Sigvard Eklund
| Sigvard Eklund | |
Sigvard Eklund 1965. | |
| Född | 19 juni 1911[1][2][3] Kiruna, Sverige |
|---|---|
| Död | 30 januari 2000[4][1][2] (88 år) Wien[5] |
| Medborgare i | Sverige |
| Utbildad vid | Uppsala universitet |
| Sysselsättning | Kärnfysiker, diplomat |
| Arbetsgivare | Internationella atomenergiorganet[6] Försvarets forskningsanstalt[6] Kungliga Tekniska högskolan[6] Studsvik AB[6] |
| Utmärkelser | |
| Atoms for Peace Award Henry DeWolf Smyth Award Stora energipriset | |
| Redigera Wikidata | |
Sigvard Arne Eklund, född 19 juni 1911 i Kiruna, död 30 januari 2000 i Wien,[7] var en svensk kärnfysiker, diplomat och ämbetsman. Han var generaldirektör för Internationella atomenergiorganet (IAEA) 1961-1981[8] och hade dessförinnan en central roll i uppbyggnaden av svensk kärnteknisk forskning bland annat vid AB Atomenergi och anläggningen i Studsvik.[8]
Biografi
Utbildning, tidig svensk karriär
Eklund avlade filosofisk ämbetsexamen 1936 vid Uppsala universitet och disputerade för filosofie doktorsgrad där 1946 på avhandlingen Studies in nuclear physics: excitation by means of x-rays : activity of 87Rb.[9] Avhandlingsarbetet skedde under handledning och i en vetenskaplig miljö präglad av Manne Siegbahn, Nobelpristagare i fysik,[10] som vid denna tid spelade en central roll i svensk kärnfysikalisk forskning.
Mellan 1937 och 1945 var Eklund anställd vid Nobelinstitutet för fysik, där han hade arbetslokaler i direkt anslutning till professor Lise Meitners personliga laboratorium. De utvecklade ett nära och långvarigt vetenskapligt samarbete.[11]
Åren 1945–1950 var han laborator vid Försvarets forskningsanstalt (FOA), och 1946 blev han docent i kärnfysik vid Kungliga Tekniska högskolan.[12] Under denna period samordnade han det civila svenska kärnteknikprogrammet vid AB Atomenergi, där han var forskningschef från 1950, med det militära forskningsarbetet vid FOA.[13]
Eklund var projektledare för byggandet av den första svenska kärnreaktorn R1, som uppfördes vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm, och driftsattes 1954. Han hade därutöver en central roll i uppbyggnaden av den kärntekniska forskning och utveckling som senare kom att förläggas till Studsvik.[13]
Tidig internationell karriär
Eklund var under 1950-talet medlem i en rad internationella kommittéer som samordnade europeisk kärnenergiverksamhet och blev 1959 ordförande i Board of Management för det internationella Dragonprojektet.[13] Inom ramen för detta arbete samarbetade han med John Cockcroft, Nobelpristagare i fysik,[10] bland annat kring utvecklingen av gaskylda högtemperaturreaktorer.[13]
År 1957 accepterade Eklund ett erbjudande från FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld att organisera The 2nd World Conference on the Peaceful Uses of Atomic Energy. Han utsågs till generalsekreterare för konferensen, som hölls i Genève 1958.[13]
Vid IAEA, uppbyggnaden av "safeguards"
Från 1961 till 1981, under det kalla kriget, var Eklund generaldirektör för Internationella atomenergiorganet (IAEA) i Wien.[13]
Efter sin avgång utnämndes han till Director General Emeritus, vilket vid denna tid var en ovanlig och livslång hedersbetygelse inom internationella organisationer.[13]
Under sin tid som chef för IAEA stödde Eklund aktivt tillkomsten av International Centre for Theoretical Physics (ICTP) i Trieste, som kom att ledas av Abdus Salam, sedermera Nobelpristagare i fysik,[10] med bland andra Robert Oppenheimer som vetenskaplig rådgivare.[13]
Eklund initierade och implementerade det internationella kontrollsystemet för kärnmaterial, safeguards, som möjliggjorde internationell insyn i staters hantering av klyvbart material.[13] Under hans tid vid IAEA förhandlades och ingicks såväl provstoppsavtalet som icke-spridningsavtalet om kärnvapen.[13] Den institutionella struktur som byggdes upp under Eklunds ledning utgjorde en grund för att IAEA tilldelades halva Nobels fredspris 2005.[14]
Utmärkelser och hedersuppdrag
Utmärkelser och ordnar
| År | Utmärkelse | Organisation | Land | Grad / klass |
|---|---|---|---|---|
| 1966 | Grekiska Fenixorden[15] | Monarkin Grekland | Grekland | Storofficer |
| 1968 | Atoms for Peace Award[16] | American Nuclear Society | USA | |
| 1971 | Nordstjärneorden[17] | Kungliga Hovstaterna | Sverige | Kommendör av första klass |
| 1971 | Grosses Goldenes Ehrenzeichen[16] | Land Wien | Österrike | |
| 1972 | Ordine al Merito della Repubblica Italiana[16] | Republiken Italien | Italien | Cavaliere di Gran Croce |
| 1975 | Orden al Mérito Civil[16] | Kungadömet Spanien | Spanien | Fullvärdig kommendör, |
| 1976 | Henry DeWolf Smyth Award[16] | American Nuclear Society | USA | Nuclear Statesman Award |
| 1980 | H.M. Konungens medalj[18] | Kungliga Hovstaterna | Sverige | 12:e storleken i Serafimerordens band |
| 1980 | Exceptional Service Award[16] | American Nuclear Society, Nuclear Energy Institute | USA | |
| 1980 | Goldenes Ehrenzeichen[16] | Förbundsrepublikens förtjänstorden | Västtyskland | Storkors med axelband |
| 1981 | Ordo Sancti Gregorii Magni[16] | Johannes Paulus II | Vatikanstaten | Pro equitibus commendatoribus classis civilis |
| 1981 | Orden Mexicana del Águila Azteca[16] | Republiken Mexiko | Mexiko | Storkors med axelband |
| 1981 | Großes Goldenes Ehrenzeichen[16] | Republiken Österrike | Österrike | Am Bande |
| 1981 | Légion d’honneur[16] | Republiken Frankrike | Frankrike | Officier |
| 1991 | Heliga skattens orden[16] | Utdelat av Kejsar Akihito | Japan | Grand Cordon |
| 1991 | Stora energipriset[16] | Dagens Industri | Sverige | |
| 1996 | Jubeldoktor[16] | Uppsala universitet | Sverige |
Ledamotskap och hedersuppdrag
| År | Typ | Organisation | Land |
|---|---|---|---|
| 1953 | Ledamot (LIVA)[15] | Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) | Sverige |
| 1961 | Fellow[16] | American Nuclear Society | USA |
| 1972 | Ledamot (LKVA)[15] | Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) | Sverige |
| 1973 | Honorary Fellow[16] | British Nuclear Energy Society (BNES) | Storbritannien |
| 1977 | Ehrensenator[15] | Wiens universitet | Österrike |
| 1979 | Honorary Member[16] | British Nuclear Energy Society (BNES) | Storbritannien |
| 1979 | Foreign Associate[15] | National Academy of Engineering | USA |
| 1979 | Honorary Vice President[16] | Institution of Nuclear Engineers | Storbritannien |
| 1982 | Honorary Member[16] | European Nuclear Society | |
| 1989 | Ledamot[19] | Norrbottensakademin | Sverige |
| 1992 | Honorary Lifetime Member[16] | American Nuclear Society | USA |
Hedersdoktorat
| År | Universitet | Land | Examen |
|---|---|---|---|
| 1968 | Technische Universität Graz | Österrike | Tekn.dr. h.c.[20] |
| 1971 | Jagellonska universitetet | Polen | Dr. h.c.[20] |
| 1971 | Bukarests universitet | Rumänien | Dr. h.c.[20] |
| 1974 | Chalmers tekniska högskola | Sverige | Tekn. dr. h.c.[21] |
| 1977 | Moskvas statliga universitet | Sovjetunionen | Dr. h.c.[20] |
| 1977 | Buenos Aires universitet | Argentina | Dr. h.c.[20] |
| 1977 | Eötvös Loránduniversitet | Ungern | Dr. h.c.[20] |
| 1977 | Columbia University | USA | Dr. h.c.[20] |
| 1978 | Technische Universität Dresden | Östtyskland | Tekn.dr. h.c.[20] |
| 1978 | Yonseiuniversitet | Sydkorea | Dr. h.c.[20] |
| 1979 | Universidad Nacional Agraria La Molina | Peru | Dr. h.c. / Agrarian Sciences[20] |
| 1980 | Kungliga Tekniska högskolan | Sverige | Tekn. dr. h.c.[22] |
Se även
- Sigvard Eklunds pris utdelas årligen av Svenskt kärntekniskt centrum.
Källor
- 1 2 Brockhaus Enzyklopädie, F.A. Brockhaus, 1796, Brockhaus Enzyklopädie-ID: eklund-arne-sigvard.[källa från Wikidata]
- 1 2 Munzinger Personen, Munzinger person-ID: 00000009646, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ↑ Yuri Alekseevich Chramov, Aleksandr Achiezer (red.), Физики, Nauka, 1983, läs online.[källa från Wikidata]
- ↑ SNAC, SNAC Ark-ID: w6g899x5, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ↑ Gemeinsame Normdatei, läst: 31 december 2014.[källa från Wikidata]
- 1 2 3 4 läs online, The New York Times .[källa från Wikidata]
- ↑ Lindh Sune, red (2003). Hedersledamöter 1827-2003: festskrift till Gunilla och Stig Strömholm den 15 november 2003. Norlandica, 0348-1425; 10. Uppsala: Norrlands nation. Libris 9422413. ISBN 91-972702-1-0
- 1 2 ”Sigvard Eklund”. Munzinger Personen. https://www.munzinger.de/search/go/document.jsp?id=00000009646. Läst 9 oktober 2017.
- ↑ Eklund, Sigvard (1946). Studies in nuclear physics: excitation by means of x-rays : activity of 87Rb. Arkiv för matematik, astronomi och fysik ; 33 A:14. Stockholm. Libris 1395896
- 1 2 3 Chramov, Yuri Alekseevich; Achiezer, Aleksandr (1983) (på ryska). Физики. Nauka
- ↑ Sime, Ruth Lewin (1996). Lise Meitner: A Life in Physics. Berkeley: University of California Press. sid. 347
- ↑ Vem är det. Norstedts. 1969. sid. 228. https://runeberg.org/vemardet/1969/0244.html
- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ”Sigvard Eklund”. Munzinger Personen. https://www.munzinger.de/search/go/document.jsp?id=00000009646. Läst 9 oktober 2017.
- ↑ ”Sigvard Eklund”. The New York Times. https://www.newtimes.com/1961/10/07.html. Läst 6 februari 2026.
- 1 2 3 4 5 Vem är det. Norstedts. 1969. sid. 228. https://runeberg.org/vemardet/1969/0244.html
- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 ”Sigvard Eklund”. Munzinger Personen. https://www.munzinger.de/search/go/document.jsp?id=00000009646. Läst 9 oktober 2017.
- ↑ ”Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Matriklar (D 1)”. Riksarkivet. https://riksarkivet.se/. Läst 6 februari 2026.
- ↑ ”H.M. Konungens medalj 12:e storleken i Serafimerordens band”. Kungahuset.se. https://www.kungahuset.se/. Läst 6 februari 2026.
- ↑ Norrbottens Akademiens årsbok.
- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Vem är det. Norstedts. 1984. sid. 274. https://runeberg.org/vemardet/1985/0274.html
- ↑ ”Hedersdoktorer genom tiderna”. Chalmers tekniska högskola. https://www.chalmers.se/om-chalmers/tradition-och-hogtider/hedersdoktorer/. Läst 18 juni 2026.
- ↑ ”Hedersdoktorer vid KTH”. Kungliga Tekniska högskolan. https://www.kth.se/om/upptack/priser/hedersdoktorer/hedersdoktorer-vid-kth-1.3974. Läst 18 juni 2026.
|
