Sylvin
| Sylvin | |
 | |
| Kategori | Halidmineral |
|---|---|
| Dana klassificering | 9.1.1.2 |
| Strunz klassificering | 3.AA.20 |
| Kemisk formel | KCl |
| Färg | Färglös till vit, ljusgrå, ljusblå, kan vara gulaktigt rör |
| Förekomstsätt | Som kuber och oktaedrar; kolumnartad, i skorpor, grovkornig, massiv |
| Kristallstruktur | Kubisk, isometrisk |
| Spaltning | Perfekt på {100}, {010} och {001} |
| Brott | Ojämnt |
| Hållbarhet | Spröd till seg |
| Hårdhet (Mohs) | 2 |
| Glans | Glasaktig |
| Refraktion | Isotropisk |
| Ljusbrytning | n=1,4903 |
| Dispersion | Stark |
| Pleokroism | Synlig i färgade kristaller |
| Transparens | Transparent till genomskinlig |
| Streckfärg | Vit |
| Specifik vikt | 1,993 |
| Löslighet | Löslig i vatten |
| Övrigt | Salt till bitter smak |
| Referenser | [1][2][3] |
Sylvin eller sylvit, är naturligt förekommande kaliumklorid, KCl, som finns i stora kvantiteter i saltlagren blandade med stensalt och karnallit och används för utvinning av kaliumsalter. Det bildar kristaller i det isometriska systemet mycket likt normalt stensalt, halit (NaCl). De två är faktiskt isomorfa.[4]
Sylvin är färglös till vit med nyanser av gult och rött på grund av inneslutningar. Den har en Mohs hårdhet på 2,5 och en specifik vikt på 1,99. Den har ett brytningsindex på 1,4903.[5] Sylvin har en salt smak med en distinkt beska. Sylvin är ett av de sista evaporitmineralerna som fälls ut ur lösningen. Som sådan finns det endast i mycket torra salthaltiga områden.
.jpg)
Namn och historik
Sylvin beskrevs första gången 1832 vid Vesuvius nära Neapel i Italien och uppkallades efter historiska KCl-beteckningar sal degistivum Sylvii och sal febrifugum Sylvii,[6] som fått sina namn efter den holländska läkaren och kemisten François Sylvius de le Boe (1614–1672).[1]
Användning
Den huvudsakliga användning av sylvin är som kaliumgödsel. Sylvin är en komponent i sylvinit som är den viktigaste malmen i Nordamerika för framställning av kalium.
Sylvin, tillsammans med kvarts, fluorit och halit, används för spektroskopiska prismor och linser.[7]
Förekomst
Sylvin finns i många evaporitavlagringar över hela världen. Massiva bäddade fyndigheter förekommer i New Mexico och västra Texas, och i Utah i USA, men den största förekomsten i världen finns i Saskatchewan, Kanada. De stora fyndigheterna i Saskatchewan bildades genom avdunstning av en devonisk sjöväg. Sylvin är det officiella mineralet i Saskatchewan.
Fyndigheter finns vidare vid tyska Stassfurt, där sylvin oftast har en rödaktig färg, och vid ukrainska Kalusz, där den förekommer tillsammans med korn av blått stensalt.
Förekomster finns också i saltbergen i Punjab i Pakistan, samt i Etiopien och vid tyska Leopoldshall, där det ibland benämns leopoldit.
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Sylvite, 22 februari 2024.
- Meyers varulexikon, Forum, 1952
Noter
- 1 2 Sylvite: Sylvite mineral information and data
- ↑ Sylvite Mineral Data
- ↑ ”Handbook of Mineralogy”. Arkiverad från originalet den 15 april 2012. https://web.archive.org/web/20120415072616/http://rruff.geo.arizona.edu/doclib/hom/sylvite.pdf. Läst 1 augusti 2024.
- ↑ Klein, Cornelis and Cornelius S. Hurlbut, Jr. 1993. Manual of Mineralogy after J.D. Dana, 21st edition. New York: John Wiley & Sons, Inc.
- ↑ Deer, W.A., R.A. Howie, and J. Zussman. 1992. An Introduction to the Rock-Forming Minerals 2nd ed. New York: Prentice Hall.
- ↑ Watts, Henry (1883) (på engelska). A Dictionary of Chemistry and the Allied Branches of Other Sciences. Longmans, Green, and Company. https://books.google.com/books?id=d-bkUHqUZ5AC&pg=PA147
- ↑ Motz, Lloyd. ”Spectroscopy”. Microsoft Encarta 2009 S (2009): sid. 1841.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Sylvin.- Mineral Resources of Saskatchewan
- Chisholm, Hugh, ed. (1911). "Sylvite" . Encyclopædia Britannica (11th ed.). Cambridge University Press.