Stenhumla

Stenhumla
Hane på krustistel
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Leddjur Arthropoda
Understam	Sexfotingar Hexapoda
Klass	Insekter Insecta
Ordning	Steklar Hymenoptera
Underordning	Midjesteklar Apocrita
(orankad)	Gaddsteklar Aculeata
Överfamilj	Bin Apoidea
Familj	Långtungebin Apidae
Släkte	Humlor Bombus
Undersläkte	Melanobombus[1]
Art	Stenhumla Bombus lapidarius
Vetenskapligt namn
§ Bombus lapidarius
Auktor	(Linnaeus, 1758)[2]
Synonymer
Apis lapidaria Linnaeus, 1758[2] Apis coronata Geoffroy, 1785[2] Bremus regelationis Panzer, 1805[2] Apis arbustorum Fabricius, 1776[2] Bremus truncorum Panzer, 1805[2] Apis strenuus Harris, 1776[2] Apis audens Harris, 1776[2] Apis opis Harris, 1776[2] Apis pertristis Harris, 1776[2] Bombus bisiculus Lecocq, Biella, Martinet & Rasmont, 2019[2] Bombus lapidarius albicans Schmiedeknecht, 1878[2] Bombus lapidarius carpaticus Radoszkowski, 1884[2] Bombus lapidarius decipiens Pérez, 1879[2] Bombus lapidarius carpatiens Radoszkowski, 1884[2] Bombus lapidarius atlanticus Benoist, 1928[2]
Hona på gräslök
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Stenhumla (Bombus lapidarius) är en insekt i överfamiljen bin och släktet humlor.^[3][2]

Humlan är vanlig i hela Europa^[4].

Arten finns i hela Sverige^[5] med undantag för ren skog eller fjällnära terräng.^[6]

Den är även vanlig i Finland från sydkusten och Åland norrut. Koncentrationen är i södra och mellersta delarna av landet, men fynd har gjorts ända upp till Lappland.^[7]

Stenhumlan är en medelstor humla; drottningen blir 20 till 22 millimeter lång, arbetaren 12 till 16 millimeter och hanen 14 till 16 millimeter^[4]. Humlan är svart med röd bakkroppsspets. Hanen har dessutom en smal gul halskrage och gul nos. En viktig skiljekaraktär mot liknande arter är att pollensamlingshåren är helt svarta utan rödtonade spetsar. Drottningen är betydligt större än både arbetarna och hanarna. Arbetarna är proportionellt mycket mindre och har mindre variation i storleken jämfört med förhållandet hos många andra humlearter.^[8][9]

Boet inrättas ofta i övergivna fågelbon^[9] eller sorkbon under jord. Den kan också bygga bo under stenar, i murar, under eller i hus; i isoleringsmaterial i väggar eller på vindar.^[4] Stenhumlan bildar stora samhällen med 100 till 400 individer.^[10].

Arten förekommer i många olika biotoper som odlad mark, strandnära områden, bland växtlighet vid vägkanter, trädgårdar, villabebyggelse och i städer.^[11][6] Stenhumlan är en förhållandevis korttungad art. Den kan flyga relativt långt för att skaffa näring, upp till 1,5 km.^[10] Favoritväxter är vitklöver, harklöver, monke, fruktträd, maskros, fibblor, olika ärtväxter, plister, lejongapsväxter, kransblommiga växter, tistlar och väddklint.^[11] Arten sparar inte bara honung utan även pollen i boet. Drottningarna är viktiga pollinerare av fruktträd.^{[12] [13]}

De övervintrade drottningarna kommer fram i mars, arbetarna från april, medan könsdjuren (ungdrottningar och hanar) flyger mellan juli och tidigt i oktober.^[14]

Hanarna är så kallade patrullerare, som flyger på 1 till 2 meters höjd längs en bestämd bana, upptill 100 m lång, där de avsätter feromoner på höga objekt som vass och rapsplantor för att locka till sig parningsvilliga ungdrottningar. Flera hanar kan ofta flyga efter varandra längs samma bana.^[13]

Arten parasiteras av stensnylthumlan, som tar över boet för att föda upp sin egen avkomma.^[11]

Arten är klassificerad som livskraftig i både Sverige och Finland.^[15][5]

• 
  Hane
•