Skjuvzon

Kanten av en dextral skjuvzon som är cirka 20 m tjock. En övergång från skiffer till mylonit syns från zonens utsida till insida. Bilden är från Cap de Creus, Katalonien.

En skjuvzon är en tabulär volym i jordskorpan eller den övre manteln där duktil deformation är koncentrerad.[1][2][3] Skjuvzoner bildas vanligtvis i jordskorpans övergångszon mellan sprödhet och duktilitet, där spröda förkastningar föregås – eller helt ersätts som anpassningsmekanism – av skjuvning.[4] Skjuvzoner anses vara motsvarigheten till spröda förkastningar på djup större än 10 till 15 km.[1] Skjuvzoner genereras som plan mellan två block med relativ rörelse mellan dem och skjuvspänning; i verkligheten är dock de flesta skjuvzoner mycket mer komplexa än denna förenklade modell.[1][5]

Duktila deformationens dynamik vid skjuvzoner gör att kringliggande berg ofta uppvisar foliering.[2] Denna foliering är i stort sett parallell med skjuvzonen, men kan ha systematiska eller andra betydande avvikelser.[2]

En geologisk miljö där skjuvzoner som exponerats genom exhumering kan hittas är höggradigt metamorfa terränger.[1]

Källor

  • Fossen, Haakon (2018) (på engelska). Structural Geology (2:a). Cambridge University Press. ISBN 978-1-107-05764-7 
  • Hobbs, Bruce E.; Means, Winthrop D.; Williams, Paul F. (1976) (på engelska). An Outline of Structural Geology. John Wiley & Sons. https://archive.org/details/outlineofstructu00hobb 
  • Park, R.G. (1989) (på engelska). Foundations of structural Geology. Blackie. ISBN 0-216-92491-X 

Noter

  1. 1 2 3 4 Park 1989, s. 75
  2. 1 2 3 Hobbs et al. 1976, s. 266
  3. ↑ Fossen 2018, s. 446
  4. ↑ Fossen 2018, s. 126
  5. ↑ Park 1989, s. 76