Smådopping

Smådopping
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult smådopping av nominatformen.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningDoppingfåglar
Podicipediformes
FamiljDoppingar
Podicipedidae
SläkteSmådoppingar
Tachybaptus
ArtSmådopping
T. ruficollis
Vetenskapligt namn
§ Tachybaptus ruficollis
AuktorPallas, 1764
Utbredning
Grönt = året runt; Orange = övervintrande; Gult = häckande

Smådopping (Tachybaptus ruficollis) är en liten art av dopping. Den beskrevs vetenskapligt av Peter Simon Pallas 1764. Smådoppingen har ett mycket stort utbredningsområde och häckar i Europa, Centralasien och söderut till Nya Guinea och i större delen av Afrika, både i nordväst och söder om Sahara. De fåglar som häckar där vattnet fryser flyttar söderut om vintern. Smådoppingen kategoriseras som livskraftig av IUCN.

Utbredning och systematik

Smådoppingen har ett mycket stort globalt utbredningsområde och häckar i Europa, Centralasien och söderut till Nya Guinea och i större delen av Afrika, både i nordväst och söder om Sahara. De fåglar som häckar där vattnet fryser på vintern är flyttfåglar och flyttar till kusten eller sjöar med öppet vatten.

Underarter

Clements et al. delar in arten i två grupper med tio underarter med följande utbredning:[2]

  • ruficollis-gruppen
    • europeisk smådopping[3] Tachybaptus ruficollis ruficollis – Europa och österut till Uralbergen och söderut till nordvästra Afrika
    • Tachybaptus ruficollis iraquensis – Irak och sydvästra Iran
    • Tachybaptus ruficollis capensis – Afrika söder om Sahara, Komorerna och Madagaskar
    • Tachybaptus ruficollis albescens – Kaukasus österut till östra Kazakstan och söderut till Indien, Myanmar och Sri Lanka
    • Tachybaptus ruficollis poggei – sydöstra till nordöstra Asien, inklusive Hainan, Taiwan, Japan och södra Kurilerna
    • Tachybaptus ruficollis philippensis – norra filippinska öarna
    • Tachybaptus ruficollis cotabato – Mindanao i södra Filippinerna
  • tricolor-gruppen

Tidigare betraktades den numera utdöda alaotradoppingen (T. rufolavatus) som en underart till smådopping.

Förekomst i Sverige

I Sverige häckar den i små vegetationsrika sjöar och fiskfria dammar, mer sällan i större slättsjöar. Den förekommer regelbundet men sparsamt till sällsynt i södra Sverige norrut till södra Dalarna, men även mycket lokalt utmed södra Norrlandskusten.[4]

Utseende och läten

Smådoppingen är en liten kompakt dopping med rund kropp, kort hals och tufsig "stjärtlös" stjärt. Den är 23–29 cm lång, har ett vingspann på 40–45 cm och väger 130–236 gram.[5] Den adulta fågeln är omisskännliga i sommardräkt, med rödaktigt bakhuvud och kinder, och en intensivt gul fläck bakom nedre delen av näbben. I juvenil dräkt har den svartvitrandigt ansikte. Benen sitter mycket långt bak på kroppen så den har svårt att gå.

Geografisk variation

Underarterna skiljer sig främst i storlek och på mängden svart på huvudet, storlek på den gula fläcken, ögonfärg, huvud- och näbbform.

Läten

Smådoppingens läten beskrivs som ljusa "bii-iip" och "bit, bit, bit" som kan accelerera och övergå i en bubblande drill, inte olikt gökhonans läte. Vintertid är den tystlåten.[6]

Ekologi

Häckande smådopping med ungar.
Smådoppingens ägg.

Smådoppingen är bunden till vattnet och är bara uppe på land under häckningen. Den häckar i en mängd olika större och mindre våtmarker, oftast med ett maxdjup på en meter, med tät vegetation, stor tillgång på vattenlevande ryggradslösa djur och undviker generellt vatten med större rovfiskar. Den häckar bland annat vid sötvattenssjöar, dammar, diken, långsamtrinnande floder, brackvattenlaguner, översvämningsområden och risfält.[1] Likt alla doppingar placerar den sitt bo nära strandkanten. Boet fästs i växter och förmår att flyta.[7] Den lägger 4-7 ägg. Föräldrarna bär under perioder ungarna på ryggen. Den är en utmärkt simmare och söker sin föda genom att dyka efter småfisk, blötdjur och vatteninsekter.[7] Den flyttar nattetid och ses sällan flyga.[8]

Status och hot

Smådoppingen har en mycket stor utbredning. I Europa anses beståndet vara relativt stabilt, medan trenden globalt är okänd. Beståndet uppskattas till mellan 384 000 och 2 350 000 adulta individer. IUCN kategoriserar den som livskraftig (LC).[1]

I Sverige är smådoppingen en fåtalig art med ett bestånd på uppskattningsvis 1480 könsmogna individer.[9] Den trots dock öka i antal. Trots det begränsade beståndet kategoriserar Artdatabanken den som nära hotad i 2025 års upplaga av rödlistan.[10] I Finland anses arten vara akut hotad. [11]

Källor

  1. 1 2 3 Birdlife International 2025 Tachybaptus ruficollis . Från: IUCN 2025. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2025.1. Läst 27 oktober 2025.
  2. ↑ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2021. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2021 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2021-08-11
  3. ↑ ’’Sverigelistan med underarter’’, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18
  4. ↑ Artfakta om smådopping, ArtDatabanken.
  5. ↑ Mark Brazil (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guide, A&C Black Publishers, London, sid: 90-91, ISBN 978-0-7136-7040-0
  6. ↑ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 64. ISBN 978-91-7424-039-9
  7. 1 2 Owen Roberts (2011) Våra fåglar och deras läten
  8. ↑ Blomdahl, Anders; Bertil Breife, Niklas Holmström (2003). Filght Indentification of European Seabirds. London: Helm. sid. 52. ISBN 0-7136-6020-1
  9. ↑ ”Svensk rödlistning 2020 av smådopping”. Artfakta. Artdatabanken. https://artfakta.se/naturvard/taxon/Tachybaptus-ruficollis-102104. Läst 20 mars 2022.
  10. ↑ Artdatabankens rödlista 2025 PDF
  11. ↑ Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av smådopping – Tachybaptus ruficollis” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.25844. Läst 22 mars 2022.

Externa länkar