Wilhelm Endemann

Wilhelm Endemann
Wilhelm Endemann, 1867.
Född	Samuel Wilhelm Endemann[1] 24 april 1825[2][1][3] Marburg[1][3]
Död	13 juni 1899[2][1][3] (74 år) Kassel[1][3]
Medborgare i	Kurfurstendömet Hessen[3] och Konungariket Preussen[3]
Utbildad vid	Ruprecht-Karls-Universität Heidelberg, 1846[3] Philipps-Universität Marburg[3] Friedrichsgymnasium, Kassel, 1843[3]
Sysselsättning	Jurist[1][3], domare[4], nationalekonom[5], politiker[3], universitetslärare[3], parlamentsledamot[5]
Befattning
Ledamot av tyska tullparlamentet[1][3] Referendar (1846–)[3] Åklagare (1851–1852) Assessor (1853–)[3] Professor (1862–1875)[3] Oberappellationsgerichtsrat (1862–1875) Rektor för Jenas universitet (1864) Riksdagsledamot i Kejsardömet Tyskland 1:a mandatperiod (1871–1873)[1][3] Rektor för Jenas universitet (1872) Professor (1875–1895)[3]
Arbetsgivare	Jenas universitet (1862–1875)[1][3] Bonns universitet (1875–1895)[1][3]
Politiskt parti
Tyska nationalliberala partiet[1][3]
Barn	Friedrich Endemann (f. 1857)[1][3]
Släktingar	Carl Ludwig[1]
Utmärkelser
Hedersdoktor vid Jenas universitet (1862)[3] Sankt Stanislausorden, andra klassen[3]
Redigera Wikidata

Samuel Wilhelm Endemann, född 24 april 1825 i Marburg, död 13 juni 1899 i Kassel, var en tysk jurist och politiker. Han var far till Friedrich Endemann.

Endemann blev 1856 assessor vid överdomstolen i Fulda och 1862 professor i handels- och civilprocessrätt i Jena. År 1867 blev han ombud för Schwarzburg-Rudolstadt i Nordtyska förbundets riksdag och representerade 1871–1873 Eisenach i tyska riksdagen. År 1876 blev han professor i Bonn.

Bland Endemanns många skrifter förtjänar särskilt nämnas Die Beweislehre des Civilprozesses (1860), Das deutsche Handelsrecht (1865; fjärde upplagan 1887), Das Recht der Aktiengesellschaften und Genossenschaften (1874; fortsättning av föregående arbete), Der deutsche Civilprocess (1878–1879), Das deutsche Konkursverfahren (1889) och Die Behandlung der Arbeit im Privatrecht (1896), varjämte han deltog i utgivandet av en stor handbok i handels-, sjö- och växelrätt (1881–1883).