Stelis signata
| Stelis signata | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Leddjur Arthropoda |
| Understam | Sexfotingar Hexapoda |
| Klass | Egentliga insekter Insecta |
| Ordning | Steklar Hymenoptera |
| Överfamilj | Bin Apoidea |
| Familj | Buksamlarbin Megachilidae |
| Släkte | Pansarbin Stelis |
| Art | Stelis signata |
| Vetenskapligt namn | |
| § Stelis signata | |
| Auktor | (Latreille, 1809) |
| Synonymer | |
|
Anthidium signatum Latreille, 1809[1] Anthidium parvulum Lepeletier, 1841[1] Stelis strigata Kriechbaumer, 1874[1] | |
| Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen | |
Stelis signata är en biart som först beskrevs av Pierre André Latreille 1809. Den ingår i släktet pansarbin och familjen buksamlarbin.[1] Enligt den finländska rödlistan är arten nära hotad (NT) i Finland. Arten har inte fått något svenskt trivialnamn; på finska kallas den laikkutöpömehiläinen.[2]
Beskrivning
Stelis signata är ett litet bi med en kroppslängd mellan 6 och 7 mm. Det har svart huvud och mellankropp med gula markeringar; även benen är gula. Mönstret återkommer på bakkroppen, där varje tergit[a] har två breda, friliggande, gula tvärband, ett på varje sida. Honan saknar någon polleninsamlingsborste på buken; arten är ju parasit, och avkomman kommer att leva på det pollen som värdhonorna samlat ihop. Värdbiet Antidium strigatum har en nästan identisk färgteckning.[3]
Ekologi
Habitaten utgörs av skog, buskageområden, gräsmarker, jordbruksmark, halvöken och tundra. I bergen kan arten nå upp till 1 600 m. Arten flyger mellan maj och augusti, och besöker främst kransblommiga växter.[4]
Fortplantning
Stelis signata är boparasit på Anthidiellum strigatum, också det ett buksamlarbi. Som hos alla pansarbin tränger honan in i värdbiets bo, och lägger ett ägg per larvcell. När larven kläckts, förstör den värdägget eller dödar värdlarven, och lever sedan på den insamlade näringen.[5]
Utbredning
I Europa finns arten i två skilda områden: Ett i sydväst, från Iberiska halvön i sydväst över Italien och några Medelhavsöar till Grekland i sydöst, och norrut via Västeuropa och västra Centraleuropa till Danmark; samt ett i nordöst, från Finland, östligaste Baltikum och Ryssland till Kaukasus. Utanför Europa förekommer arten i Nordafrika från Marocko till Tunisien, och vidare österut över Cypern, Israel och Libanon till Irak. Två underarter har beskrivits: Stelis signata eremeica finns från Cypern till Irak; nominatunderarten, Stelis signata signata, finns i övriga utbredningsområdet.[4]
I Finland finns arten i de sydligaste delarna av landet, från Åland och längs sydkusten norrut till Södra Savolax och Södra Karelen; 1940- till 1950-talen fanns den även i Egentliga Tavastland och Birkaland.[6] Arten är inte särskilt vanlig, och rödlistad av Finlands Artdatacenter som nära hotad (NT).[2]
Kommentarer
- ↑ Tergiterna är segmenten på bakkroppens ovansida. De numreras med början framifrån. Motsvarande segment på bakkroppens undersida kallas sterniter.
Källor
- 1 2 3 4 ”Stelis signata (Latreille, 1809)” (på engelska). ITIS. https://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=756160#null. Läst 3 oktober 2025.
- 1 2 Juho Paukkunen (2019). ”Laikkutöpömehiläinen – Stelis signata”. Finlands artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.204575. Läst 5 oktober 2025.
- ↑ ”Düsterbienen: Stelis signata” (på tyska). Wildbienen. https://www.wildbienen.de/eb-ssign.htm. Läst 4 oktober 2025.
- 1 2 Ornosa, C. & Ortiz Sánchez, F.J. 2014 Stelis signata . Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 4 oktober 2025.
- ↑ ”Pansarbin Stelis Panzer, 1806”. Information. Artdatabanken. 2025. https://artfakta.se/taxa/1005535/information. Läst 4 oktober 2025.
- ↑ ”Stelis signata – Bläddra observationer”. Finlands Artdatacenter. 2024. https://laji.fi/sv/observation/map?target=MX.204575&countryId=ML.206&recordQuality=EXPERT_VERIFIED,COMMUNITY_VERIFIED,NEUTRAL&needsCheck=false. Läst 4 oktober 2025.
|