Vanlig groda

Grodan finns i större delen av Europa från norra Spanien till Uralbergen. Den saknas i södra Italien^[3] och större delen av Balkan och Kaukasus, men den går i öster till västra Sibirien och norra Kazakstan.^[1] Den infördes till Irland omkring 1720^[5] och är den enda grodart som finns där.^[6] Arten förekommer även i Japan och i Korea, och enstaka fynd finns från Kina.^[3]

Den förekommer i nästan hela Skandinavien med undantag för vissa öar (främst Fyn och öarna söder därom, Læsø, Lolland, Falster, Bornholm, Öland^[3] och Gotland^[3]), östra och centrala Kalmar län, centralt på det småländska höglandet samt fläckvis i de norska och svenska fjällen. Den är fridlyst i hela Skandinavien.^[4]

Vanlig groda påverkas negativt av beskogning av öppna marker, liksom av försurning och att våtmarker försvinner.^[3] Djur som jagar och äter grodor inkluderar olika fåglar, ormar och mindre däggdjur.^[7] En del fiskar och kräftdjur har grodägg och grodyngel som del av sin diet.^[8]

Vanlig groda är i första hand landlevande^[2] men vanligare i våtmarker.^[3] Den finns i stränder och sankmark, samt gärna i fuktiga områden i skogar och ängar och i mindre vattensamlingar. Den kan också förekomma längre från vatten, på åkrar och andra odlade områden.^[5] Den är aktiv under större delen av dygnet utom den allra varmaste tiden på dagen.^[9]

Den vanliga grodan lever på en mycket varierande diet av maskar,^[3] larver, sniglar, insekter,^[3] spindlar och lockespindlar. Även andra grodor kan ätas; kannibalism förekommer.^[4] Curry-Lindahl nämner att den även förtär växtföda, som barr och gräs, samt uppger att även fågelungar vid något enstaka tillfälle skall ha förtärts.^[5]

Grodan är inaktiv under vintern, men det är endast i de nordligaste delarna av dess utbredningsområde som den går i egentlig vintersömn; i Nordfinland går den i dvala från slutet av september, i de nordligaste delarna av utbredningsområdet, som Västsibirien, redan i början av månaden. I Sydskandinavien sker det i mitten i oktober, men det är inte ovanligt att grodan vaknar ur dvalan och uppträder under milda vinterdagar.^[4] I Sydeuropa förekommer en kortare period av inaktivitet under årets sista månader.^[9]

Fortplantningen är en period då den mestadels landlevande grodan beger sig ner i vatten,^[2] och det är gärna i mindre vatten utan fiskar eller kräftor^[3] (hot mot ägg och yngel). Leken, som sker i vattensamlingar av mycket varierande storlek, är beroende av att temperaturen är tillräckligt hög för att äggen ska utvecklas. I Skandinavien leker grodan i april till maj,^[3] i fjällen så sent som juni.^[5] I Centraleuropa kan den starta sent i februari, medan den i Sydeuropa kan inträffa redan i början av månaden.^[9]

Fortplantningsperioden är ganska kort, knappt två veckor. Amplexus (hanens omfamning av honan vid äggläggningen) sker alldeles bakom framfötterna. Honan lägger vanligen mellan 1 500 och 3 000 ägg. Honorna tenderar att lägga sina ägg tillsammans, så att de bildar stora klumpar på en storlek av mer än en m².^[4] Äggen kläcks efter 2 till 3 veckor beroende på temperaturen. Ynglet tar 2 till 3 månader på sig att förvandlas,^[5] och under tiden livnär det sig bland annat på alger, växtdelar och smådjur.^[7]

När en hanne av misstag vill para sig med en annan hanne har den ett speciellt läte. Honor som inte är parningsvilliga använder samma läte. Andra honor undviker hannar genom att rotera kroppen. Ifall hannen fortfarande vill para sig spelar honan död. Hon sträcker sina armar och ben ut och är orörlig. Ofta vill flera hannar para sig med samma hona. Så skapas en boll med flera individer. Några honor kvävs vid dessa tillfällen ihjäl.^[10]