Tarana

Tarana är en nordindisk kompositionsform inom hindustansk klassisk musik. Formen kännetecknas av användningen av särskilda stavelser och ordliknande ljud, – exempelvis odani, todani, tadeem och yalali – som bygger på persiska och arabiska fonem snarare än på meningsbärande text. Dessa framförs vanligtvis i medeltempo (madhya laya) eller snabbt tempo (drut laya).

Tarana tillskrivs traditionellt den indo-persiske poeten, musikern och hovmannen Amir Khusrou (1253–1325 e.Kr.),^[1] som anses ha introducerat formen under Delhisultanatet. I modern tid har tarana kommit att förknippas med den hindustanska sångrepertoarens virtuosa och rytmiskt avancerade uttryck.

I modern tid hjälpte sångaren Amir Khan till att popularisera den och undersökte dess ursprung och de stavelser som användes. En annan modern framstående tarana-sångare var Nissar Hussain Khan.

Musikforskaren och kommentatorn Thakur Jaidev Singh beskrev tarana som en genuin innovation av Amir Khusro. Han menade att Khusro visserligen hade föregångare i äldre nirgit-sånger, vilka använde meningslösa stavelser (śuṣk-akṣaras) och rytmiska minnesstavelser (pāṭ-akṣaras) från instrument som mridangam, men att dessa traditionellt dominerades av hårda konsonanter. Khusros bidrag låg enligt Singh i att han införde mjukare, persiskt färgade fonem och arrangerade dem på ett sätt som gav dem en viss mening.^[2]