. Kungahuset.se. https://www.kungahuset.se/. Läst 6 februari 2026.
  19. ↑ Norrbottens Akademiens årsbok.
  20. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Vem är det. Norstedts. 1984. sid. 274. https://runeberg.org/vemardet/1985/0274.html
  21. ↑ ”Hedersdoktorer genom tiderna”. Chalmers tekniska högskola. https://www.chalmers.se/om-chalmers/tradition-och-hogtider/hedersdoktorer/. Läst 18 juni 2026.
  22. ↑ ”Hedersdoktorer vid KTH”. Kungliga Tekniska högskolan. https://www.kth.se/om/upptack/priser/hedersdoktorer/hedersdoktorer-vid-kth-1.3974. Läst 18 juni 2026.